20:17, Tokyo

Nyårsafton började med bubbelvin på planet.
I Tokyo är det mindre än fyra timmar kvar på det här året.
Här är luften krispigt kall men gatorna välkomnande och upplysta.
Och vi ska ut och göra byn.

Sayonara!

Jag lämnar er med Lord Tennyson

Ring out the old, ring in the new,
Ring, happy bells, across the snow:
The year is going, let him go;
Ring out the false, ring in the true.

Vi ses på andra sidan nyår... i Tokyo! Jag väntar med nyårsönskningar tills tisdag morgon... Om ni är vakna då?

Nästa: 東京

- Är det allt du har?, säger Christophe.
- Driver du med mig?, svarar jag.

I morgon bitti ska vi lämna nycklarna till hyresvärden. Ah, den bitterljuva frihetskänslan som infinner sig när väskorna är packade och man slår igen dörren för sista gången, innan man vänder blicken mot någonting nytt.
Tokyo heter Dong-Jing (東京) på kinesiska, vilket betyder Österns huvudstad, eller den stora staden i öster. Jag ser innerligt fram emot resan, det ska bli fantastiskt roligt.
Dessutom ser jag fram emot nya saker att skriva om. Hösten i Taiwan bestod mest av jobb, och så mycket gråskalstonad vardag på något sätt, vilket ledde till att jag nästan glömde bort att jag befann mig på en rätt spännande plats.
Så... Dags att åka österut. Watch this space!

Lampor

Strippor och låtsaspengar

De första bilarna i processionen var dekorerade med glittriga girlander, glänsande band och färglada plastblommor. På flaken sitter män med cymbaler och olika sorters slagverk och blåsinstrument. Därefter kommer den hyrda bussen, i lila och orange, med plats för alla inbjudna, släktingar och vänner. Sedan ytterligare en flakbil, med färgglatt klädda kvinnor.
Bilarna tutar och de små miniorkestrarna spelar. Det är ett himla liv. Trafik som inte ingår i följet saktar ned och viker undan.
Sedan; begravningsbilen. En svart mercedes. På huven sitter ett stort inramat foto. Genom bilens fönster ser man den svarta kistan.
Begravningar i Taiwan är mycket annorlunda de europeiska. Traditionellt så väntar man 49 dagar efter ett dödsfall, för att sörja sju dagar i veckan, under sju veckors tid. Därefter följer man den döde till graven, och ofta är det bråttom, om en fortune teller har förutspått ett speciellt klockslag för att sänka ned kistan är det otur att fastna i en bilkö.
En av de mer besynnerliga företeelserna som kan förekomma på taiwanesiska begravningar är inhyrda strippor. Jag har inte kunnat få något bra svar på varför man skulle vilja ha en strippdansös på en begravning, men någon sade att det kan göra färden till andra sidan lättare, någon sade att det handlar om att hedra den döde (som i dessa fall är en man)... Jag vet inte. För en västerlänning känns det mest chockerande, men strippor förekommer också på bröllop (jepp, bröllop, inte svensexor). Jag vet inte vad ni tycker men jag är... skeptisk. Minst sagt.

Jag vet inte alls vart den här traditionen kommer ifrån, men det vore kul att veta varför.

Längt

Ända sedan Eva skrev om leverpastej så har inte heller jag kunnat släppa tanken på det.
Jag fantiserar om ett stort flak knäckebröd med ett tjockt lager bredbar leverpastej och smörgåsgurka.

Resa

Egentligen skulle jag ha velat flyga ner till Montpellier från Paris när vi kommer tillbaka.
Anledningen är att jag älskar ögonblicket då piloten påbörjar nedstigningen mot Montpellier Méditerranée. Tusentals fjärilar fladdrar i min mage och jag vill gråta och skratta på samma gång.
Hur kan man vara så förälskad i en plats?
Först har man hela Hérault i ett lapptäcke djupt under sig, och sedan svänger planet så att det enda man ser är det turkosa medelhavet, och man bländas av le soleil du Midi, sedan kommer man närmare, och närmare, och man kan se stranden, och flamingofåglarna som rosa stråk i dammarna.
Sedan hinner man inte se så mycket mer, planet tar mark, taxar in, och man är framme.

Hemma.

Lycklig ägare till mitt livs första brosch

Jag har fått världens vackraste brosch - jo, brosch- i present av Costello, min mans chef. Jag misstänker att Fru C, blomsterarrangemangsmästarinnan (nu kom jag osökt att tänka på en ordlek vi lekte som barn, som gick ut på att komma på det längsta ordet) har haft ett finger med i spelet. Det är en pion i tunt, tunt, porslin med glittrande stenar i den silvriga infattningen. Den är så fin att jag helt plötsligt inte har några som helst svårigheter att se mig som en broschbärande person. Tillsammans med mina mysiga mohairsjalar blir den kanon i det sydfranska februarivädret. Très bourgeois bohème .

Broschen var dessutom så vackert inslagen att det skar i hjärtat att öppna paketet. Ett så vackert paket skulle vara en glädje att öppna även om det var tomt, om jag vågar säga så med risk för att låta förbannat ytlig. Men ni fattar vad jag menar. Det är ett uttryck som är applicerbart endast på presenter och inte på andra företeelser i vardagen, ex. medmänniskor.

Dessutom (Vi får, och ger, så många presenter nu innan vi åker. Taiwan är ett land där gåvor har en stor roll.) fick vi något som kan vara en askkopp i blå kristall med två små pussande fåglar på kanten, och som fick mig att tänka på farmor Rut. Som ju inte var någon rökare, det var mer det där med kristallen och fåglarna.

Svårt på kinesiska:

Att förklara för banktjänstemannen vilka exakta transaktioner man vill göra.

Att diskutera med tandläkaren om eventuella justeringar av nattlig bettskena.

Ingenstans i mina kinesiskaböcker finns detta. Däremot kan jag säga "finns här någon som pratar engelska?".

Grönt te

Det gröna teet måste vara den ultimata drycken. Fullpackat med antioxidanter, C-vitamin och en stor dos oumbärligt koffein. Påstått effektiv mot cancer, kardiovaskulära sjukdomar, kolesterol och infektioner.
Här i Taiwan dricker jag mer grönt te än vatten, och stjälper säkert i mig en liter om dagen.
Men i Asien används det gröna teet till mycket mer än bordsdryck; man hittar grönt te i krämer, mediciner, kakor, tårtor (okej, ta det lugnt med kolesterolet ändå) och maträtter.

Hemligheten bakom denna mirakeldryck sägs vara något som kallas catechin polyphenol, som har en mängd hälsoeffekter. Grönt te, oolongte och svarta téer kommer från samma växt, men för att framställa det gröna téet ångar man tebladen vilket gör att catechin polyphenolerna inte förstörs.
Det är ju svårt att bedöma sådana här grejer utifrån att egentligen inte ha några belägg alls. Men jag garderar mig med ett par koppar grönt te, lite rödvin, och ett par chokladbitar. Då kan man ju inte vara helt fel ute?

Konnichiwa!

Jag äter upp resterna av mandeltårtan och pluggar japanska artighetsfraser. Är rädd för att bli tagen för en fullkomlig drummel utan hyfs och fason därborta.
I kväll ska vi titta på Memoirs of a geisha för att komma i japanstämning.

Sayonara.

Aaron

F har ju fått en bebis. Och jag vet inte om det är det faktum att hon är min tvillingsyster som gör att jag känner mig lite rörd när jag tänker på det, eller om det har med åldern och avståndet oss emellan att göra.
Men allt detta har ändå känts ganska abstrakt och irréellt på något vis. När jag kramade om F innan jag satte mig på tåget, och innan jag åkte till Taiwan så var hon min vanliga, ogravida avbild.
När jag får se henne nästa gång är hon mamma till en liten bebis.
Surrealistiskt.
Och bebisen i fråga har varit någonting ganska abstrakt för mig. Ända tills igår. Jag pratade i telefon med F om allt möjligt - hårfärg, svärmödrar, jobb och rea - dock inget bebissnack, vilket förvånade mig, eftersom alla nyblivna mammor sveps in i en klichébild av tappert trötta kvinnor med någonting vist i sina blåcirklade ögon. Som enbart pratar om kräk, blöjor och navelsträngar. Antingen har min smarta syrra undgått metamorfosen till den sortens mamma. Eller om hon medvetet undanhåller mig den delen av sig själv.
Men när vi pratade så hörde jag Aaron i bakgrunden. Som en liten fågel som kvittrade. Joller, kallas det visst. Och jag blev alldeles tyst.
- Vill du prata med honom?, sade F.
- Ja, sade jag.
Men jag kunde inte säga någonting annat än "Hej Aaron", med en röst som blev alldeles varm och tårfylld (nu tror han väl att han har världens mest gråtmilda moster), och en våg av ömhet svämmade över mig. En våg som hade sitt ursprung någonstans i mitt bröst.
Min systerson gav upp ett bebisskrik.
Här någonstans blev den här lilla människan konkret och alldeles verklig.
- En bebis!, sade jag till F.
- Ja, sade hon. En bebis.

Hur som helst, Aaron, om din mamma låter dig läsa det här: Jag längtar efter att få träffa dig. Jag kommer snart. Så får du se hur din mamma såg ut innan hon blev gravid.

P.S F; jag skojar bara. D.S

Le french touch

Det enda jag behöver kunna säga på japanska är Watashi wa french desu.
Det kommer att garantera mig ett varmt mottagande i Tokyo, eftersom japanerna är minst lika galna som taiwaneserna i allt som har minsta beröring med fransk kultur.

Här i Taiwan är det så att när jag säger att wo shi reidianren - jag är svensk- så möts det med ganska likgiltiga leenden. Någon artig kommentar om Volvo eller Ikea möjligtvis. Okej. Intressant. Gäsp.
När C sedan säger att han minsann är faguoren så blixtrar det till. Det går en imponerad susning genom vilket sällskap som helst. En andäktig tystnad infaller.
La douce France, med allt det innebär, är hett i Asien.
Frankrike - Flänch på chingrish - är Chanel, Vuitton, Champagne, Alain Ducasse och Eiffeltornet. Frankrike är utsökta bakverk och haute cuisine, l'art de vivre , Lacosteskor, och impressionismens ursprung.
Ingvar Kamprad, je suis desolée, DIY-hyllor och resårmadrasser kan inte matcha detta.

Denna besatthet och passion för Frankrike (och vem kan klandra någon för den?) gör att jag sedan en tid tillbaka presenterar mig som reidianren. Keshi wode xiansheng shi faguoren. Svenska. Men min man är från Frankrike.
Då får jag också lite gratis stjärnglans och glamour.

Hjältedåd på hjältedåd

Ah, äntligen. Julmaten uppdukad, ljusen tända. Bara vinet som saknas. Men vi hade inte räknat med en oresonlig plastkork som är kolamjuk och i vilken korkskruven inte får tag. Efter hård kamp och en del svordomar tar C flaskan, går ut på balkongen och slår av halsen mot balkongräcket. Utan att spilla en droppe.
Jag är djupt imponerad.

Julen

Vi har bara ett par nycklar till lägenheten. Detta av ren och pur lathet eftersom det har tagit emot att gå och kopiera dem. Eller att någonting alltid kommit emellan.
Så i går när C kom hem från jobbet för att äntligen sätta sig i soffan med ett glas kylt vitt och slappna av, så slänger jag i vanlig ordning ner nycklarna från balkongen så att han ska ta sig in i huset.
Men nycklarna, istället för att falla ner i hans öppna händer, studsar på hans öppna paraply. Och det är i slow motion jag ser dem, med paraplyet som språngbräda, falla ner på avloppsbrunnen. I ett fragment av ett ögonblick stannar de till på gallret, innan de trillar ner i kloakerna.
Jag dör. Det är så oemotståndligt, särskilt en julafton. Vårt enda par nycklar, förlupna i det taiwanesiska avloppssystemet.
Sedan ägnar C en god stund av julaftonseftermiddagen åt att, med hjälp av en nedmonterad galge, en magnet och en rulle eltejp, fiska efter nycklarna som faktiskt glimmar där nere i djupet.
Jag kommer med uppmuntrande tillrop från min utkikspunkt på balkongen, och vinkar leende till grannarna som nyfiket kommer ut och agerar publik till asfaltspimplandet. I bästa fall tror de att det rör sig om en obskyr europeisk jultradition (Cheri, du kan aldrig ana var jag gömt din julklapp!).
I sämsta fall får de bekräftat att de är lite underliga, det unga paret på nummer 56.

Taiwanesisk hot-pot

I Taiwan älskar man sin hot-pot. Och i Taiwan älskar man konceptet ät så mycket du orkar.
Den här lunchen var en kombination, i lite lyxig version eftersom vi åt på en restaurant som specialiserat sig på skaldjur och fisk av alla slag: Krabba, räkor och lax - j'adooooooore - och ostron och märkliga snäckdjur som jag aldrig skulle komma på tanken att äta. Dessutom satte vi i oss en försvarlig mängd sashimi och tunna skivor abalone, innan vi gav oss till kast med the hot-pot. En legendarisk rätt, och konceptet med hotpot (den taiwanesiska motsvarigheten till fondue) är att man har en gryta med kokande buljong nedsänkt i bordet där man stoppar ned allt som behagar en. Under bordet finns en panel där man kontrollerar temperaturen som kan tänkas vara för hög när man inte längre ser sitt sällskap för all rök. (Det är trots allt en restaurant vi talar om, inte en ångbastu.) Sedan fiskar man upp godbitarna, doppar dem i någon trevlig röra: wasabi, soja, krossad vitlök... och äter. Så mycket man orkar.
Men det visade sig vara lättare sagt än gjort vad gällde krabbklorna. Vi enades ganska snart om att ledmotivet till krabbätande är no pain, no gain. Men det är värt besväret.

Have yourselves a merry little christmas

En vy från ett vintervackert Luleå, långt härifrån. Jag önskar er alla en underbar jul med mycket vila, många skratt och lite eftertanke. Jag längtar efter, och tänker på, de mina samtidigt som jag funderar på året som gått och allt jag fått se och uppleva. Snart ett helt nytt, oskrivet år, med nya utmaningar, nya platser, nya möten.

Snart ska jag sätta mig i fåtöljen med ett glas vin och ett par chokladpraliner för att mysa.
Men först: Från oss alla, till er alla - vart ni än är - en riktigt god jul.

Sista spiken i kistan

Ouf, jag kan inte bestämma mig för om jag gillar den nya frisyren, eller om den gör att jag ser ut som en liten tant. Hur som helst är det för sent att göra någonting åt, men sista spiken i kistan var när min pappa spontanutbrister på skype: Du ser ut som Whitney Houston!
Whitney Houston? Men hur står det till egentligen?
Men jag hanterar detta, och hävdar att det är hans glaukom som lägger ut dimridåer. Innan jag går och handlar en basker. En basker är alltid rätt.

I give you Kerouac

We were all delighted, we all realized we were leaving confusion and nonsense behind and performing our one noble function of the time, move.

Why think about that when all the golden land's ahead of you and all kinds of unforeseen events wait lurking to surprise you and make you glad you're alive to see?

What is that feeling when you're driving away from people and they recede on the plain till you see their specks dispersing? — it's the too-huge world vaulting us, and it's good-bye. But we lean forward to the next crazy venture beneath the skies.

On the road. Så jäkla bra.

Odisciplinerad

Vilka dunkla mekanismer är det som gör att när man har någonting man verkligen borde göra - städa ur skrivbord och rensa garderoben (vi flyttar om en vecka) - så ägnar man sig helt skamlöst åt andra saker?

Idag har jag:

1. Bläddrat igenom alla magasin jag har liggande på sängbordet.
2. Målat eyeliner noga och omsorgsfullt utan egentlig anledning samt vässat alla mina sminkpennor.
3. Tittat på ett reportage om pingvinerna i Patagonien.
4. Surfat runt på mina daily-fix sidor på internet.

Nu har jag lunchdate med C som jobbar... en söndag.

Julhandlat

Två dagar kvar till jul... och vi har julhandlat. Detta:

1. En italiensk mandeltårta - Torta sbrisolona di Mantova. (Vems idé var det att äta gröt?)
2. En burk provençalsk tapenade. Tänk vad man kan rota fram i importhyllorna!
3. Ett paket kaffe.

Som sagt, i år blir det en lite groundbreaking jul.

Annars skulle jag kunna tala om att jag har klippt mig. Och att min frisör har en elektrisk massagestol som man ligger i när håret tvättas. Men det struntar ni förmodligen i?

Hos er?

Är det bara på min stormarknad de har provsmakning på absolut vodka i discoversion?

Hick.

I follow you there

Det finns saker som bara händer i Taiwan.
Till exempel att bli ackompanjerad av en främling som tålmodigt håller sitt paraply över en och som tar en omväg så att man inte ska blötas ner av förorenat regn.

Det hände mig igår. Jag hade glömt mitt paraply och en tjej springer efter och ber mig komma in under hennes paraply. Till en början var det lite märkligt, hon pratade dessutom i sin mobil, och jag kände mig lite förlägen. I synnerhet eftersom hon erbjöd sig att ta en omväg för att följa mig hela vägen dit jag skulle.
Och jag sade att det gör inte så mycket om jag blir lite blöt - faktum är att jag inte alls har något emot lite duggregn i ansiktet - men hon svarade att det är så mycket föroreningar i regnet så att det är snudd på dumt att lämna huset utan paraply.

Den här hjälpsamheten och öppenheten (och definitivt nyfikenheten) vis à vis människor man inte känner är något som slår mig gång på gång.

Un sacré bordel

Ett mindre litterärt sätt att på franska uttrycka röran i vår lägenhet.
Jag hatar att flytta.

Vinterväder

Cherry är tillbaka efter tre veckors jobb i Kobe. Vi bokar in lunch på måndag - jullunch, blir det då, va? - och pratar om Japan. Som ska vara extremt kallt så här års. Extremt kallt som i tio-femton grader.
Vilken tur att jag har norrlandsblod i mina ådror. Vi klarar kyla rätt bra.

Språkpolisen säger

Jag vet inte om ni är lika flitiga bloggläsare som jag, men jag har noterat att två av Sveriges populäraste bloggar skrivs av unga kvinnor som säkert är kompetenta på olika vis men som är fullkomligt oförmögna till att stava rätt.
Jag klarar inte felstavningar. Det är det värsta jag vet. Jag får obehagsrysningar längs hela ryggraden. Samma sak med särskrivningar.
Den här damen skriver inom loppet av ett par paragrafer:
drömmklappen
extra ordinär
innuti
super populärt

Det här får mig att vilja slita min laptop i bitar och hänga mig i sladden. Det kan inte bara vara jag som känner så här? Det minsta man kan begära är väl att folk kan stava? Rätt.

Oh, en grej till: Folk som säger "dra alla över en kant".
Jag vill bara väsa: DET HETER INTE KANT! KAM HETER DET!
För att inte tala om hur ofta jag ser uttrycket "fylld till bredden". Ordmärkaren inom mig gråter heta tårar.

Brädden heter det. Brädden. Bräääddeeeen.

Tack för er uppmärksamhet.

Rapport om en tragisk händelse

Jag håller på att packa och sortera. Och tar fram ett par kartonger med skor som jag inte har velat använda i detta gudsförgätna regnrike av rädsla att förstöra dem. (Taiwan är crocsens förlovade land av rent praktiska skäl, misstänker jag.)
Ytterligare en detalj som ni bör informeras om är att Taiwan har ungefär 1000 % luftfuktighet, och det gör att man närsomhelst kan upptäcka fläckar på sina vita väggar som man bland annat bekämpar med elektriska luftavfuktare.
Jag öppnar kartongen för att ta fram mina italienska lädersandaler, inköpta i Strasbourg våren 2006. Rasande snygga skor. Kastanjebruna, nätta och eleganta med en liten klack. Perfekta. Je les aime, ces chaussures.
Je les aimais.
Sandalerna är gröna. I kid you not. De har möglat. De är gröna. Så himla äckligt, på något sätt.

Jag har inte ord för att beskriva chocken.

20 december

Himlen är utsökt blå, och jag har lapat lite sol i parken, det är skrämmande hur blek man är efter ett år i subtropikerna. Här har jag fantiserat om att komma tillbaka solbränd, solblekt och med en air av rutinerad globetrotter... Nåväl.
Jag ska gå och handla en julklapp till min man trots det faktum att monsieur har vägrat att önska sig någonting annat än att tillbringa julen med sin äkta hälft.
I mean please, det får han ju på köpet. Oavsett om han önskar det heller inte. Och jag älskar att handla presenter.

Kalasfint

Om jag skulle ha en julgran hemma skulle jag vilja ha en sådan som Swarowski ställt upp utanför yi-ling-yi (Taipei 101). Fast mindre då.

Breathe deeply

Andningsskydd behöver ju inte vara i tandläkarmodell. De flesta är dessutom utrustade med filter och andningsvalv för att slippa undan föroreningar.
Och, nej, jag använder inte andningsskydd även om jag ibland tänker att jag borde. Jag TBC-röntgades för mitt uppehållstillstånd och mina lungor var alldeles obefläckade innan jag åkte. Undrar om mina flimmerhår och lungsäckar fortfarande är i fin form?

Jag har egentligen bara två invändningar mot andningsskydden (förutom den rent estetiska aspekten, men den verkar ju hursomhelst vara löst i och med möjligheten att matcha ansiktsmasken med lackpumpsen eller handväskan): Det är svårare att höra vad folk säger när de har en ansiktsmask som täcker halva ansiktet och när ett gäng i övrigt svartklädda människor använder svarta masker är det lätt att tro att det rör sig om en bankrånarliga och inte, säg, välartade unga män från the department of chemical engineering.

My kopp of kaffe

Efter ett års flitigt sökande efter gott kaffe tror jag att jag har lyckats. En kopp som kaffe ska vara, grimasframkallande starkt under ett krämigt lager av riktig mjölk. Det här med nescafé och coffeemate som det för närvarande bjuds på hemma hos familjen Thibault var aldrig min grej, och jag har önskat mig en espressomaskin, men det är nog inte rätt tidpunkt för en sådan att göra inträde i mitt liv än, eftersom jag för närvarande är upp över öronen i flyttlådor.

Om ni någonsin kommer till Jhong-Li och det råkar vara dags för fika så kan jag rekommendera Rabbit City. Det tar tjugofem minuter att få sin kaffe, men det är värt varenda sekund.

Jag är inte klok

Jag toppar dagens sjurätterslunch med mitt kvällsfika. En halv kaka mörk choklad med hela hasselnötter.
Sedan var jag tvungen att kompensera för allt detta, och det gjorde jag genom att äta sex apelsiner.
Nu kan jag inte röra mig.

Hello

We may be on this road but we're just impostors in this country

Jag träffade Satya på väg intill Caves bookstore, där jag efter vårt korta möte skulle ge mig själv en nobelpristagare (Gao XingJian) och en tjock, glansig Elle (the UK edition), och hon såg helt fantastisk ut i sin smaragdgröna sari och blanka hollywoodsvall. Jämförelsevis kände jag mig verkligen inte som en pangpingla i mina slitna jeans och oklippta hår. Men så är det ibland.
Satya är också forskarhustru -forskarhustrur finns det en hel del av, forskarmän är däremot mycket mer sällsynt- och hon och hennes man åker tillbaka till Mumbai i morgon.
Vi önskade varandra gott nytt år och god jul -vad det nu betyder om man är indiska- och lycklig resa, vad det nu betyder när man säger det till någon man aldrig kommer att träffa igen. Ordet resa får en mycket större innebörd då.
Och om man skulle säga till alla man tar avsked av något annat än att vi ses igen så skulle det bli alldeles för jobbigt.
Därför säger man det.

Hasta la vista, babes

Har precis kommit tillbaka från min avskedslunch med min exchef och mina exkollegor. Sju rätters kryddig thaimat. Fantastiskt gott... men sju rätter?
Det verkar som att min inplanerade powerwalk får bytas ut mot en siesta.

Jag fick fyra flaskor taiwanesisk 40-procentig plommonlikör i present. Och en prydnadsstaty föreställande taiwanesiska aboriginer i traditionell klädsel. Likören måste jag väl dricka upp innan jul, vi får ju bara ha med oss 20 kilo på planet, och jag har även en teservis från Ying-Ge som jag inte vill släppa taget om. Statyn ger jag till högstbjudande.

Boktips: Duras

Marguerite Duras La Douleur (Smärtan) är så smärtsam att läsa att jag bara orkar några sidor i taget. Ett ord i taget, en mening. Så välskriven och så äkta att jag inte tror att det är en roman. Vissa meningar läser jag om och om igen för att komma ihåg. Stryker under och skriver ner i min anteckningsbok.

Så ska litteratur vara. Men som sagt, det är ingen pigg pocket.

Nice

Ska dra på mig flipflopsen och gå ner till japanen för att handla sushi till middag. Till efterrätt Ferrero Rocher i julförpackning. Vad gör man inte för lite julstämning även om man är emot uppblåsbara renar?

Marknad

En vecka innan jul

Nej. Julstämningen infinner sig inte.
Jag är less på 25° varmt och människor utan sinne för temperaturer i stickade mössor och täckjackor.
Dessutom har vi inget vatten. I morse gjorde vi kaffe och borstade tänderna, sedan tog vattnet slut. Jag vet, det hade varit värre om det hänt innan vi hade hunnit med dessa livsnödvändigheter. Quelle horreur!

Men sådana här saker blir så besvärliga när man är i ett annat land och man måste telefonkommunicera med otåliga hyresvärdar på kinesiska. Wei? Weeei? Weeeeeeeiii?!

Och man kan ju tänka sig att någon annan i huset skulle kunna ringa. Men det gör de inte. I somras hade vi inte varmvatten under fyra dagar. Ingen reagerar. Ingen ringer. Tills vi gör det.
Vi har suttit i en biosalong där ljudet helt plötsligt kapades. Ingen rör sig. De stirrar på bioduken som om ingenting hänt. Tills jag springer ut till biograftanten och gastar "fixa ljudet!". God damn it.
Man beställer currykyckling på restaurant och får in en tallrik utan kyckling. I Taiwan låter man det passera. Jag har sett en tjej på vespa köra över en farbrors tårtkartong. Inga problem. Varken tjejen eller farbrorn reagerade.
Jag svär, jag har även sett en kille i skåpbil backa över en poliskonstapels motorcykel. Långsamt och fint, på något sätt. Och polisen betraktade hela förloppet, hur hans blanka Honda förvandlades till skrot under skåpbilens tyngd, men sade ingenting.
Är de zombier eller bara extremt rädda för att förlora kontrollen? Jag skulle ha varit helt galen. Tro mig.

Dilemma

Ska jag våga mig på ett nytt frisörbesök i Taiwan, efter katastrofen sist? Eller ska jag hålla ut tills vi är tillbaka i Frankrike?

Grått

Taipei kändes ovanligt grått idag, trots att The statue of Liberty hade julshoppat. Kön till Mr Donut var osedvanligt lång, och jag tänkte att storstäder kräver så mycket tid. Vad länge man måste vänta på att få gå över en gata ibland, för att komma till andra sidan där allting egentligen ser precis likadant ut som på sidan där man redan är.

En kille har hoppat från Taipei 101 sade dem på CNN, fast de har glömt att faktakolla eftersom de kallade tornet världens högsta. Hursomhelst så såg det inte alls högt ut när han hoppade.
Marken möter upp väldigt fort när man faller fritt.
Jag kunde inte andas för en sekund, men fallskärmen vecklade ut sig.

Annars: Mission Onitsuka Tiger accomplished. Inte lika fina som de gamla, men jag vänjer mig.

En sån här..

... ska jag ha när vi är tillbaka i europa. Då ska det promeneras och kastas pinne. I timvis.

Det är mig ni söker

Jag fick syn på en annons i en tidning från förra veckan. Annonsen var mitt drömjobb. I mina drömmars stad. Med en profil som i princip skulle kunna vara jag.
Nu har jag spanat in deras hemsida, där annonsen finns, fast mer detaljerad. Och det är jobbet jag drömt om.
Längst ner på sidan står: Intervjuer hålls i Strasbourg mellan 13e och 15e december. Ansök före den 7e december.
Och jag är på fel sida jorden.
Och att skicka in en CV nu (och hoppas att det bland alla hundratals kompetenta som söker jobbet inte finns någon som passar) känns lite dumt. Hur ska man kunna hävda att man aldrig i hela sitt liv har missat en deadline när man inte ens kan få in en ansökan i tid?
Merde.
Eller ska jag kontakta dem ändå och förklara att jag är beredd att offra min högerarm och min japanresa för att få jobba där? Det verkar lite desperat, kanske?

Do you have what we in Sweden call Lussekatter?

No lussecats. Tråkigt.
Och taiwanesiskt gingerbread är i Wasa Husmans-form och smakar papper.

Men jag har sjungit natten går tunga fjät och drömskt återberättat min barndoms alla luciatåg för C, som vars enda luciaupplevelse är en ganska traumatisk lektion på SFI i Sundsvall.

På lekis var det 26 lucior i tåget och möjligtvis en rebellisk tärna, och på gymnasiet en lucia och 26 förnärmade, bakfulla tärnor. Och tre, fyra pepparkaksgubbar.

- Vad har pepparkakorna med Saint Lucie att göra? (Oh, ni vet sydeuropéer och helgon. Ingenting man skämtar om.)
- Men vem skulle annars sjunga pepparkaksgubbarnas sång? Tärnorna eller? Vilken dum idé!

Resplan

Vi tänkte så här:

Tokyo - Hiroshima- Kyoto - Nara.

Museum till tusen i Tokyo, reflektion i Hiroshima, parkpromenader i Kyoto och begrundande och beundrande av den japanska kulturens vagga i Nara.

Så, då var vi klara med planeringen. Skönt.

Bättre än julkort

Vi har fått trevlig post: Ett tjockt kuvert fyllt med franska tidskrifter och glossiga veckotidningar! Underbart! Nu går jag och lägger mig med Paris Match och Elle och drömmer om något mjukt och mysigt i kashmir som jag spanade in i ett reportage ... Snälla tomten?

Globalisering

Jag bläddar mig igenom den taiwanesiska ikeakatalogen. Och inser att i vår globala by är det ingen större skillnad på heminredning. Billy har erövrat världen. Och jag tycker att det är tråkigt. Vi handlar i samma affärer, dricker samma kaffe och äter samma muffins och friterade kycklingvingar oavsett var vi befinner oss. Vari finns det attraktiva med alla dessa kedjor? Egentligen?
Eller är det demokratiskt? Var och en har rätt till en klippansoffa eller en grandehalfcafskinnylatte var än på jorden man befinner sig? Eller ett par stringtrosor från h&m. Eller äpplen från kalifornien.

Vivement le retour! Till Montpellier, staden som sagt nej till Starbucks. Och h&m.

Undrar om det har med åldern att göra? Att jag har förvandlats till en environmentalistisk, sopsorterande, lokalhandlande, småbutiksälskande ekologist som muttrar ilsket när folk handlar polska jordgubbar mitt i vintern. Nu ska jag sluta. Det här är ingen aktivistblogg.
Dessutom är jag en dubbelmoralist. Ingen blir gladare än jag när h&m har rea, och ni vet att jag ska köpa mig en tresitsig Ektorp så fort jag landat på Charles de Gaulle. Mina drömmars soffa från Roche Bobois är än så länge lite över min budget. Och däri ligger väl hela problemet med - och förklaringen till- kedjornas världserövrande?

Och hur hantera det faktum att man är en ekologisk, sopsorterande extremmaterialist?

Adress

Vad ofta man måste uppdatera sin adressbok nuförtiden.
Så ofta att det knappt är någon idé att ha en.
Julkorten skrivna. Så skickar man iväg fyratusen mail.
Var bor du nuförtiden? Så att korten kommer fram.
Men tro mig, den som skickar elektroniska julkort till mig stryks ur min adressbok. På allvar.

Skype

F säger:

Du måste nog komma hit snart så att vi får prata på riktigt. Fucking skype är ju som när Jarl Alfredius ska prata med någon utsänd reporter som står på plats i abugraib-fängelset.

Eller något åt det hållet. Men det är i alla fall gratis. Det totala nervsammanbrottet får man på köpet.

Sista veckan på jobbet...

... känns oändligt lång. Men det är ju också en vecka då man skulle kunna göra vad man känner för. Lägga upp fötterna på skrivbordet och räkna minuter?

Det är inte ett nytt minneskort du behöver. Det är en ny kamera.

Vi behövde köpa ett nytt minneskort till kameran, eftersom vi fyller upp det så snabbt. Men vi är ju i high-techasien så det borde vara enkelt. Det trodde killen bakom kassan också.
"Minneskort? Absolut. Vad använder ni för något?"
Jag upplyste honom om att vi har en olympus och ett minneskort på 60 megabytes.
"Megabytes? Gigabytes, menar du va?"
"Nej. Det tror jag inte".
Han bad att få se vår kamera och jag visar honom den. Han stirrar liksom häpet på den, sedan går han bort till sina kollegor för att visa den, innan han kommer tillbaka och försöker se beklagande ut.
"De gör inte sådana här minneskort längre. "

Jag beklagar mig för Jean och Joy, som frågar hur gammal vår kamera är egentligen. Tre år, säger jag.
Tre år?! That's old!

Så min idé inför Japanresan, där vi kommer att ta många, många bilder är att handla engångskameror (så kan vi låtsas att vi har glömt kameran hemma istället för att förnedra oss med en tre år gammal pjäs). C är skeptisk.
"Tror du verkligen att du kan hitta en engångskamera här? Där kameran i princip är en religion?

Nej, kanske inte.

St Nicolas

Det har precis varit St Nicolas i Frankrike, och om man nu är lagd åt julfirarhållet, vilket jag egentligen är, finns det inget bättre ställe än i Alsaceregionen. Julmarknaderna avlöser varandra, och att gå runt på Strasbourgs -eller vilken stads som helst i Alsace egentligen- gator med en mugg vin chaud i handen och provsmaka pain d'épices och julspecialiteter är alldeles magiskt. Det är som att befinna sig i en sagobok. Dofterna, ljusen... Skymningen som sänker sig snabbt över en stad som glittrar av juldekorationer.
Jag tittade på foton från den här tiden förra året och blev alldeles sentimental när jag tänkte på att julmarknaden i Strasbourg, hur jag borrade ned näsan i halsduken och värmde händerna kring papperspåsen med rostade kastanjer. Nästa vinter vill jag till Alsace igen.

Nobel

Är det bara jag som är skeptisk till stamcellsforskning?
Och jag är inte ens kristen.

Somliga går med trasiga skor

Jag har slitit hål i mina älskade Onitsuka tigers. I alla fall högerskon. I sulan.
Har man blivit för mycket materialist när det gör lite ont att se?

Och eftersom vi kommer att promenera miltals i Tokyo så måste jag ha nya gympaskor. Klackar är snyggt, men ingenting man besöker storstäder i.

Julfirande

Jag ska nog äta sushi, dricka alsacevin och läsa en bok.

För att sedan kvista över till Japan till nyår.

Inte en tomtenisse så långt ögat når.

La vita è bella.

Men jag lägger in en gardering i min julfirarvägran. Nästa år ska jag ta igen glöggdrickandet. Med början i oktober. Med mandlar. Inga russin. Rivet apelsinskal, kanske? Och nejlikor.

Operation i sällskap

Besöket på sjukhuset för att ta bort C:s stygn efter ögonperationen tyckte jag personligen var trevligare än operationsbesöket, vid vilket jag skulle assistera som moraliskt stöd, hand att hålla i och axel att luta sig emot. Ehum... Jag har ett minne av att läkaren tog fram en skalpell. Sedan blev det svart när undertecknad dråsade ihop för att sedan vakna upp med huvudet mellan knäna och en puls på 280. Bra stöd.

Att ta bort stygnen gick bättre, jag var lugn och modig. Hyperventilerade inte. Men det lustiga med taiwanesisk sjukvård är bristen på enskildhet. Operation och stygnborttagning skedde i en öppen sal. C låg på en brits, och runtom stod jag och en handfull taiwaneser i en halvcirkel och tittade på. Ingen släppte C med blicken förutom en äldre dam som väntade på att operera en tå, som nickade vänligt mot mig, innan hon återgick till att intresserat betrakta C på britsen.

Efter ingreppet hade vi förmodligen kunnat stanna för att titta på de andras operationer utan att någon skulle ifrågasatt det. Men för min del hade det nog varit att utmana ödet.

Vid gott mod

Efter ett år fyllt med facialparalysier, ögontumörer (ofarliga), operationer och det ena med det tredje är vi vid relativt gott mod. Piggare än någonsin, nästan. Dessutom har jag varit till min tandläkare som utförde en scaling på mina gaddar. Bländvita! Det är därför jag ler så sött... Jag frågade om jag fick komma tillbaka redan nästa vecka igen, men han sade att två gånger om året är tillräckligt. Synd.

Utslängda

Vi har nämligen fått brev från de taiwanesiska myndigheterna, där de gör det klart för oss att våra uppehållstillstånd snart går ut och vi ombeds vänligt men bestämt att lämna landet innan den sista december.
Annars blir det dryga böter och omedelbar deportation. Gulp.
Hostar man upp ett par tusen dollar per dag och person går det däremot fint att stanna, och man undgår deportation.

Så vi lämnar taiwanesiskt territorium och åker till Tokyo redan på nyårsafton.
Det är ett gammalt beprövat utlandsboendetrick; en fot i ett annat land, sedan kommer man tillbaka och får tre visumfria månader i det första landet.
Men nu ställer jag mig givetvis många frågor: Får man nyårssupé på planet, tro? Och vad gör man i Tokyo på nyårsafton? Behöver jag handla en mössa? Vantar?

A très bientôt, à Tokyo

Förra påsken var jag i Strasbourg, promenerade bland korsvirkeshus, åt sauerkraut och njöt av solen som blänkte i kanalerna längs Petit France.
En eftermiddag satt jag på Place Kléber vid ett soldränkt cafébord och betraktade människorna som gick förbi, på väg någonstans. Och i strömmen av människor som flyter förbi ser jag en nacke jag har sett förut. Utan att reflektera springer jag efter och knackar Ruiyi på axeln. Det måste ha varit fyra år sedan vi sågs sist, och vilka var oddsen för att en person från Sverige och en person från Japan skulle befinna sig på samma torg, i samma stad, samtidigt? Och inte missa varandra?
Ruiyi och jag läste franska tillsammans på universitetet i Montpellier. Han hade, i motsats till mig, redan sin framtid spikrakt utstakad: Efter Montpellier skulle han till Bryssel, där han skulle arbeta med relationer Japan och EU emellan, och därefter skulle han tillbaka till Tokyo för en tjänst på utrikesdepartementet som väntade på honom. Och vi förlorade varandra ur sikte. Tills vi möttes igen på Place Kléber.
Det sista han sade när vi skildes åt igen, efter ännu en kopp kaffe, var "A très bientôt, à Tokyo, j'espère." Vi ses snart, i Tokyo, hoppas jag.
Det tedde sig ganska osannolikt då, för stunden. Men så sent som idag fick jag ett mail. Han väntar på att ta emot oss i Tokyo.
Om alla människor lade ut ett spår efter sig, skulle man kunna se mönster i hur människor möts och skiljs, och när, och var, vi korsar varandras vägar. Ett mönster av sammanträffanden och möten.

Kanske bäst att inte säga något alls

Det verkar som om Nicholas Sarkozy är den enda europeiske statschef som gratulerat Putin till jordskredssegern.
Hur tänker den mannen?

Osorterat

Jag känner mig så oerhört europeisk i umgänget med amerikaner. Jag kan inte hjälpa det, det är en djup och svår kulturkrock som sker.

Nu: Varm choklad, mandariner och Ferrero Rocher. Världens bästa sängfösare.

Emotionell utpressning

Min chef släppte ned en tung pärm på mitt skrivbord med ett stort leende och orden "Jag tänkte prata med dig om våren".
"Bra. Jag tänkte nämligen prata med dig om våren".
Det här var mitt tillfälle att säga att till våren tänkte jag snarare sitta i en nyinredd lägenhet i södra Frankrike än att slita häcken av mig på ett jobb jag aldrig gillat i Taiwan. Så det sade jag ( Kanske inte just så, men andemeningen var densamma).
"DU KAN INTE SLUTA!"
Hon började faktiskt hyperventilera, och viftade febrilt med händerna framför ansiktet. Sedan gick hon från ilsken till gråtmild till bedjande inom loppet av tre minuter.
"Men du kommer väl tillbaka? Vad ska vi göra utan dig?".
Sådant här tycker jag är ganska jobbigt, och det är just därför jag drar mig för sådana här samtal.

Men jag var stark. Och framför allt lugn. Jo, jag kan sluta. Nej, jag kommer inte tillbaka. Hur ni löser framtiden är inte mitt problem.

Nu är det klart. Och jag ska bara ta mig igenom tiden innan jag slutar.

Söndag i Taipei

Taipei är en härlig stad - även om det är en grå metropol under ständig ombyggnation- som har en fot i traditionella fastlandskina och en annan i hightech-Japan. Jag hade alltid en känsla av att Taipei var en stad som ville ha allt, på en gång. Taipei vill vara både Tokyo, Paris och någon amerikansk downtownarea, men lyckas inte komma undan sitt kinesiska arv, och det är en ganska charmig blandning.
I söndags var vi turistiga, och besökte Jing-Guo jademarknad, vi tittade på drakflygarna utanför Sun Yat-Sen memorial Hall och fönstershoppade i tjusiga 101, för att sedan ta en fika i de coola studentkvarteren i de gamla stadsdelarna, där man kan spana in Taipeis roligaste gatumode!

Argh

Ibland känns allting så förbannat besvärligt.
Och ibland är idag.
Nu orkar jag inte tänka mer idag. Försöka hitta lösningar tar för mycket energi. Jag kryper till sängs med Duras La douleur. Det piggar säkert upp med lite svårmod på franska.

Miljöjippo på Bali

Är det verkligen vettigt att flyga 10 000 delegater till Indonesien för att diskutera klimatavtal?
Det är klart, en videokonferens är inte lika trevligt som paradisiska Bali, men bara för att föregå med gott exempel?
Det är väl lika dumt som den nya politikersporten: Flyga till nordpolen för att låta sig fotograferas framför en smältande ismassa för att sedan kalla sig miljömedveten?
På tal om miljön. Engångsätpinnar i trä. Engångsmuggar, engångsrisskålar. Asien måste förbruka tonvis i veckan.
Sedan kan jag tycka att tre, fyra par engångsätpinnar per taiwanes och dag är mindre allvarligt än att varje taiwanes vill ha en porche cayenne att köra ner till 7-11 med.

Slutligen: Jag vet också att vi måste sluta lägga skulden för koldioxidutsläppen på individer som kör bil till jobbet och använder tepåsar. Men alla måste nog göra sitt, även om det bara är storföretag och industrier som kan göra en verklig skillnad.

Luscious!

Ända sedan jag upptäckte fantastiska Lush i Covent Garden någon gång i slutet av förra seklet har jag haft en penchant för deras ljuvliga produkter. När jag har bott i städer utan Lush har jag postordrat. Trots att priserna närmar sig smärtgränsen. Hur mycket är man egentligen beredd att betala för en fotkräm? Som man skulle kunna göra själv med ett knippe pepparmynta och lite havssalt?
Hursomhelst, när jag sist var i Paris och ivrigt skulle handla Lush-produkter hittade jag inte igen butiken. Den hade stängt. Alltså, det ska vara fransmän till att stänga en butik fylld med så mycket ljuvligt. Taipeiborna däremot har fattat.

Julstjärnorna blommar till advent