A très bientôt, à Tokyo

Förra påsken var jag i Strasbourg, promenerade bland korsvirkeshus, åt sauerkraut och njöt av solen som blänkte i kanalerna längs Petit France.
En eftermiddag satt jag på Place Kléber vid ett soldränkt cafébord och betraktade människorna som gick förbi, på väg någonstans. Och i strömmen av människor som flyter förbi ser jag en nacke jag har sett förut. Utan att reflektera springer jag efter och knackar Ruiyi på axeln. Det måste ha varit fyra år sedan vi sågs sist, och vilka var oddsen för att en person från Sverige och en person från Japan skulle befinna sig på samma torg, i samma stad, samtidigt? Och inte missa varandra?
Ruiyi och jag läste franska tillsammans på universitetet i Montpellier. Han hade, i motsats till mig, redan sin framtid spikrakt utstakad: Efter Montpellier skulle han till Bryssel, där han skulle arbeta med relationer Japan och EU emellan, och därefter skulle han tillbaka till Tokyo för en tjänst på utrikesdepartementet som väntade på honom. Och vi förlorade varandra ur sikte. Tills vi möttes igen på Place Kléber.
Det sista han sade när vi skildes åt igen, efter ännu en kopp kaffe, var "A très bientôt, à Tokyo, j'espère." Vi ses snart, i Tokyo, hoppas jag.
Det tedde sig ganska osannolikt då, för stunden. Men så sent som idag fick jag ett mail. Han väntar på att ta emot oss i Tokyo.
Om alla människor lade ut ett spår efter sig, skulle man kunna se mönster i hur människor möts och skiljs, och när, och var, vi korsar varandras vägar. Ett mönster av sammanträffanden och möten.