Det första som slog mig när vi kom till Taiwan var ljudet. Som en ständig ljudmatta av brus, buller, musik och tusentals vespor. Reklambilarna som for förbi och basunerade ut erbjudanden, den monotona sången från templet intill och butikerna med Britney Spears på outhärdligt hög volym.Sedan lukterna. Den oemotståndliga doften av mat från restaurangerna; ångkokta dumplings i bambukorgar, glänsande kycklingar hängande på rad i skyltfönstren eller koreansk, fräsande barbecue. Men också lukten från kloakerna som i Taipeis gamla delar alltid kan anas, den kommer i pustar, i synnerhet efter mycket regn.
Därefter: Synintrycken. Grå byggnader i sovjetstil, besmyckade med fula lufkonditioneringsaggregat och galler för fönstren. De pastellfärgade paraplyerna, i tusental. Neonskyltarna och asfalten på gator som alla liknade varandra.
Chiang Kai-Shek memorial hall som med sina vita väggar tycktes upplyst inifrån. Vitt i allt det som bara var grått. Neonskyltar har en funktion i grå städer, de smyckar och döljer fula byggnader, och gör att gatorna kvällstid blir så djupt och innerligt asiatiska.
När jag första gången stod på Taipeis gator och försökte bestämma mig för om jag skulle tycka om vad jag såg, eller inte. Det känns som en evighet sedan. Nu är jag mörkhårig (igen), hanterar hjälpligt vardagskinesiska, är en expert på gatusystemen med lanes och boulevarder och numrerade streets, och är kanske lite klokare.
Jag funderar på vad jag kommer att bära med mig av Taiwan. Det finns en tendens hos mig att gå utan att se mig om, och ärligt talat så vet jag inte om jag någonsin kommer att återvända hit. Det vet man aldrig. Men kanske bär man inte bara med sig något av de platser som format en. Kanske lämnar man också kvar något?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar