Vanessa, Cocteau, Sartre och Juan-Carlos

Medan C ägnar sig åt att lösa problem av teknisk och kollegial art, så återfann jag Vanessa, efter fyra år, för en lång fika med uppdatering av de senaste åren i våra liv. Vanessa är taiwanesiska, och vi lärde känna varandra när vi läste franska tillsammans på universitetet i Montpellier. Under tiden i Frankrike ägnade vi, förutom franskastudier, oss åt att sitta på caféer och sörpla café au lait, dricka alldeles för mycket sangria, (ett minnesvärt ögonblick är när vi lät oss skjutsas till Barcelona av en colombian vid namn Juan-Carlos, men det är en annan historia) och värja oss från fransmän som såg oss som mycket exotiska villebråd. Sedan fick jag syn på mannen i mitt liv, som jag i ett sangriainspirerat ögonblick fick med mig hem. Och som jag sedan gifte mig med. Och som jag nu har följt med till Taiwan, av alla ställen. I alla fall, Vanessa har hunnit med att skaffa sig en examen i cinematografi från universitet i Paris, för att sedan återvända till Taipei där hon jobbar som en av de där skrämmande tjusiga shop-assistenterna hos Bulgari (givetvis frågade jag henne om hon inte kan tänka sig att smuggla ut en liten halslänk, eller brosch, eller så?). Sin lediga tid ägnar hon åt att forska om Jean Genet. Ni vet, den franske litteraturens bad boy, som kanoniserades av Sartre och drack vin med Cocteau? (Okej, jag var också tvungen att kolla, hade ingen aning om vem den här snubben var). Hursomhelst så ägnade vi många timmar åt att prata och diskutera, och jag öste ur mig frågor och funderingar om Taiwan. Nästa gång ska vi handla franskt vin och äta crêpes på Taipeis bästa crêpeställe!