Jag har fått världens vackraste brosch - jo, brosch- i present av Costello, min mans chef. Jag misstänker att Fru C, blomsterarrangemangsmästarinnan (nu kom jag osökt att tänka på en ordlek vi lekte som barn, som gick ut på att komma på det längsta ordet) har haft ett finger med i spelet. Det är en pion i tunt, tunt, porslin med glittrande stenar i den silvriga infattningen. Den är så fin att jag helt plötsligt inte har några som helst svårigheter att se mig som en broschbärande person. Tillsammans med mina mysiga mohairsjalar blir den kanon i det sydfranska februarivädret. Très bourgeois bohème .
Broschen var dessutom så vackert inslagen att det skar i hjärtat att öppna paketet. Ett så vackert paket skulle vara en glädje att öppna även om det var tomt, om jag vågar säga så med risk för att låta förbannat ytlig. Men ni fattar vad jag menar. Det är ett uttryck som är applicerbart endast på presenter och inte på andra företeelser i vardagen, ex. medmänniskor.
Dessutom (Vi får, och ger, så många presenter nu innan vi åker. Taiwan är ett land där gåvor har en stor roll.) fick vi något som kan vara en askkopp i blå kristall med två små pussande fåglar på kanten, och som fick mig att tänka på farmor Rut. Som ju inte var någon rökare, det var mer det där med kristallen och fåglarna.
3 kommentarer:
Åh, den är verkligen vacker! Jag är ingen "brosch-människa" men den skulle jag gladeligen bära med stolthet!
Jag kände precis så, den är som ett litet konstverk!
Tack for intiresny Blog
Skicka en kommentar