Jag pratade med mamma häromdagen, och hon sade, på mammors irriterande sätt att alltid känna sina döttrar mer än vad döttrarna någonsin anar, någonting som jag funderat på sedan dess.
Du behöver nog slå dig till ro. Att hela tiden vara på väg är väl också ett sätt att springa ifrån sig själv?
Retorisk fråga. Hur som helst svarade jag inte. Förmodligen har hon rätt. Och frågan har hängt kvar som ett irriterande mantra i huvudet på mig.
Men att stanna upp är att behöva möta det som verkligen jagar en. Men också - att hitta hem.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar