Jag kanske hinner tillbaka till Frankrike i tid för att se mandelträden och mimosan slå ut mot vårhimlen. Här i min subtropiska asfaltsdjungel är årstidernas växlingar inte särskilt märkbara. I stället för att skifta över månader så skiftar det från dag till dag. Det regnar. Eller så regnar det lite mindre.
Att det är vinter märker man på hur människor klär sig, mer än att det skulle ha blivit några grader svalare.
Inte som hemma, där jag kan alla tecken, alla skiftningar utantill. Där man kan lukta sig till den första frosten och där höstlöven brinner i träden innan de faller.
Där mandelträden och mimosan slår ut.
Jag är snart hemma. När mandelträden slår ut vill jag vara hemma.
3 kommentarer:
Så fånigt.
Men det känns som om jag verkligen kommer att sakna dig! En liten guldkant på tillvaron försvinner när det ej längre går att läsa om dina reflektioner över det här knaslandet.
Oj, nu blir jag alldeles förlägen.
Men man hittar knasigheter att reflektera över vÄrlden över. ;)
alltid en liten tröst! =)
Skicka en kommentar