FYI

Vi firar förresten i helgen. Och äter italienskt och bor fyrstjärnigt i Taipei.

Vi skämmer bort oss så mycket att jag nästan skäms. Men det kan jag leva med.

Ciao!

Ljus

Jag är på jakt efter stearinljus och det enda jag hittar är tempelljus i rött och guld att ställa upp framför altare! Och även om jag hade haft ett altare (vilket ter sig osannolikt att jag någonsin kommer att ha, i synnerhet eftersom man får cancer av rökelse, och eftersom jag inte kan ha frukt eller godis bara stående sådär utan att äta upp dem) är jag inte säker på att jag gillar de där ljusen.

Måste jag åka till IKEA för att hitta ljus? Made in China, då givetvis.

Vardagsmorgon

Det är en mycket blek sol som gått upp över Taiwan och som lyser in genom balkongdörrarna. Som är i så stort behov av tvätt att jag har svårt att tro det, eftersom vi tvättade fönstren för en vecka sedan. Men med regn, tyfoner, föroreningar och smog hinner de bli svarta på nolltid.
Det är obegripligt att folk här i Taiwan torkar tvätten på balkongen. Eller på italienskt vis, på klädstreck mellan husen.

Men jag dricker varm choklad, målar naglarna röda och ignorerar balkongdörrarna.

Kursivt

"Birds do not sing and flowers are not fragrant on the island of Taiwan."

Li Hongzhang, slutet av artonhundratalet

Det här var lite orättvist sagt, tycker jag. Det är sant att blommorna doftar mindre, men fåglarna sjunger lika vackert här som på andra platser.

En mer värdslig sak: Min dator har fastnat i kursiverings-mode. Så nu är det slutskrivet, det är ju fullständigt outhärdligt att läsa kursiverad text.

I oktober 1945 återlämnades Taiwan till det kinesiska nationalistpartiet Kuomintang (KMT) efter femtio år som japansk koloni. Och om man tittar noga så lämnade japanerna spår efter sig i form av spikraka gatusystem och en hel del byggnader och arkitektur. Det mesta är förstört, men det finns fortfarande hus - och presidentpalatset, ska vi inte glömma - som vittnar om någon annanstans och som bryter av mot resten av stadsbilden.

Ghost money

På varje gata, utanför varje hem eller butik kan man se människor bränna pengar i metallbehållare.
Brännandet av pengar är en djupt rotad kinesisk tradition som taiwaneserna håller hårt i. Pengarna är raffinerade leksakspengar, budgetvarianten är i gult papper, men de finns i "guld" och "silver" också, även om metallvarianterna med folie runtomkring har kritiserats för att förvärra Taiwans redan förorenade luft.
Det sägs att brännandet av pengar, precis som offerborden med frukt, godis och mat, håller andarna lugna, och hjälper de döda att klara sig på andra sidan.

Stupeur et tremblements

Det var inte så att jag snokade. Jag tror på vikten av individens personliga utrymme och hemligheter. Men jag snubblade över ett brev. Om att C är högintressant för en forskningstjänst. I Japan.
Men det har han inte nämnt, och det är väl någonting som man skulle berätta för sin fru, att man ska flytta till Japan?
Så jag konfronterar honom framför badrumsspegeln.
"Ska vi flytta till Japan?, säger jag.
"Va?", säger han.
"Vi har ju fått jobb i Japan?. Eh... du har. Fått jobb. I Japan."
"Jaså, nej, det där är ingenting. Jag ska tacka nej."

Fast det där brevet med det lilla ordet Japan väckte en gammal bekant äventyrslust till liv inom mig. Samtidigt som drömmen om att packa upp alla våra kristallglas och placera resväskorna långt in i något förråd liksom bleknade.
Och vi ska ju ändå dit i januari, och kanske fanns det en mening med det, kanske var det meningen att jag skulle vara en vagabond? Man kan inte undvika sitt öde, viskar jag, med vetskapen att det ibland är lättare att bara flyta med.
Ibland måste man värja sig för sitt öde, svarar han.

Och kanske har han rätt. Dessutom måste vi definitivt värja oss från synpunkter från min familj, om vi inte flyttar hem nu.

Och mina mandelträd väntar på att slå ut.

Deck the halls...

Jag blev alldeles tårögd när jag såg julgranen som nu tronar i foajén på jobbet. Och vad som är än mer oroande är att jag drabbades av en våldsam lust, för att inte säga ett tvingande begär, att sjunga julsånger, tillverka smällkarameller, sno in mig i girlanger och julgransbelysning, och författa julklappsrim.

Jag var alltid en höjdare på julklappsrim.

I vår familj var den här en ständigt återkommande favorit: Vill du hellre sova naken, kan du slänga den här saken.
Alltid var det någon som fick en pyjamas.

Där regnbågen slutar

Ordlös onsdag hos Nejma i Marocko

Dong-Jing!

Gissa vart jag ska!
Jepp, Tokyo.
Attans, vad roligt det ska bli!

Sarko i Kina

Frankrikes president Sarkozy har som bekant flytt strejkernas Frankrike och begett sig till Mittens Rike där han signerat kontrakt för 20 milljarder euro, bland annat en jätteorder av Airbus, och, bien sur, kärnkraft.
I denna flod av lukrativa kontrakt hann Sarko även med att lugna president Hu vad gäller Frankrikes ställningstagande i Taiwan-frågan.
Sarko menar att allt ifrågasättande av status quo skulle vara ett stort misstag, och pekade i synnerhet på den kampanj för återinträdande i FN som Taiwans president Chen Shui-Bian för närvarande planerar. Möjligen drar han paralleller till Korsika, som också smider besvärliga självständighetsplaner.

Men i motsats till Korsika skulle Taiwan faktiskt klara sig finfint utan sin storebror Kina, och det här är en kardinalfråga för dirigenterna i Peking. De är inte, för någonting på jorden, beredda att släppa sitt Ilha Formosa, men det handlar inte bara om Taiwan, även om många tror att det gäller det kunnande i elektronik och informatik som taiwaneserna besitter.
Om Taiwan en dag blir självständigt... kanske Hong Kong skulle vilja bli det. Och Shanghai. Och Kina har inte råd att förlora sina ekonomiskt tunga metropoler.

Miljöfrågan togs upp. På ett vänligt och belevat sätt. Som om vi har evigheten på oss.
Så, då var det bara de mänskliga rättigheterna kvar, då? När kontrakten är signerade och konsensus uppnåtts på övriga plan.

Vintertyfon

Visste ni att det finns något som kallas vintertyfoner? Det blev jag varse idag.
Att folk en gång bosatte sig på den här ön är ett mysterium.

I övrigt har jag blivit filmad på jobbet hela dagen, det ska skickas till en internutbildning i Kina. Inte avslappnande att hela tiden ha en snubbe med kamera springandes efter en.

Dessutom ser man inte så glamourös ut efter en rask promenad i en mindre tyfon.

Alfredo

Oh. Kära nån. Pasta Alfredo har jag nog inte ätit sedan jag bodde i London och hela tiden sprang på italienska restauranger. Fast då åt jag inte så mycket, utan hällde i mig rödvin, tuggade på en pinne torr crostini och kalkylerade näringsintag. Och pratade oavbrutet och såg mitt sällskap djupt in i ögonen så att de inte skulle märka att jag inte åt. Vilket slöseri.
En riktigt god Alfredo behöver inte så mycket konversation, insåg jag idag.

23 november, 2002

C tar fram en gammal skrynklig papperslapp ur sin plånbok och håller upp den så att jag ska se. Det är en biljett från en fotbollsmatch, Bastia-Montpellier på Stade de Mosson i Montpellier.

-Kolla datumet! Kolla datumet! Minns du?

23 november, 2002.

Såklart jag minns. Kvällen vi träffades. C dök in sist av alla på inflyttningsfesten jag befann mig på, han kom direkt från fotbollsmatchen. Jag stod med ett glas rödvin i handen och diskuterade styrkemätningen som pågick i FN:s säkerhetsråd mellan USA och Frankrike rörande Irak, när jag fick syn på honom. Och han på mig.
Sedan var det en annan kille som körde mig hem. Och ville träffas igen. Och vad säger man?
"Nej, jag tror att jag vill leva resten av mitt liv med din kompis. Désolée."

Några månader senare invaderade Bush Irak. Ändå. Och jag var tokigt kär. För första gången i mitt liv riktigt kär.

Beaujolais nouveau, på japanskt vis

Lyckligtvis för Frankrike finns japanerna som gillar franskt. I alla former.

Ris

- Äter ni ris i Europa också?
- Ja, men aldrig uppstekt. Och aldrig till frukost.
- Hur lagar ni det, då?
- Vi kokar det i vatten.
- Ah, som rissoppa!
- Nej, sedan häller vi bort vattnet. Ibland kokar vi riset i vin.
- I vin? Skämtar du, eller?
- Nej.

Reslust

Hur kan det komma sig att det är billigare att flyga från San Fransisco till Tokyo än att flyga dit från Taipei?
Det är även billigare att åka Taipei-Tokyo via Vancouver. Men så dum är ingen.

Det är verkligen synd att det är så dyrt att resa i Asien. Om man är i Asien.

Qing-xi-wu

Äntligen. Fredag.

Yiihaa! Jag har ignorerat The rule of four mer än den förtjänat den här veckan. Ska ta igen det.

Vemod

Solen och ljuden från gatan letade sig in genom den öppna dörren till restaurangen där vi satt. Utifrån var stället var så obetydligt att vi skulle ha, och har, missat det hundratals gånger utan att veta att det är här man kan äta de bästa dim sum som står att finna på den här sidan Hong Kong. Och allt var så perfekt. Maten, ljuden, samtalet. Ibland är det lätt att bara finnas. Bara vara.
Och jag insåg. Den dagen jag inte längre är i Taiwan kommer torsdagsluncherna att se helt annorlunda ut.
Jag fick för mig att det inte bara är de doftande, ångande dumplingarna serverade i bambukorgar jag kommer att sakna. Det är hela doftande, vibrerande, ångande Taiwan.
Men det kan ha varit en kombination av solljuset som trängde sig in genom gallerfönstret och gjorde mönster på vaxduken, det dämpade ljudet från gatan och doften av tusen asiatiska kryddor som hade den effekten.

Vår sopbil spelar Für Elise

Vet ni vad vi gör klockan 21.00 varje kväll? Vi går ut med soporna. Vi har soptid då, kan man säga. Vilket innebär att sopbilen passerar vårt kvarter till tonerna av Für Elise i glassbilsversion. Och samtliga invånare längs gatan går i samlad tropp och överlämnar personligen sin soppåse i sopgubbarnas vård. Onsdagar och fredagar recyklar vi, i vårt kvarter.
Varför den praktiska containern inte kommit till Taiwan övergår mitt förstånd.
Jag har flera invändningar. Att alltid tvingas vara hemma klockan nio på kvällarna för att slänga sina sopor är bara dumt.
Bio ikväll? Nej, tyvärr. Klockan nio går jag ut med soporna. Sorry.
Och om man skulle vara hemma och, säg, vilja se en film (som börjar klockan 21.00 på samtliga filmkanaler) så missar man garanterat de första tio minuterna av filmen som helt dränks i de dissonerande tonerna av Beethovens berömda bagatell.
Och om man skulle försöka vara smart och lämna sin soppåse nere på gatan innan sopbilen kommer får man ilskna lappar i trappuppgången.

Svart kaffe

Dessutom.

Jag: Cheri...? Du handlade mjölk igår, va?
Han: Nooooon...
Jag: Du förstår vad det här innebär, va? Att jag kan få ett nervöst sammanbrott. Vilken sekund som helst.

Maken sätter belåtet tänderna i en 400-grams brioche, även om man i Taiwan måste vara extremt försiktig eftersom man när som helst kan mötas av en fyllning bestående av röda bönor, grönt kladd eller torkat kött.

Han: Men jag handlade en brioche! Och om du vill bo i Bologna måste du vänja dig av med mjölkigt kaffe.

Där har han möjligtvis en poäng. Italienare häller ju inte i sig latte precis.

Men tusan, vad svart kaffe är beskt!

Mamma säger

Jag pratade med mamma häromdagen, och hon sade, på mammors irriterande sätt att alltid känna sina döttrar mer än vad döttrarna någonsin anar, någonting som jag funderat på sedan dess.

Du behöver nog slå dig till ro. Att hela tiden vara på väg är väl också ett sätt att springa ifrån sig själv?

Retorisk fråga. Hur som helst svarade jag inte. Förmodligen har hon rätt. Och frågan har hängt kvar som ett irriterande mantra i huvudet på mig.

Men att stanna upp är att behöva möta det som verkligen jagar en. Men också - att hitta hem.

Tisdagsfärger

Säg att det inte är sant

Vissa motgångar vi ställs inför här i livet är svårare att hantera än andra.

Mjölken är slut. Ingen mjölk i morgonkaffet.

Då kan man lika gärna gå och lägga sig igen.

Hösthimmel

Som sagt, varje gång jag frustrerat gnäller över Taiwan så gör hon en helomvändning och överraskar mig positivt. Så här oskyldigt blå var himlen igår. Blåare än jag någonsin sett himlen i Taiwan.
Idag, däremot.
Idag, mina vänner: Regn.

När mandelträden slår ut

Jag kanske hinner tillbaka till Frankrike i tid för att se mandelträden och mimosan slå ut mot vårhimlen.

Här i min subtropiska asfaltsdjungel är årstidernas växlingar inte särskilt märkbara. I stället för att skifta över månader så skiftar det från dag till dag. Det regnar. Eller så regnar det lite mindre.

Att det är vinter märker man på hur människor klär sig, mer än att det skulle ha blivit några grader svalare.
Inte som hemma, där jag kan alla tecken, alla skiftningar utantill. Där man kan lukta sig till den första frosten och där höstlöven brinner i träden innan de faller.
Där mandelträden och mimosan slår ut.

Jag är snart hemma. När mandelträden slår ut vill jag vara hemma.

Yeah!

Att det ska vara så svårt att fotografera någonting utan att folk slänger sig framför kameran, gormar yeah i kör, ler med öppen mun och gör V-tecken med händerna.

I Taiwan är det snudd på omöjligt.

Till och med min man har antagit detta enerverande beteende.

Socialisering

De sociala koderna i Asien är inte alls som dem jag har i ryggmärgen, och ibland blir det bara konstigt. Och fel.

Till exempel så har vi pratat länge med Mandy och Buck om att åka till bergen med dem en helg i november. Och de bokar in oss i en suite på Taiwans dyraste hotell. När vi sedan försynt undrar om det är möjligt att, host, hitta någonting en aning less expensive, tolkar dem det som att vi sagt att vi definitivt inte vill tillbringa en helg i deras sällskap. Vi har inte hört ett ljud av dem sedan dess. Och vi förstår inte riktigt vad som hände, men det måste ha tolkats som kritik.

Samma sak hände med Ross och Betty. Vi hade bestämt att vi skulle gå på bio tillsammans en lördag. Sedan visade det sig att Ross hade tänkt sig matinéföreställningen, och vi undrade om det inte skulle vara trevligare att gå på kvällen. Och vad händer? Ingen bio. Det tolkas som ett nej.

Men våra taiwanesiska bekanta har, från första början haft en tendens att, oavsett vad det gäller, lägga fram färdigsydda idéer för oss, i stil med "09.23 kommer vi och hämtar er sedan äter vi frukost på Happy Zao-fan och 09.45 åker vi mot Yi-Lan där vi stannar sex och en halv minut (gott om tid för att ta de oumbärliga fotona som bevisar att man varit där), sedan besöker vi ytterligare 13 must-sees, innan vi äter middag till överpris på en restaurang som är very famous (och där de med all säkerhet serverar fisk som grillas levande vid bordet, kycklingnäbbar eller andra delikatesser)." Och när man föreslår minsta ändring i programmet så rynkar de pannorna allihopa och diskuterar och ah-ar och hum-ar och ber om en förklaring: "Du tycker alltså att vi ska dricka kaffe här, och inte där vi bestämt?" Och det känns som om man bett dem att donera en njure.

Utrymmesbrist

Det här kan vara den smalaste affär ni någonsin sett, men en ganska vanlig butik längs the night market. En dryg meter bred, och man måste liksom stå på kö för att spana in vad som hänger på galgarna.

Klicka

Pumita skriver fint om livet, tiden och vad vi gör med dem. Det fick mig att stanna till och fundera lite. Vi kan behöva det ibland. Klicka här för hennes fina blogg.

I väntrummet

Mycket kan man säga om Taiwan, men det finns saker man bara måste älska med det här landet. Som det faktum att man kan få oväntat trevligt sällskap i väntrummet till tandläkaren. Den här lille var ju hur söt som helst, sidenmjuk och nyfiken, och fick mig att helt glömma bort min tandläkarskräck.
Jag vet inte riktigt vad han gjorde där, men jag misstänker att han tillhörde en av tandläkarna, och var med matte på jobbet.

Yōshoku

Japansk mat är ju mycket mer än sushi, och mycket gott finns att hitta under benämningen yōshoku, en del av det japanska köket som växte fram under arton- och nittonhundratalet och som är inspirerad av, men inte resignerad inför, västerländsk mat.
Jag är väldigt förtjust i dessa rätter (som ofta serveras i vackra träaskar), som både är vacker och god. Väldigt mätt blir man också.
Den här sortens rätt tror jag är en variant av det som kallas tonkatsu och lunchen idag, som avnjöts på en ny, stilfull japansk restaurang, bestod av misosoppa, kött, grönsaker, ris och kallt grönt te (att dricka iste är möjligtvis inte särskilt japanskt, men det är den taiwanesiska touchen). Japansk mat är ofta friterad, men det är ingen Kentucky fried chicken-frityr, utan den är fjäderlätt, helt fantastiskt krispig och kryddig, gjord på brödsmulor snarare än vetemjöl, och ligger som ett tunt, luftigt och knaprigt täcke omkring köttet i stället för att klibba fast vid det på osmakligt snabbmatsvis.
Mycket, mycket, mycket gott.

När hjärtat svämmar över

Jag har blivit moster. Till en liten Aron.

Aron: Jag kommer snart till Umeå för att utkräva mina mosterliga rättigheter. Jag tänker blåsa dig på huvudet, pussa dig på magen och bita dig i fötterna. Jag tänker bära runt dig och vägra släppa taget.

Jag kommer aldrig att släppa taget om dig.

En plats jag längtar till

Fotoutställning hos Nejma i Marocko!

Ankfot, någon?

(Känsliga läsare varnas.) Det här är en syn som alltid ger mig obehagsrysningar längs med ryggen. Taiwanesiska snacks i högvis på nattmarknaden. Nu syns det lite dåligt på bilderna (och det ska ni vara glada för) men det är bland annat ankhuvuden, kycklingfötter, grillade gåshalsar och andra onämnbara, oidentifierade delar av olika djur. Och en och annan alg, men det är bara som garnering, tror jag.

Mc Donalds låg ditåt, var det så?

Betongträning

Med Britney och Jennifer i i-podden skuttade jag runt som hjortkalv på löparbanan i morse. Löparbanor är väl inte riktigt min grej, men barrtäckta elljusspår är, när allt kommer omkring, ganska få förunnat.
Men ingenting som en timmes löpning för att komma i ett strålande humör.

Rue Felicidade, Macao

Lyckliga gatan i Macao är, enligt gudieböcker och turistinformation, inte längre en red-light gata. Det är bara det att det fortfarande är det, och den är frekventerad av västerländska män i stora solglasögon med något brådskande i stegen, och händerna i fickorna. Nu säger jag inget mer om det, mer av den anledningen att jag inte orkar, än att jag tycker att det är okej.
Men den vackra gatan, strax bakom Leal Senado, är även fylld av charmiga kommerser, och trevliga snacksshops, vilket turistbyrån inte nog kan understryka. Och husen är ju söta. Det är bara det att... jag blir ganska äcklad. Och har svårare än Macaos administrativa instanser att bortse från det faktum att, ja, det är ett torskstråk. Så.

Måndag

Novembermåndag. En stressig sådan, där jag bara hann kvista in på 7-11 för en inplastad triangelmacka till lunch. Joy hade med sig milanokakor till kaffet, och det var dagens höjdpunkt. Sedan kom Maggie som höjdpunkt nummer två och bar på ett flak mörk choklad. Kan det vara novembermåndagseffekten?
Annars vann jag en gratisprenumeration på franska Mode et Travaux. Jag som ville vinna en bil. Och som varken stickar, broderar eller går igång på blomsterborder.

I andras liv: Mamma tillbaka från Sydafrika, med massor att berätta. Syrrans bebis är upp-och-ner och kommer att få se dagens ljus via kejsarsnitt. När som helst.
Men som sagt, min dag var business as usual. Plus milanokakor.

En helt vanlig söndag i Jhong-Li

I kväll spankulerade vi runt i våra kvarter, käkade thai (jag lämnar inte Taiwan utan att ha receptet på papayakycklingen i min ägo) och gick på vår independentbiograf, som jag kallar independent mer av det skälet att de har riktiga retrosammetsfåtöljer, dåligt ljud, en mycket sömnig biljettklipperska och snudd på tomma salonger, än urvalet av film, för även om vi här har lyckats undslippa senaste nytt med Cage, så har vi sett mycket skräp här. Senaste lågvattenmärket var Julie Delpys Two Days in Paris som var bland det sämsta... jag hittar inte ens ord. Hon förstörde en hel helg för mig. Men det är glömt nu. Ikväll var det Matt Damon. (Suckar smäktande).

Lördagsgodis

Det är så sällan vi dricker vin här i Taiwan, som goda asiater håller vi oss till fint oolong till maten. Men igår drack vi en flaska bubbelvin till lördagssushin, och vi fnittrade hela kvällen.
Idag. Blir det jasminte.

北京烤鴨; Pekinganka

Nu ska vi prata om en av Kinas nationalskatter: Pekinganka. I Kina är ankan en nationalrätt och en institution, för att inte säga en konstform, och så även i Taiwan.
För den oinitierade: En gudomligt mör anka med krispigt, gyllene papperstunt skinn. Ankan äts med fördel på restauranger med röda plyschstolar, vita hellånga dukar och guldspeglar på väggarna, där kocken först visar upp den hela fågeln för gästerna innan han skär upp den, och en pekinganke-kock värd namnet bör kunna få ut hundra lövtunna skivor av en anka.
Därefter tar var och en de tunna köttskivorna, smetar in dem i rikligt med plommonsås, och tillsammans med färsk vårlök sveper man in dem i en spröd, tunn, ångande pannkaka. Sedan äter man. Och njuter. Och eftersom varje sällskap har en hel anka att äta upp kan detta ta uppemot en kväll.

Qin ai de Tai wan

Det första som slog mig när vi kom till Taiwan var ljudet. Som en ständig ljudmatta av brus, buller, musik och tusentals vespor. Reklambilarna som for förbi och basunerade ut erbjudanden, den monotona sången från templet intill och butikerna med Britney Spears på outhärdligt hög volym.
Sedan lukterna. Den oemotståndliga doften av mat från restaurangerna; ångkokta dumplings i bambukorgar, glänsande kycklingar hängande på rad i skyltfönstren eller koreansk, fräsande barbecue. Men också lukten från kloakerna som i Taipeis gamla delar alltid kan anas, den kommer i pustar, i synnerhet efter mycket regn.
Därefter: Synintrycken. Grå byggnader i sovjetstil, besmyckade med fula lufkonditioneringsaggregat och galler för fönstren. De pastellfärgade paraplyerna, i tusental. Neonskyltarna och asfalten på gator som alla liknade varandra.
Chiang Kai-Shek memorial hall som med sina vita väggar tycktes upplyst inifrån. Vitt i allt det som bara var grått. Neonskyltar har en funktion i grå städer, de smyckar och döljer fula byggnader, och gör att gatorna kvällstid blir så djupt och innerligt asiatiska.

När jag första gången stod på Taipeis gator och försökte bestämma mig för om jag skulle tycka om vad jag såg, eller inte. Det känns som en evighet sedan. Nu är jag mörkhårig (igen), hanterar hjälpligt vardagskinesiska, är en expert på gatusystemen med lanes och boulevarder och numrerade streets, och är kanske lite klokare.

Jag funderar på vad jag kommer att bära med mig av Taiwan. Det finns en tendens hos mig att gå utan att se mig om, och ärligt talat så vet jag inte om jag någonsin kommer att återvända hit. Det vet man aldrig. Men kanske bär man inte bara med sig något av de platser som format en. Kanske lämnar man också kvar något?

Beaujolais nouveau, façon Hello Kitty

Hello Kitty-vin. En hit i Taiwan.
Jo, för vuxna människor. Taiwanesiska fjortisar dricker bubbelté och papayamjölk.
Men taiwaneserna är inga vindrickare, något vi bittert fick erfara när vi, hembjudna till vänner, bjöds på årgångsbourdeaux. Trevligt, tänkte jag och tog en djup, efterlängtad klunk. Vinäger! Jag tittade förfärat upp på mina bekanta, som förväntansfullt tittade på mig.
- Eh... är korken dålig, tror ni? De tittade på varandra, och studerade flaskan länge och väl, innnan X förvånat säger:
- Det var inget fel alls på det när vi drack det senast. Vi öppnade flaskan i december, och smakade. Sedan har det stått i kylen?

För att jäsa i ett halvår. Nice.

En tolkningsfråga

Je te connais par coeur.

Jag kan dig utantill.

Eller, annorlunda översatt, jag känner dig med hjärtat.

Någon känner mig med hjärtat.

Stressad

Det är inte så att det tagit slut på saker om Taiwan att skriva om. Definitivt inte. Jag har tusen saker att berätta, detta land överraskar, överrumplar och överfaller mig ständigt med oförklarliga fenomen och frustrerande vanor. Men jag har inte haft tid. Men jag lagrar i huvudet där jag har minst fjorton inlägg klara. Coming up soon.

Dessutom har jag början till munsår och fnasig haka. Oglamorösa tecken på för mycket stress och för lite onyttigheter till fikat. Ikväll: Choklad. Eller mandelkakor. Eller choklad och mandelkakor? Nu ska jag skutta iväg till mitt otillfredsställande jobb. En bra dag för att säga upp sig? Kanske.

Personlighetstest

Facebook säger: Congratulations, your personality is 22% normal. Everyone has a right to be weird. You just abuse the privilege.

Okej. Tack, då.

Mellan Umeå och Jhong-Li

Jag räknar kallt med att bli moster den här veckan. Och trakasserar flitigt min tvillingsyrra på facebook.

Jag: Att tackla folk är väl inte en rekommenderad aktivitet för höggravida kvinnor?
När kommer bebisen?

Hon: Du måste skaffa britneys nya om du inte har gjort det redan! Den är helt grym! Damn vad bra hon är!

Jag (bryr mig ganska lite om Britney just nu): Bebis?

Hon: Nope.

Jag: Bebis?

Hon: Noll bebis. jag har starka tvivel på att det kommer att bli någon. Tänk om jag för alltid har fastnat i barbamama!? Kan man vara säker på att det är övergående? Kan en graviditet vara kronisk?

Jag: HAR JAG BLIVIT MOSTER ÄN?

Och nu har jag inte hört någonting sedan 7:58 och tar det givetvis som ett tecken!

Censur

Min kontakt i Beijing, T, kan inte läsa min blogg, och hon är bombsäker på att den är censurerad av partiet på grund av att möjliga subversiva tendenser skulle kunna skymta mellan raderna.
Det har ni alltid anat, va? Att under min välpolerade yta döljer sig en omstörtande revolutionär.

Böcker

Alltså, ni får ursäkta mig. Men den här Paasilinna, är han verkligen rolig? Jag orkar inte ens läsa klart boken. Och då är det ju inget långt epos vi pratar om precis.
Det är som med Haags Underbar och älskad av alla. Böckernas motsvarighet till lösviktsgodis. Snabbt och lättätet. Och otillfredsställande.

Regnfall

Regnregnregnregnregnregnregnregn. Oavbrutet i en vecka. Eller sedan vi kom hit. I januari.

Trängsel

Ordlös onsdag hos Nejma i Marocko!

Jamen, det här såg väl festligt ut?

Okej, fem dagar efter Halloween... tar vi fram julgranen i Taiwan.

Kris

Maken, mitt i någon sorts 32-årskris:
- Du skiljer dig väl inte om jag får mage? Kolla bara på det här! (Varpå han klämmer sig bekymrat på magen. )
- Klart jag inte skiljer mig, säger jag. Dessutom har du ingen mage.
Dessutom är det väl jag som har monopol på viktnojjande i den här familjen?
Man måste bevaka sina domäner, det är viktigt.

Att döda drömmen om paradiset

Okej. Idag måste vi prata allvar med Antonio. Vi hade pratat om Filippinerna. En vit strand, en hög böcker, och inte mycket mer än så. En iskall drink i största enkelhet. Lät kanon.
Igår fick vi veta att förutom strand och hav så besitter orten Hard Rock Café och Planet Hollywood som största turistattraktioner. Och hotellet har ett vigselkapell, och är sannolikt knökfullt med galna bridezillas och deras morsor.
Det här går bara inte. Antonio, we need to talk.

Söndag i sta'n

Det är alltid lika roligt att åka in till Taipei, och även om Mary Ramos, CNN:s väderflicka, hade fått allt om bakfoten ytterligare en gång, och de utlovade 24 graderna med solsken uteblev, så hade vi en trevlig dag.
Kyla och duggregn är en bra ursäkt för att dricka varm choklad och kura på café, om inte annat!
Dessutom besökte vi en kul, modern utställning med bland andra Gary Bateman, på Sun Yat-Sen Memorial Hall, och shoppade lite... Jag är helt oförmögen att gå igenom en galleria utan att handla någonting, och kom hem med en ljusrosa cashmerejumper med kort ärm och polokrage. Givetvis helt oanvändbar i Taiwan, någon borde ha hindrat mig. Sedan tog vi tåget tillbaka hem och åt sen födelsemiddag på thaikrogen. Nu är jag så mätt att jag har svårt att tro att jag någonsin kommer att behöva äta igen, och det återstår bara att säga bonne nuit!