Vemod

Solen och ljuden från gatan letade sig in genom den öppna dörren till restaurangen där vi satt. Utifrån var stället var så obetydligt att vi skulle ha, och har, missat det hundratals gånger utan att veta att det är här man kan äta de bästa dim sum som står att finna på den här sidan Hong Kong. Och allt var så perfekt. Maten, ljuden, samtalet. Ibland är det lätt att bara finnas. Bara vara.
Och jag insåg. Den dagen jag inte längre är i Taiwan kommer torsdagsluncherna att se helt annorlunda ut.
Jag fick för mig att det inte bara är de doftande, ångande dumplingarna serverade i bambukorgar jag kommer att sakna. Det är hela doftande, vibrerande, ångande Taiwan.
Men det kan ha varit en kombination av solljuset som trängde sig in genom gallerfönstret och gjorde mönster på vaxduken, det dämpade ljudet från gatan och doften av tusen asiatiska kryddor som hade den effekten.