Saker som gör att jag misstänker att min mans chef egentligen är maffiaboss.

Varje gång jag kommer på mig själv med att sitta på en chic taiwanesisk restaurant utrustad med silverätpinnar, linneduk, ångande risskålar och espressomaskin, omgiven av taiwanesiska kemiforskare så undrar jag givetvis vad jag gör där. Vem skulle inte undra?
Senast det inträffade var i går, när jag egentligen var inställd på att sitta hemma med min apprenez le chinois sans peine, men jag har på kort tid lärt mig att man inte säger nej till Costello.

Costello är min mans chef och han heter givetvis inte Costello men han är som tagen ur en maffiafilm. Och påminner starkt om Jack Nicholson i "The departed".

Alla hans underhuggare talar om honom som the big boss, och eh, även Costello talar om sig själv som the big boss. Oavsett vilken restaurang vi befinner oss på så, när Costello är med, serveras vi av ägaren, och det första som händer när Costello kliver in är att de ställer fram ett fat med pretzels. Som Costello sedan tuggar i sig.
Är det inte lite märkligt att Taiwans restaurangarsenal håller sig med pretzels ut i fall att Costello skulle dyka upp?

Om man känner, eller står under Costellos beskydd, så behöver man inte betala/får större portioner/double shot espresso i cappucinon/hoppar man över köer till populära kurser på universitet.

"You're lucky. You know some powerful people", var kommentaren jag fick i det senare fallet.

Vidare går man inte in på hans kontor utan att ha fått en uttrycklig inbjudan om det. Och det mest förvånande är att jag har fått uttryckliga inbjudningar ett flertal gånger. Och jag jobbar inte ens där. Har han misstagit mig för en forskare, tro? Så där sitter jag i en av hans lädersoffor med en guldkantad kaffekopp i knät (serverad av en skrämd forskarstuderande som tittar ner i mattan och som skälver så att porslinet klirrar) och försöker klura ut hur i hela fridens namn jag hamnade där.