C tycker att jag ibland är lite elak på bloggen. Är jag det? Och kan det verka som om jag inte alls trivs? Förmodligen.
Det är bara det att så mycket får mig att skratta, och undra, och skaka på huvudet här i Taiwan. Men efter en dryg månad på plats kan jag göra en liten sammanfattning:
Trots avgaser, dödsföraktande vespaförare, sjungande buddistmunkar på söndagsmorgnarna, té som borde ha en al dente-varning och en hel del kulinariska besynnerligheter, så trivs vi. Trots veckovis ösregn och bristen på gentlemannamässighet, så är Taiwan ett oerhört charmerande ställe. Och Taiwaneserna de varmaste och mest välkomnande människorna jag någonsin träffat. Från sjungande taxichaufförer som översätter japansk popmusik åt oss, så att vi inte ska vara ovetande om texten i den vackraste sången han vet, till ägarinnan av restaurangen på hörnet som kommer med speciella små assietter till mig (utan inälvor, eller fötter eller konstiga djurdelar. C däremot är fransman, och inser inte heller det olämpliga att äta ces bizzarreries), men som jag inte får hugga in på innan jag bevisat att jag kan uttala rätternas namn rätt. Lägg till killarna i lägenheten bredvid som på Carrefour outtröttligt ägnade timmar åt att inspektera sängkläder och lakan med mig, och till sist hitta matchande kuddfodral, med rätt mått. Och det är människor vi inte ens känner som gör detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar