Aaron

F har ju fått en bebis. Och jag vet inte om det är det faktum att hon är min tvillingsyster som gör att jag känner mig lite rörd när jag tänker på det, eller om det har med åldern och avståndet oss emellan att göra.
Men allt detta har ändå känts ganska abstrakt och irréellt på något vis. När jag kramade om F innan jag satte mig på tåget, och innan jag åkte till Taiwan så var hon min vanliga, ogravida avbild.
När jag får se henne nästa gång är hon mamma till en liten bebis.
Surrealistiskt.
Och bebisen i fråga har varit någonting ganska abstrakt för mig. Ända tills igår. Jag pratade i telefon med F om allt möjligt - hårfärg, svärmödrar, jobb och rea - dock inget bebissnack, vilket förvånade mig, eftersom alla nyblivna mammor sveps in i en klichébild av tappert trötta kvinnor med någonting vist i sina blåcirklade ögon. Som enbart pratar om kräk, blöjor och navelsträngar. Antingen har min smarta syrra undgått metamorfosen till den sortens mamma. Eller om hon medvetet undanhåller mig den delen av sig själv.
Men när vi pratade så hörde jag Aaron i bakgrunden. Som en liten fågel som kvittrade. Joller, kallas det visst. Och jag blev alldeles tyst.
- Vill du prata med honom?, sade F.
- Ja, sade jag.
Men jag kunde inte säga någonting annat än "Hej Aaron", med en röst som blev alldeles varm och tårfylld (nu tror han väl att han har världens mest gråtmilda moster), och en våg av ömhet svämmade över mig. En våg som hade sitt ursprung någonstans i mitt bröst.
Min systerson gav upp ett bebisskrik.
Här någonstans blev den här lilla människan konkret och alldeles verklig.
- En bebis!, sade jag till F.
- Ja, sade hon. En bebis.

Hur som helst, Aaron, om din mamma låter dig läsa det här: Jag längtar efter att få träffa dig. Jag kommer snart. Så får du se hur din mamma såg ut innan hon blev gravid.

P.S F; jag skojar bara. D.S