Besöket på sjukhuset för att ta bort C:s stygn efter ögonperationen tyckte jag personligen var trevligare än operationsbesöket, vid vilket jag skulle assistera som moraliskt stöd, hand att hålla i och axel att luta sig emot. Ehum... Jag har ett minne av att läkaren tog fram en skalpell. Sedan blev det svart när undertecknad dråsade ihop för att sedan vakna upp med huvudet mellan knäna och en puls på 280. Bra stöd.
Att ta bort stygnen gick bättre, jag var lugn och modig. Hyperventilerade inte. Men det lustiga med taiwanesisk sjukvård är bristen på enskildhet. Operation och stygnborttagning skedde i en öppen sal. C låg på en brits, och runtom stod jag och en handfull taiwaneser i en halvcirkel och tittade på. Ingen släppte C med blicken förutom en äldre dam som väntade på att operera en tå, som nickade vänligt mot mig, innan hon återgick till att intresserat betrakta C på britsen.
Efter ingreppet hade vi förmodligen kunnat stanna för att titta på de andras operationer utan att någon skulle ifrågasatt det. Men för min del hade det nog varit att utmana ödet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det är ju lite som de amerikanska läkarserierna på tv. Där kikar de förtvivlade anhöriga bakom ryggen på kirurgerna som opererar... och ibland ställer de till olika scener, slåss och så. Hur trovärdigt är det? Nej, så går det knappast till. Men Taiwan har en annan verklighet.
Tur att det är avklarat nu, både för honom och för dig. :)
Låter som ett skönt söndagsnöje.
"Älskling, ska vi gå ner till sjukhuset och kolla på några eftermiddagsoperationer?"
"Visst. Jag kör några påsar popcorn i micron så åker vi sen."
Känns nästan romerskt, på nå't sätt.
Jepp, och läkarna har kaffemuggen i ena handen och skalpellen i den andra, samt ett tiotal anhöriga som rycker dem i rockärmen.
Och flera av dem som tittade på hade faktiskt hämtmat i kartonger och satt där och viftade med sina ätpinnar.
En upplevelse som inte var bra för mina nerver. ;)
Skicka en kommentar