Taiwan i nöd och lust

Vi har ägnat dagen åt stadsflanering (och med en temperatur på närmare trettio grader, ohejdad konsumtion av isat oolongté). En ypperlig fönstershoppargata är "bröllopsgatan"; ett helt shoppingstråk fyllt med weddingstores, som erbjuder allt från prinsessklänningar i tyll, till bukettrådgivning och make-oversalonger i vilka de unga paren tillbringar åtskilliga timmar inför bröllopsfotograferingen, som är big business i Taiwan (En plåtning inkluderar ofta flera klädbyten). Det de här bröllopssalongerna egentligen säljer är hela drömmen om ett Hollywoodstyle-wedding, där i synnerhet bruden får vara stjärna för en dag... Det hetaste i klänningsväg är vitt, med lång slöja à l'americaine och bröllopstårtan bör vara skapad av en fransk patissier.

Efter att ha sett oss (C en stund före mig) mätta på konstfulla kreationer i klännings- och tårtväg handlade vi lite på Carrefour, som har italienskt tema den här veckan, vilket innebär att de bjuder på Chianti i pappmugg och mandelbiscotti, samtidigt som de kör en Barilladrive (I Taiwan säger man dessutom inte spagetti, utan man använder uttrycket italienska nudlar), så vi gick runt i supermarketen och dinglade med kundkorgen och smuttade vin som vore vi på vernissage.

Middag: en genomarbetad meny bestående av tomatjuice och räkchips, snabbnudlar i kartong (kinesiska) och färsk papaya. Taiwan är ett paradis för fruktälskare; vi frossar i ananas, guava, drakfrukt och olika sorters meloner. Mmm... yummy. Dessutom var det skönt att äta hemma för en gångs skull, det blir inte så ofta, Taiwan är även ett äta-ute-paradis!

Vanessa, Cocteau, Sartre och Juan-Carlos

Medan C ägnar sig åt att lösa problem av teknisk och kollegial art, så återfann jag Vanessa, efter fyra år, för en lång fika med uppdatering av de senaste åren i våra liv. Vanessa är taiwanesiska, och vi lärde känna varandra när vi läste franska tillsammans på universitetet i Montpellier. Under tiden i Frankrike ägnade vi, förutom franskastudier, oss åt att sitta på caféer och sörpla café au lait, dricka alldeles för mycket sangria, (ett minnesvärt ögonblick är när vi lät oss skjutsas till Barcelona av en colombian vid namn Juan-Carlos, men det är en annan historia) och värja oss från fransmän som såg oss som mycket exotiska villebråd. Sedan fick jag syn på mannen i mitt liv, som jag i ett sangriainspirerat ögonblick fick med mig hem. Och som jag sedan gifte mig med. Och som jag nu har följt med till Taiwan, av alla ställen. I alla fall, Vanessa har hunnit med att skaffa sig en examen i cinematografi från universitet i Paris, för att sedan återvända till Taipei där hon jobbar som en av de där skrämmande tjusiga shop-assistenterna hos Bulgari (givetvis frågade jag henne om hon inte kan tänka sig att smuggla ut en liten halslänk, eller brosch, eller så?). Sin lediga tid ägnar hon åt att forska om Jean Genet. Ni vet, den franske litteraturens bad boy, som kanoniserades av Sartre och drack vin med Cocteau? (Okej, jag var också tvungen att kolla, hade ingen aning om vem den här snubben var). Hursomhelst så ägnade vi många timmar åt att prata och diskutera, och jag öste ur mig frågor och funderingar om Taiwan. Nästa gång ska vi handla franskt vin och äta crêpes på Taipeis bästa crêpeställe!

Taiwanesisk problemlösning

C har varit lite frustrerad, han tillbringar sina dagar med en infraröd-laser-spektroskop-whatever-apparat, som sedan en vecka tillbaka har läckt flytande kväve.
- Det kanske är därför det är så kallt på labbet?, sade jag med hänvisning till luftkonditioneringens konstanta trettongradiga temperatur.
C trodde naivt nog att är det ett problem med utrustningen så ringer man en tekniker. Som löser problemet. Men ingen av C:s kollegor vill ringa sagda tekniker, eftersom detta skulle leda till att Costello fick nys om saken. Vilket skulle leda till att någons huvud måste rulla. Troligtvis ett av Masters degreeadepternas huvuden eftersom de är längst ned i hierarkin (de ägnar sina lördagseftermiddagar åt att städa lokalerna, exempelvis). Så ingen har velat låtsas om problemet, utan har hoppats att det ska lösa sig av sig själv. Men idag gick C till högsta ort och meddelade att utrustningen inte fungerar. Inom loppet av två minuter hade Costello fått dit två tekniker, beordrat en doktorand att servera C en espresso, serverat sig själv en mineralvatten ur sin minibar och skickat efter ytterligare ett par skälvande disciplar för förhör.

Lägesrapport

C tycker att jag ibland är lite elak på bloggen. Är jag det? Och kan det verka som om jag inte alls trivs? Förmodligen.
Det är bara det att så mycket får mig att skratta, och undra, och skaka på huvudet här i Taiwan. Men efter en dryg månad på plats kan jag göra en liten sammanfattning:
Trots avgaser, dödsföraktande vespaförare, sjungande buddistmunkar på söndagsmorgnarna, té som borde ha en al dente-varning och en hel del kulinariska besynnerligheter, så trivs vi. Trots veckovis ösregn och bristen på gentlemannamässighet, så är Taiwan ett oerhört charmerande ställe. Och Taiwaneserna de varmaste och mest välkomnande människorna jag någonsin träffat. Från sjungande taxichaufförer som översätter japansk popmusik åt oss, så att vi inte ska vara ovetande om texten i den vackraste sången han vet, till ägarinnan av restaurangen på hörnet som kommer med speciella små assietter till mig (utan inälvor, eller fötter eller konstiga djurdelar. C däremot är fransman, och inser inte heller det olämpliga att äta ces bizzarreries), men som jag inte får hugga in på innan jag bevisat att jag kan uttala rätternas namn rätt. Lägg till killarna i lägenheten bredvid som på Carrefour outtröttligt ägnade timmar åt att inspektera sängkläder och lakan med mig, och till sist hitta matchande kuddfodral, med rätt mått. Och det är människor vi inte ens känner som gör detta.

Kulturchock för nybörjare II

Både jag och C har upplevt en hel del tvära kast i känslostämningar här i Taiwan; ena dagen kan vi vara euforiska och allt känns spännande och häftigt, och jag kan bli stående framför balkongdörrarna på morgnarna, tagen av hur vackert det är att se hur bergen liksom höjer sig ur diset.
Andra dagar känns allt besvärligt, ljudet på gatorna överväldigande och människorna, som jag mina bra dagar uppfattar som hjälpsamma, roliga och vänliga, förvandlas till påträngande och oseriösa.

Idag har varit en sådan dag. Jag har mindre energi, och hela upplevelsen av att ha bytt land, och därmed helt ändrat vanor, klimat, tidszon, kost, kommer över mig. Jag har bytt luften jag är van att andas, vattnet jag är van att dricka... Det känns dessutom som att kinesiskan är en obestiglig mur.
Jag är dessutom trött på att vara kvarterets huvudattraktion med mitt ljusa hår och blåa ögon. Jag blir alltid uppmärksammad, och det är också tröttsamt (i synnerhet eftersom jag vet att folk pratar om mig, men utan att jag förstår).

Idag kom en snubbe fram till mig när jag promenerade på Campus (ett av de ställen där man kan promenera utan att riskera att få armarna avslitna av en förbiåkande galen taiwanes på vespa), och säger:
-Can I know you?
-Excuse me? (Det är jag, lite häpet, eftersom jag inte riktigt förstår vad han menar)
- I see you here two times, and I want to know why our university takes beautiful girls. Like you.
Okej. Vad svarar man? "Ja, universitetsledningen tyckte att det behövdes mer snygga tjejer på campus, så jag skickade in mina meriter, och blev antagen. Helt otroligt." Hans uttalande låter som en ganska dålig pickup-line, och jag sneglar runt omkring mig för att försäkra mig om att jag inte har förflyttats till en Finlandsfärja, eller till en bar på Teneriffa där folk stjälper i sig sex on the beach-drinkar i hopp om, öh.. lite sex on the beach. Men nej, jag är på universitet, klockan är tio på morgonen, och killen är nykter.
- So can I call you to meet together? I want to know you, säger han på ett lite hundvalpsivrigt sätt.
Jag förklarar för honom det olämpliga i att en gift kvinna börjar lämna ut sitt nummer till män hon aldrig tidigare träffat i syftet att de ska lära känna henne.
-Okay, säger han och nickar. So, you give me your email? MSN?

Lite senare träffar jag Brenda, som hjälper mig med kinesiskan en gång i veckan. Hon säger:
- My friend see you yesterday. She think you are beautiful. She is a very nice girl. She wants meet you to be your friend.

Sådana här grejer känns bara... märkliga. Jag vet liksom inte hur jag förväntas reagera.

Taiwan's Faust

Om ni tyckte att det var märkligt att döpas efter radioaktiva metalloider, kan jag härmed meddela att det finns besynnerligare namn. Idag mötte jag Faust.
Jag trodde först att han hette Horst, eftersom det lät ungefär så när han presenterade sig (vilket i och för sig inte skulle vara mindre egendomligt).
- I am Faust.
- As in Faust who sells his soul to the devil? Och sedan förför en ung flicka som han gör gravid och överger och som sedan dödar sitt barn? Den Faust? Lovely name!
-No, no. The opera, you know? The Opera!
Okej, Taiwan-Faust har inte läst Goethe, men det kanske bara är bra?

Skyltat i Taiwan

Dagens märkligaste skylt fanns över ingången till en djuraffär:
Alive Pets. As opposed to...? Dead pets?

Kulturchock för nybörjare

Det är svårare än jag trott att plockas ur sin egen sociala kontext för att släppas ned i en annan, där man inte behärskar vare sig språket eller de sociala koderna. Jag känner mig ganska inadekvat, som en pusselbit som inte passar. Jag har bott utomlands tidigare, men från åren i England kan jag inte minnas några kulturkrockar, och efter att ha levt i Frankrike, med en fransman är jag medveten om skillnader i tolkningar av vad vi säger och gör.
Men det här är annorlunda. Här i Taiwan kan jag inte avgöra vad folk egentligen menar, eller hur jag förväntas reagera. Exempel: Vi tillbringade hela lördagen med Polonium och Cherry, de ringde oss på söndagen och ville ses, för att sedan vilja äta lunch måndag, och nu ska vi äta middag med dem. Av artighet tackar vi ja när de frågar, men de kanske hoppas att vi ska säga nej? När vi säger nej känner vi oss dessutom skyldiga att komma på fyndiga ursäkter och anledningar till att vi inte kan. Tycker de att vi är så enastående som middagssällskap så att en måltid inte känns komplett utan oss, eller känner de att måste ta hand om oss?
Och när vi vill ge någon en present för att tacka för flytthjälp/middagar/teserviser så får vi i princip tvinga personen i fråga att ta emot den. Suck.

The american dream

Jag frågade Stanley idag om man alltid dricker té till maten i Taiwan. Och häpnade lite när han svarade: "actually, we drink coke with the meals".
Men taiwaneserna, i synnerhet den yngre generationen, likes to do it the american way... De vill ha stora bilar, trots att det i överbefolkade städer är lämpligare med en liten fiat än en fyrhjulsdriven mercedes, har man även big bucks vill man gärna ha mercedesen komplett med chaufför. De vill ha stora shoppingmalls med stoooora förpackningar, och de läppjar grandehalfcafvanillalowfatfrappucinos på något av de hundratals Starbucks som växt upp som svampar i jorden (läste precis att Starbucks vill fördubbla antalet caféer i Taiwan). De gör pilgrimsfärder till Mc Donalds, Burger King och KFC, och flanerar man i Taipei en lördagsförmiddag och ser en lååång kö, så är det förmodligen inte ett biljettsläpp till årets rockkonsert. Det är kön till Mr Donut.

Gör din egen Mingvas

Taiwan hör tillsammans med Korea och Japan till Asiens keramikdelta, och vi ägnade oss åt en tema-dag i keramik. Först utflykt till keramikparadiset Ying-Ge, med museum (med allt från riskärl till solceller och elektronikgrejer i keramik) och workshop där vi hellre än bra försökte göra egna kärl. Under eftermiddagen flanerade vi på lugna, fina palmkantade gågator där den ena keramikbutiken avlöste den andra, med magnifika teserviser, vaser och krus.
Enda molnet på himlen: Cherry ville att vi skulle smaka en ny taiwanesisk delikatess. Kallt, kokt ris, indränkt i grisblod, penslat med sötstark sås, och rullat i jordnötshack. I. Just. Could. Not. Bring. Myself. To. Eat. it.

Hundra och en butik

De första tio åren av mitt liv var min erfarenhet av köpcenter begränsad till Domus i Falun. Sedan byggde de Kupolen i borlänge, vilket var något av århundradets höjdpunkt för regionen. Men sedan dess har jag bott flera år i London, och i Frankrike, och därför anser jag mig ha så pass vidgade vyer att jag känner igen en första klassens galleria när jag ser den. I Taipei 101, världens högsta byggnad, finns den tjusigaste gallerian jag någonsin sett. Awesome. Snudd på vördnadsbjudande. Det är svårt att inte bli hänförd och storögd av detta konsumtionstempel, med vackra blomsterarrangemang, dämpad belysning och grymt snygga affärsbiträden. Som förmodligen inte alls kallas för affärsbiträden utan något mycket glamorösare, i stil med fashion advisers eller assistant-rich-tourists-helpers. Och det är enormt, förmodligen skulle man kunna få in både Harrods, Fortnum and Mason's och Le bon Marché i byggnaden. Och Paris Galleries Lafayettes... Je suis desolé, det känns lite... daterat. Mais oui. Vielle europe, quoi. Det här är som Rue du Faubourg Saint-Honoré, fast med marmorgolv. Och alla som någonsin närt prinsessdrömmar får givetvis lust att svepa nedför trapporna iklädd en Scarlett O'Hara klänning. Nej förresten, något helt nytt från Dior, eller Chanel... eller Gucci! Älskling? Var tog han vägen? Eh, min man när uppenbarligen inga Rhett Butler-drömmar? Eller om han bara tränar någonstans på att svepa nedför en rulltrappa? Älskling?!

Pom-pomgirls och Sun Yat-Sen

I kväll har vi beskådat en cheerleadertävling. Mycket pom-poms och glitter, höftskak och bara magar, Spice Girls och Ricky Martin. Toppat med en jätteflagga med Sun Yat-Sens porträtt. Efter att ha lidit oss igenom tre nummer smet vi därifrån. Alla har en gräns för hur mycket ostadiga människopyramider och falsettskrik man står ut med.

Vi åt middag med C:s kollega Cherry och hennes man Polonium. Och Polonium är inget taget amerikanskklingande namn, han heter så. I hans familj är alla i chemical engineering-branchen, och alla har fått namn från det periodiska systemet. Hans syster heter Einsteinium och hans och Cherrys söner Iridium och Californium. Med sådana namn kanske man inte kan dras till någon annan sektor än kemin?

Made in Taiwan

Inspekterade den vackra tvåkilos téburken vi fått av Sandy. Det står massor på kinesiska men även en del på engelska.

Ingreditive: tea

Ingreditive? Tea? No?

Additive: None

Antar att det är på förekommen anledning de skriver så. (De gillar tillsatsmedel här, exempelvis collagenkulor i yoghurten. Jo, det är sant. )

Så jag reagerade inte nämnvärt på den här informationen. Men kika på det här(jag svär, det är ordagrant):

Kings tea-is best delicious and nourishing tea. They are selected from the superior Oolong tea and the Ginseng which from Wisconsin state of America. When taste it, you only not enjoy fragrant aroma get nourishment from Ginseng.

Okej. Bortsett från bristen på grammatisk korrekthet: Wisconsin State of America? Har jag åkt till Ilha Formosa för att dricka te från bloody Wisconsin?
Lite längre ner står det förvisso Made in Taiwan, men jag börjar misstänka att de skriver så på allt. När vi tittade på födelsedagspresent till C:s nièce i en Hello Kitty-butik, stod det på flera förpackningar: Made in Japan. Och strax under: Made in Taiwan. Skojar de?

Vårkänslor

Efter att ha gått runt och huttrat i tretton graders värme (med cirka 400 procents luftfuktighet är det ganska kyligt) så verkar det som att våren har kommit till Taiwan! Inomhus verkar det dock som att vi får stå ut med kylan. Här är det ganska vanligt att folk tar på sig jackorna när de går in till jobbet, eller universitetet. Jepp, istället för att vrida ner luftkonditioneringen så tar de på sig dunjackan.
Men utomhus får jag äntligen användning för mina packade sommarkläder. (C sade att min packning skulle passat bättre för en vecka i San Remo än för en flytt till en subtropisk ö, och har hotat med att köpa oss plastsäcksliknande regnskydd på 7-eleven.)
Som den nordeuropé jag faktiskt är drar jag på mig solbrillorna och vänder näsan mot solen. Solskyddsfaktor 40, givetvis. Min mjölkvita hud är INNE i Taiwan.

Taiwanesisk vespadebut och briefsdumplings

Mina taiwanesiska bekanta är inte vare sig artiga eller finkänsliga. När jag misslyckas med att formulera en korrekt fras på kinesiska så viker de sig dubbla av skratt, slår sig för pannan, dunkar varandra i ryggen, och går sedan iväg för att sprida mina komiska fraser vidare. För att sedan så fort de ser mig, upprepa det igen som om det vore det roligaste de någonsin hört. Helt i motsats till mig som ler och nickar och anstränger mig för att förstå vad de menar när de pratar engelska. Därför förstod jag att det som Mandy kallar briefsdumplings och bored dumplings inte alls är tros-dumplings och tråk-dumplings utan beef- och boiled dito (Varifrån kommer myten att asiater inte kan säga "r"? De säger de hela tiden, även när de borde göra bäst i att låta bli). Igår åt vi nämligen dessa fantastiska kinesiska ravioli med Yu-Huang och Ma-Ke, alias Mandy och Stanley. Att äta sojdoppade dumplingar med ätpinnar är inget för den darrhänte, men efter att ha studerat Stan's ätmetod har jag anammat tekniken att spetsa degklumpen på en pinne för att hålla fast den med den andra.

Jag var även ute och åkte vespa med Mandy, som likt sina landsmän är en dödsföraktande kamikazepilot bakom vespastyret. Jag var lite skärrad, eftersom hon hela tiden envisades med a) att köra på vänster sida b) att vrida på huvudet för att kunna prata med mig c) att i farten svepa med sig restaurangskyltar, lyktstolpar och fotgängare från vägkanten.

Kinesiska för nybörjare

Dumpling heter shui jiao på kinesiska. Att sova heter också shui jiao. Men med olika toner. Jag har alltid varit totalt tondöv och kan inte höra skillnaden. Ordet ji har 89 olika betydelser i min ordbok. Beroende på uttal och kontext kan det betyda allt från kyckling och avund till sopor och ryggrad. Hm.

Do you take butter in your coffee?

På tal om kaffe så erbjöd sig Mandy nyss att hämta kaffe till mig. Mandy har skrivbordet bredvid mitt skrivbord. (Jag vet, det kan tyckas vara lite märkligt att jag som inte ens har ett arbete har en arbetsplats, men jag har fått ett eget skrivbord på C:s jobb, med egen laptop och kaffekopp och arbetskamrater att prata med vid kaffeautomaten).
“You want sugar or butter in your coffee?”
Butter? Please god, no. Ingenting förvånar mig längre vad gäller taiwaneserna och deras kulinariska äventyrligheter, men smör i kaffet?
“Euh... a drop of milk, if there’s any?”
Sedan insåg jag att hon bara blandat ihop orden butter och milk. Taiwaneserna är inte så slängda på engelska, och jag har insett varför det är praktiskt för ett Taiwanesiskt forskningscenter att ha en in-house translator på plats. Jag kan nämligen korrekturläsa artiklar. Och brev. Och ansökningar om jobb eller praktikplatser i Frankrike, Kanada eller Storbritannien. I det senare fallet handlar det inte så mycket om att korrekturläsa som att gissa sig till vad i hela fridens namn de kan ha menat med sina obegripligheter, och skriva om det till förståelig engelska. Och jag gör det med ett leende på läpparna. Det handlar om karma. Om jag anstränger mig för att förstå deras engelska så kommer de att göra samma sak för mig när jag mumlar osammanhängande fraser på kinesiska. Eller fraser, och fraser, jag uttrycker mig med enstaka ord. Som ett litet barn som precis lärt sig att prata. Jag säger kafei (kaffe, okej, det var lätt) och pekar på kaffeautomaten. Det finns ingenting som gör en så språkligt ödmjuk som att lära sig kinesiska.

Ett kungarike för en kaffe!

Ni vet hur man kan längta efter en mugg hett, ångande kaffe på morgnarna? Hur man inte är sig själv innan man fått sin dagliga kaffe-fix? På Taiwan har det visat sig vara svårare än vi trodde att få till detta.
För det första gillar de att dricka sitt kaffe kallt, med is, mjölk och socker. Och de gillar att sörpla i sig sörjan med sugrör. Igår beställde jag kaffe på ett downtowncafé.Följande dialog utspelar sig:
- You want coffee hot, or cold?
-Hot, please, hot. HOT. (Brukar insistera in absurdum, eftersom det har hänt att jag beställt varmt kaffe, de säger okej, och serverar mig likt förbannat kallt kaffe.)
Den unge mannen får ett något uppgivet uttryck i ansiktet, och vänder sig om för att prata med en kollega. Sedan återkommer han:
-We have run out of hot coffee. Only cold coffee.

Okej. Vi måste klargöra ett par saker här. För att åstadkomma kallt kaffe måste man först brygga hett kaffe, eller hur? Så hur kan man ha kallt kaffe, men inte hett kaffe? Eller är det så att de, hemska tanke, brygger kaffe kvällen innan, för att sedan servera den beska drycken spikad med så mycket socker att du inte ska upptäcka någonting?
C har gett upp hoppet om att någonsin få se en espresso. För mig, som svenska, och van vid att dricka blaskigt kaffe från kokplatta på serveringen på gamla Domus, är det lättare att ha överseende med taiwanesiska kaféer, än för en sydfransos. Men ändå...
Och jag vågar knappt beställa te. Om de serverar kaffet sött, så får téet ens hårsäckar att dra ihop sig och tungan att skrumpna ihop. Det krasar mellan tänderna av allt socker. Ni trodde att Formosa var berömt för sina dyrbara, milt parfymerade, delikata Oolongtéer? Håll i er, här är en lista på de verkliga specialiteterna (som givetvis serveras kalla):

• Mjölkté - sött te vispat med mjölk och smaksatt med artificiell fruktessens.Eller jordgubbssås.
• Äpplete - det här tror inte jag är té. Jag tror att det är öl. Té skummar inte så.
• Bubbletea - sött té, med olika saftsmaker, med tapiocakulor (sega stärkelsebollar) i botten. Sugrören är costum-made för att man faktiskt ska kunna suga upp eländet, och tugga på bollarna.
• Tomat-té - tjockt, sötsurt té som bör avnjutas med en näve socker. Eller undvikas helt och hållet.
• Pei Ya mjölkté - tjockt, kornigt té med vetesmak. Ni trodde inte att man kunde tugga té? Ni hade fel.

Sleepless in Taiwan

Alltsedan vår ankomst till taiwan har vi utsatts för ett öronbedövande väsen. Första veckan i Taipei bodde vi på hotell, och uttröttade och jetlaggade behövde vi våra åtta timmar i Morfei armar. Men varje morgon vaknade vi av ett oläte utan dess like som vi efter lite sondering insåg kom från det buddisttempel som låg granne med hotellet: Buddistisk bönesång. Och buddistiska bönetrummor. Vad göra? Knacka på och säga "ursäkta mig killar, jag vill inte vara en partydödare, men vi försöker faktiskt sova"?

Vi var lättade när vi flyttade in i vår lägenhet som till synes ligger i ett lugnt område. Men varje kväll hör vi smällare och fyrverkerier från alla håll. Första veckan tänkte vi att det har att göra med det kinesiska nyåret. Men det var inte så. Smällarna jagar bort de onda andarna. Och de onda andarna återkommer tydligen varje kväll.
När sedan en gud fyller år, är det brukligt att dra av ett rejält fyrverkeri för att fira detta. Och buddisterna, taoisterna och Konfuciusanhängarna har många gudar att fira. Och som sagt, far be it from me att hindra religiösa utövningar. Men vad sägs om att tända ljus?
Taiwan är ett högljutt ställe.
Även vespor för ett herrans liv. I synnerhet när det inte bara är en, utan sexhundratusen vespor som susar nerför gatan. Och butiksägare som drar på gamla hits från slutet av nittotalet på högsta volym för att överrösta de närliggande butikerna som även de dragit på gamla nittiotalshits på högsta volym.
Och när man tror att allt har lugnat sig, fyrverkerierna har tystnat, buddistsången klingat bort... the worse is yet to come:
I natt hölls vi vakna, inte av vespor, inte av sjungande buddistmunkar, inte av mormödrar som smäller smatterband, men av marskatterna. Som hela natten skrek ut sin passion till varandra. Far be it from me att hindra någon som helst varelse i sina amorösa utövanden, men kan man få be om en smula diskretion?

What's in a name?

"What's in a name? That which we call a rose
By any other word would smell as sweet." Shakespeare

Det är väldigt vanligt när man möter nya människor på Taiwan att de säger:

"Jag heter Guo Tai-Rong/Bai ai-mu men du kan kalla mig för Terry/Mandy."
De flesta taiwaneser har nämligen valt ett västerländskt (läs amerikanskt) namn som de använder flitigt i möten med västerlänningar.
Män väljer ofta för rejäla amerikanska helyllenamn som Steven, Danny, Michael eller Jimmy medan kvinnor kallar sig för Sandy, Candy, Jodie, Stella eller Donna.
Kinesiska namn börjar med efternamnet, och har förnamnet sist, men det är vanligt att (för att göra affärer utomlands exempelvis) man byter plats och sätter dopnamnet först.

Men västerlänningar på Taiwan begåvas också med kinesiska namn; vilket är praktiskt när man ska signera papper och rutan där man ska signera är vertikal och inte horisontell.
För taiwaneser såväl som människor från fastlandskina så bär dopnamnen på betydelser, ideal, hopp och förväntningar. Nyblivna eller blivande föräldrar konsulterar ofta både spåkvinnor och astrologer innan de döper sina barn.

Förnamnens betydelser är ofta uppdelade i manliga/kvinnliga kvaliteter. Mäns namn har ofta tecken som konnoterar styrka och kompetens medan kvinnliga namn har tecken för skönhet, och ofta blommor och växter.

Jag har fått ett väldigt sött och feminint namn, med "blomtecken", men jag blev lite perplex när jag insåg att mitt mellan-tecken är samma tecken som för en liten insekt. Det är lite paradoxalt, eller ironiskt, eftersom jag hör till den sortens kvinnor som ställer mig i soffan, skriker och viftar med händerna om jag misstänker att det finns en insekt i lägenheten. Eller en fjäril. Eller skalbagge. (Myggor däremot kan jag hantera. Dem fångar jag modigt in under ett glas, sedan väntar jag på att den ska dö, alternativt på att min man kommer hem och kan ta hand om saken.)

I C:snamn står ett av tecknen för Konfucius, så det är ett kultiverat, litterärt namn som antyder att bäraren är en lärd person. Mycket att leva upp till...

On the dogwalk

Är du trött på din hund? Ge honom ett välbehövligt lyft med vårens trendigaste hairdo! För att åstadkomma de busiga lockarna, krama in en medium till strong mousse i pälsen. Föna pälsen torr, bakifrån och fram. Håll hunden upp och ned för maximal volym. Avsluta med glansserum.
För att pigga upp den vita pälsen (platinablont känns lite passé) har öron och tassar färgats i en kontrasterande rostbrun nyans (Har man en hund som redan är rostbrun, gör man givetvis tvärtom; man gör en ljusfärgning av hela pälsen, men sparar vissa sektioner).
So, don't hesitate: Grab your dog and get him ready for the dogwalk!
Din hund kommer att älska sin nya look! Titta bara så glad modellen på bilden är!

Livet på en pinne

Över hela taiwan hittar man night markets; kvarter där gatorna befolkas av marknadsstånd med kläder, snacks, drycker och mat. Mycket mat. Och mycket märklig mat. Dessa marknader ger spektakulära möjligheter till nya kulinariska upplevelser. Här hittar man:


Grillad bläckfisk på pinne
Stinky tofu
Ostronomelett
Friterade kycklingfötter
Pork knuckles
Grass Jelly
Bean smoothies

Men också fantastiska saker som taiwanesisk sushi, grönsaksfyllda crèpes, exotiska frukter och marinerade majskolvar...Ah.

Saker som gör att jag misstänker att min mans chef egentligen är maffiaboss.

Varje gång jag kommer på mig själv med att sitta på en chic taiwanesisk restaurant utrustad med silverätpinnar, linneduk, ångande risskålar och espressomaskin, omgiven av taiwanesiska kemiforskare så undrar jag givetvis vad jag gör där. Vem skulle inte undra?
Senast det inträffade var i går, när jag egentligen var inställd på att sitta hemma med min apprenez le chinois sans peine, men jag har på kort tid lärt mig att man inte säger nej till Costello.

Costello är min mans chef och han heter givetvis inte Costello men han är som tagen ur en maffiafilm. Och påminner starkt om Jack Nicholson i "The departed".

Alla hans underhuggare talar om honom som the big boss, och eh, även Costello talar om sig själv som the big boss. Oavsett vilken restaurang vi befinner oss på så, när Costello är med, serveras vi av ägaren, och det första som händer när Costello kliver in är att de ställer fram ett fat med pretzels. Som Costello sedan tuggar i sig.
Är det inte lite märkligt att Taiwans restaurangarsenal håller sig med pretzels ut i fall att Costello skulle dyka upp?

Om man känner, eller står under Costellos beskydd, så behöver man inte betala/får större portioner/double shot espresso i cappucinon/hoppar man över köer till populära kurser på universitet.

"You're lucky. You know some powerful people", var kommentaren jag fick i det senare fallet.

Vidare går man inte in på hans kontor utan att ha fått en uttrycklig inbjudan om det. Och det mest förvånande är att jag har fått uttryckliga inbjudningar ett flertal gånger. Och jag jobbar inte ens där. Har han misstagit mig för en forskare, tro? Så där sitter jag i en av hans lädersoffor med en guldkantad kaffekopp i knät (serverad av en skrämd forskarstuderande som tittar ner i mattan och som skälver så att porslinet klirrar) och försöker klura ut hur i hela fridens namn jag hamnade där.

Vilket välkomnande!

Jag är överraskad och häpen, och tacksam över hur hjälpsamma och vänliga alla är här. Det är helt otroligt. Grannar kommer och frågar om vi behöver hjälp, eller säger att vi kan bara komma förbi deras jobb, eller hus om det är nagot vi behöver. Första veckan vi var här blev vi knappt lämnade ensamma en sekund, c's nya kollegor jobbade liksom skift med att köra oss till hypermarknaderna, ta med oss på restauranger eller visa oss runt på nattmarknaderna. Idag kom Sandy med en stor säck med te (räcker en livstid) och en vattenkokare. Bara så där.

Highstreet topdogs

Och ni trodde att man åt hund på Taiwan? Oh, nej. Det är värre än så. Check it out:

Barbie Beckham

Jag kanske måste vänja mig? Idag kom Stella fram till mig, bjöd mig på en taiwanesisk kaka (torrt rostbröd med artificiell jordgubbsylt och torkat kött), och sade förtroligt: "Your husband looks exactly like David Beckham".
Jag skrattade högt, min vetenskapsman med sitt typiskt sydfranska utseende har ganska få gemensamma nämnare med en blonderad engelsk fotbollsspelare. Han ser mer ut som en arabisk prins, faktiskt.
"Yeees", insisterade hon. "And we think you look like Barbie."
Barbie? BARBIE? Hehe.
Låt oss säga så här; om Barbie var en verklig kvinna och om man ställde oss bredvid varandra så skulle jag nå henne till höftbenen. Normala kvinnors nackar har samma diameter som Barbies midja.

Fast Barbie kommer stort till våren, och i Taiwan säljer Barbies make-up och klädmärke för vuxna kvinnor som smör.
Jag repeterar: För vuxna kvinnor. I ett samarbete mellan leksaksfabrikanten Mattel och kosmetikajätten MAC. Beviset finns här.

Plastic is the new pretty?

Yogapower

En av min mans kollegor har erbjudit mig privata yogalektioner. Kollegan i fråga ser precis ut som Borat. Alltså inte som Sacha Baron Cohen, utan just, Borat. Han har exakt samma ögonbryn och mustasch. Fast han är enbart 130 centilong, cirka. Men han tar till ett gammalt beprövat fashion-trick för att förlänga sin siluett: han använder byxor med höööög midja. Strax under hakan, toppat med smalt skärp.
Alltså ganska långt ifrån de lycraklädda, proteindryckssörplande poweryogainstruktörer jag är van vid hemifrån.
Han kan tydligen bota hjärntumörer med yoga. Jo, han sade så.

Supersize me!

Middag: En fjortontums mega-meatlovers-extraeverything,
thick-chrunchy-superstringycheese, 1200-kaloriers äkta handtossed american panpizza nedsköljd med taiwanesisk öl på Mr Donalds friendly american pizzaplace downtown.
Pure bliss efter fjorton dagars nudeldiet!

Utmaningen antagen

David, du är inte den enda som är underlig; voila sex av mina egenheter:

1) Om jag är i min hemstad och ser någon som jag gick på högstadiet eller gymnasiet med så byter jag sida av vägen eller gömmer mig bakom en klädhängare på MQ.

2) Jag känner mig alltid som en bluff. Oavsett om är journalist, jazzdanslärare, servitris eller hemmafru på Taiwan så tror jag alltid att någon ska avslöja att jag egentligen inte hör hemma där.

3) Jag gör saker som jag vet inte är bra för mig. Exempelvis solar för mycket eftersom jag tycker att jag är snyggare solbränd, eller ler och säger "Flowerarrangements! That's lovely" när min mans chef föreslår att hans fru kan lära mig blomsterarrangemang.

4) Jag får obehagsrysningar av pudlar. Det är en hundras som verkligen får mig ur balans. I synnerhet om de har små t-shirts med japanska mangatryck på sig.

5)Varje dag kommer jag på namn som skulle vara söta på mina framtida barn. Så jag kommer att behöva ha minst femton barn.

6) Jag äter från andras tallrikar. Jag kan inte behärska mig, trots att det kan leda till irritationer och konflikter.

Fashion victim

Det har regnat i en hel vecka. Det här var en liten missräkning för mig som hade med mig mängder av fina klänningar (som forskarhustru har man ända en del att leva upp till), men de hänger oanvända i garderoben. Mina fina sandaler har också utegångsförbud.
Så sedan en vecka sportar jag lite för stora gymnastikskor; alltså inte streetdojjor, utan riktiga joggingskor. Sådana som Tom Hanks hade i Forrest Gump. Och som Tom Hanks har haft i ganska många filmer, om jag tänker efter. Dessutom har jag träningsoverallsjacka. Iklädd detta ser jag ut som om jag är sju år gammal och på väg till scouterna. Jag ser definitivt inte ut som en forskarhustru, vilket snarare förknippas med guldkantade teserviser, manicureappointments och golfkeps.

For the love of vespas

Alla taiwaneser transporterar sig med hjälp av vespor, som de kallar "motorcycles". Även om de enbart ska förflytta sig, säg från 7-eleven till grillade bläckfiskståndet fem meter bort så tar de vespan.

- Vi tar vesporna, va?
- Ja, det är ju, typ, fem meter dit!

Så på med hjälmen, på med andningskyddet, på med handskydden, och av med jackan för att sätta på sig den igen, men bak och fram (Varför? Bak och fram? Har det med vindförhållanden att göra?). Under tiden det här tar hade man, som ni förstår, hunnit gå mellan punkt A och punkt B X antal gånger.

Dessutom har vespor alltid, alltid företräde. Jag kan inte nog understryka detta faktum. Man skulle kunna tro att om man som fotgängare befinner sig vid ett övergångsställe, den gröne lille mannen i trafikljusen är, precis, grön, och siffrorna visar att man har exakt 39 sekunder på sig att ta sig över vägen, då skulle man kunna förledas att tro att man tryggt kan gå över vägen. Men det är fel. I Taiwan har vespor har alltid företräde. Vespor har även företräde på trottoarer ( i den mån det finns trottoarer, och i den mån trottoarerna inte används som vespaparkeringar). Be afraid. Be very afraid.

Fågel, fisk eller mittemellan?

Det intressanta med att äta ute i Taiwan det är att man aldrig kan vara riktigt säker på vad man äter. I dag beställde jag nudlar och seafood, C beställde nudlar och kyckling.


Vi fick in identiska gjutjärnsskalar med identiskt innehåll.

- Hon kanske missförstod? Beställde vi kanske samma?
- Vad är det här? En liten bläckfisk? C håller ett mångarmat, tentakelförsett föremål mellan sina ätpinnar.
- Nej, jag tror att det är en svamp.
- Det här då? Tofu? (Vi brukar gissa på tofu när andra alternativ är slut. Fisk, fågel eller mittemellan. Mittemellan är tofu)
C har nu en stavformad rosa sak som närmar sig hans läppar.
- Stopp! Du har min mat! Det där är en surimi!
- Är du säker? Jag trodde det var en grönsak.

Skålar utbyts.

- Jag hittade en räka! Men hur tusan skalar man en räka med ätpinnar?
- Jag tror inte att det här är kyckling. Har kycklingar så stora ben?
- Det kanske är fläsk? Eller hund?

Vi har varit ganska utmattade efter att äta ute.

Taiwanesiskor off limits

Igår satt jag och mannen i mitt liv på restaurant för att äta, eh, nudlar, när ägaren till etablissemanget kommer fram, lutar sig förtroligt mot mannen i mitt liv och säger "Those women think you very handsome". Och pekar på två taiwanesiskor längre in i lokalen. Som fnittrar och viftar på ögonfransarna. Ögonfransviftningar är både omodernt och, för en feminist, något man undviker i ren princip. Stjäla andras pojkvänner eller flirta med andras äkta män är dåligt. Och inte dåligt på ett coolt sätt. Dåligt på ett dåligt sätt.

Ris. Och nudlar.

Nudlar och ris, nudlar och ris, nudlar och ris, nudlar och ris nudlarochrisnudlarnudlarnudlarnudlar. Och risnudlar finns det visst något som heter. Jag har ätit ris flera gånger om dagen i två veckors tid.
Och tror man att man undslipper riset genom att beställa nudlar så bedrar man sig grovt. Man får ris också. Till nudlarna. I går fick vi potatis till också. Och om vi bortser från det olämpliga ur både kolhydrats- (Atkins, har någon hört talas om honom?) och gourmetsynpunkt att äta nudlar, ris och potatis tillsammans, så, ni får ursäkta mig; jag åker inte till andra sidan jorden till en subtropisk ö för att äta POTATIS.