Min chef släppte ned en tung pärm på mitt skrivbord med ett stort leende och orden "Jag tänkte prata med dig om våren".
"Bra. Jag tänkte nämligen prata med dig om våren".
Det här var mitt tillfälle att säga att till våren tänkte jag snarare sitta i en nyinredd lägenhet i södra Frankrike än att slita häcken av mig på ett jobb jag aldrig gillat i Taiwan. Så det sade jag ( Kanske inte just så, men andemeningen var densamma).
"DU KAN INTE SLUTA!"
Hon började faktiskt hyperventilera, och viftade febrilt med händerna framför ansiktet. Sedan gick hon från ilsken till gråtmild till bedjande inom loppet av tre minuter.
"Men du kommer väl tillbaka? Vad ska vi göra utan dig?".
Sådant här tycker jag är ganska jobbigt, och det är just därför jag drar mig för sådana här samtal.
Men jag var stark. Och framför allt lugn. Jo, jag kan sluta. Nej, jag kommer inte tillbaka. Hur ni löser framtiden är inte mitt problem.
Nu är det klart. Och jag ska bara ta mig igenom tiden innan jag slutar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Haha, bra att du fick det sagt!
Jag tror att hyperventilera och vifta med händerna framför ansiktet är ett mycket vanligare beteende i östra asien än europa ;)
Ja, det är nog så! Jag trodde att det här med att "tappa ansiktet" också handlade om att inte vara emotionell och känslosam, men det är mycket känslostormar här måste jag säga!
Bra gjort! Du är en tuff tjej, ser jag. Låt dem vifta och kippa efter andan. Det går över. :)
Skicka en kommentar