Stranden var ljuvlig och havet var magnifikt. Jag kunde inte slita ögonen från vattnet och himlen som konkurrerade med varandra i overkligt vackra färgskalor i blått, grönt och grått. Ingen konstnär har någonsin kommit i närheten av att kopiera vad naturen kan åstadkomma i skönhet. Och det bästa var givetvis att borsett från ett par, tre övervintrade surfdudes och ett par hyfsat överviktiga amerikanskor hade vi stranden helt för oss själva. I ett svalkande duggregn, men i allafall. I horisonten tornade åskmolnen upp sig och helt plötsligt slets jag itu av min hemlängtan och den separationsångest som jag vet kommer att drabba mig när jag en dag lämnar Taiwan. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar