Egentligen skulle jag ha velat flyga ner till Montpellier från Paris när vi kommer tillbaka.Anledningen är att jag älskar ögonblicket då piloten påbörjar nedstigningen mot Montpellier Méditerranée. Tusentals fjärilar fladdrar i min mage och jag vill gråta och skratta på samma gång.
Hur kan man vara så förälskad i en plats?
Först har man hela Hérault i ett lapptäcke djupt under sig, och sedan svänger planet så att det enda man ser är det turkosa medelhavet, och man bländas av le soleil du Midi, sedan kommer man närmare, och närmare, och man kan se stranden, och flamingofåglarna som rosa stråk i dammarna.
Sedan hinner man inte se så mycket mer, planet tar mark, taxar in, och man är framme.
Hemma.
4 kommentarer:
Åh, så härligt det låter! Minns när jag flög in över Nice... först Alperna, sedan Medelhavet, turkosblått och plötsligt var man i Nice!
Det är en underbar bild du målar upp. Vad mycket kul det fanns att läsa här. Har inte hunnit titta in på ett tag. Men oj vilken mardröm att tappa nycklarna i avloppsbrunnen. Tur att det löste sig. Har lämnat lite kommentarer här och var, men jag gillade verkligen att läsa alla dina inlägg om dina äventyr och tankar.
Instämmer med nässelblom och choklad , jag gillar verkligen att läsa din blogg och tittar in dagligen men är inte alltid så duktig på att kommentera
Det här inlägget fick mig att bli ordentligt sugen på en tripp till Montpellier. Har aldrig varit där bara passerat en gång med tåg mellan Nice och Toulouse men det var ganska många år sen
Det är alltid speciellt att anlända till en plats, det finns så mycket förväntningar och förhoppningar. Jag gillar ju tåg också, men det blir inte samma känsla.
Haha, vi har till och med skämtat om vilken mardröm det skulle vara att tappa nycklarna i avloppet. Men som sagt, det löste sig!
Thérèse, jag kan verkligen rekommendera Montpellier, staden Är jÄttecharmig, men sedan finns det så mycket att besöka i omgivningarna också.
Skicka en kommentar