Stupeur et tremblements

Det var inte så att jag snokade. Jag tror på vikten av individens personliga utrymme och hemligheter. Men jag snubblade över ett brev. Om att C är högintressant för en forskningstjänst. I Japan.
Men det har han inte nämnt, och det är väl någonting som man skulle berätta för sin fru, att man ska flytta till Japan?
Så jag konfronterar honom framför badrumsspegeln.
"Ska vi flytta till Japan?, säger jag.
"Va?", säger han.
"Vi har ju fått jobb i Japan?. Eh... du har. Fått jobb. I Japan."
"Jaså, nej, det där är ingenting. Jag ska tacka nej."

Fast det där brevet med det lilla ordet Japan väckte en gammal bekant äventyrslust till liv inom mig. Samtidigt som drömmen om att packa upp alla våra kristallglas och placera resväskorna långt in i något förråd liksom bleknade.
Och vi ska ju ändå dit i januari, och kanske fanns det en mening med det, kanske var det meningen att jag skulle vara en vagabond? Man kan inte undvika sitt öde, viskar jag, med vetskapen att det ibland är lättare att bara flyta med.
Ibland måste man värja sig för sitt öde, svarar han.

Och kanske har han rätt. Dessutom måste vi definitivt värja oss från synpunkter från min familj, om vi inte flyttar hem nu.

Och mina mandelträd väntar på att slå ut.