Globalisering

Jag bläddar mig igenom den taiwanesiska ikeakatalogen. Och inser att i vår globala by är det ingen större skillnad på heminredning. Billy har erövrat världen. Och jag tycker att det är tråkigt. Vi handlar i samma affärer, dricker samma kaffe och äter samma muffins och friterade kycklingvingar oavsett var vi befinner oss. Vari finns det attraktiva med alla dessa kedjor? Egentligen?
Eller är det demokratiskt? Var och en har rätt till en klippansoffa eller en grandehalfcafskinnylatte var än på jorden man befinner sig? Eller ett par stringtrosor från h&m. Eller äpplen från kalifornien.

Vivement le retour! Till Montpellier, staden som sagt nej till Starbucks. Och h&m.

Undrar om det har med åldern att göra? Att jag har förvandlats till en environmentalistisk, sopsorterande, lokalhandlande, småbutiksälskande ekologist som muttrar ilsket när folk handlar polska jordgubbar mitt i vintern. Nu ska jag sluta. Det här är ingen aktivistblogg.
Dessutom är jag en dubbelmoralist. Ingen blir gladare än jag när h&m har rea, och ni vet att jag ska köpa mig en tresitsig Ektorp så fort jag landat på Charles de Gaulle. Mina drömmars soffa från Roche Bobois är än så länge lite över min budget. Och däri ligger väl hela problemet med - och förklaringen till- kedjornas världserövrande?

Och hur hantera det faktum att man är en ekologisk, sopsorterande extremmaterialist?