Att leva med en garderobsfascist

Det finns en grej som jag och C möjligtvis en dag kommer att behöva gå i parterapi eller äktenskapsrådgivning för. På ett plan är vi så fundamentalt, diametralt varandras motsatser att det är svårt att tro att vi någonsin kommer att kunna överbrygga den här klyftan. Det handlar om garderober. Och visst, jag kan säga det på en gång. Vi har skilda garderober. Så här ser C:s ut.

Jag häpnas och imponeras varje gång jag får syn på detta. Snörräta rader med skortor och kavajer. En prydlig hög med byxor. En liten tygpåse med lavendel. I lådorna, allt struket och så välvikt att man skulle kunna tro att de vikts med hjälp av linjal, eller att kläderna faktiskt aldrig använts. T-shirts som skjortor. Jag menar, har ni någonsin försökt att vika en skjorta? Till och med i affärerna fuskar dem med en bit pappkartong. C däremot får något plågat över sig när han går förbi min garderob och dörrarna är öppna, vilket de alltid är, eftersom det hänger så mycket kläder som slängts över dörrarna att de faktiskt inte går att stänga. Det här är min garderob.
Min garderob med de enstaka, lättkombinerade plagg jag tog med mig till Taiwan. (Jag hade väl aldrig kunnat ana att British Airways skulle vara så rabiat kompromisslösa med de futtiga 20 kilo man får ha med sig. Jag hävdade, och vill fortfarande hävda, att jag väger kanske hälften av vad många snubbar i businessklass väger, och rent logiskt borde jag väl kunna töja lite på marginalerna? Nope.) Jag vågar inte ens visa er hur det ser ut i lådorna. Men grejen är att jag sorterar in kläderna vikta och strukna, men varje gång jag öppnar skåpet, eller drar ut lådorna ser det ut som om mina kläder har haft party därinne. Som om de lever sitt eget liv och sliter sig ur sina högar och beräknande och illvilligt trillar ner från galgarna.Kanske är det därför jag ibland undviker att lägga kläderna i garderoben? För att jag vet att det som en gång hängts in där kan gå hjälplöst förlorat? Så jag vill hävda min rätt att hänga mina kläder på andra ställen. Då vet jag åtminstone vart de är. Som den vita kjol jag var säker på att jag hängt över ryggen på skrivbordsstolen. Och som jag inte hittade i morse.
- Vet du var min vita kjol är? Jag var säker på att...
Min man garderobsfascisten avbröt mig:
- Den har jag vikt och sorterat in i din garderob. Det jag hittar sorterar jag, sade han belåtet.

Det jag hittar sorterar jag. Ja, ni fattar.

Men om jag skulle närma mig hans garderob med en hög tvätt, för att sortera in den, då skulle han förmodligen bilda en mänsklig sköld framför skåpet för att hindra mig från att ta mig in. Inget som helst förtroende, liksom.
Ibland kan jag möta honom i lägenheten när han går runt med en hög nystruken tvätt. Titta, säger han. Titta på nu när jag utan en skrynkla lägger in den i garderoben. Och han säger det ganska sarkastiskt, med en menande blick mot min garderob.
Nåväl, nu ska jag gå och övertyga honom om att vi visst kan dela resväska när vi ska till Hong Kong. Man måste möta sina fasor. Det är bara nyttigt.

Rosa moln

I kväll är molnen på vår himmel rosa. Fint, heller hur? Vår balkong är på sydsidan, tror jag, så någon solnedgång är vi inte belönade med, däremot ruskigt varma mornar. Och varma höstkvällar som är insvepta i rosa moln.

Inte ens en kaffeautomat

Jag pratade med Claudia som nu har följt med forskaren hon är gift med till Antarktis. Hon känner sig helt solitaria därnere på Chiles södra spets, och jag förstår henne.
När man flyttar mycket, i synnerhet om man byter kontinent då och då, så hinner man aldrig bygga upp ett kontaktnät. Och vet man att man redan är på väg någon annanstans så hålls kontakterna på ett ganska ytligt plan. Hur spännande det än är att se nya saker och hela tiden vara på väg, så har man faktiskt valt bort någonting annat.
Jag saknar att ha vänner omkring mig, jag saknar djupt mänskliga relationer, till andra än till min man, och på andra sätt än virtuella. Så mycket att jag blir barnsligt glad om jag möter någon jag kan heja på. Eller när killen på 7-11 kommer ihåg mig och undrar hur jag mår. Jag tror att alla människor behöver göra intryck. Avtryck. Bekräftas. Genom vänner och nära får man det där hela tiden, men när man är ensam i ett nytt land i ett främmande sammanhang kan det ibland kännas som att man faktiskt är solitaria, som Claudia uttryckte sig.

Jag saknar att fika med vänner, jag saknar tjejsnack och jag saknar middagar med vin, goda vänner och analyserande och lösande av livsfrågor och världsproblem till långt in på småtimmarna. Det sociala livet här är inte riktigt sådant. Bara en sådan här grej som att vi på jobbet inte ens har en kaffeautomat. Inget fikarum. Ingenting. Lunch äter man vid sitt skrivbord, och mellan tuggorna jobbar man. Inget skvaller över en cappucino, inget långlunchande med kollegor. Det känns så märkligt, när jag jobbade i Sverige visste jag alltid så mycket om mina arbetskamrater. Familj, partners, sjukdomar och skilsmässor. Födelsedagar och utlandsresor. Allt diskuterades och delades. Inte här.

Jag ska ta igen det när vi är tillbaka i Europa. Och om ni vill bjuda mig på middag då så har jag en längtansfylld lista av saknad mat. Le voila:

Lasagne. Med ett glas rött. Eller två, jag är inte omöjlig.
Grillad lax. Med ett gott vitt vin. (Jag vågar inte äta fisken här, litar inte på att det inte är sjukt mycket tungmetaller och gödningsmedel och what have you i den).
Surkål. Vitt vin, förstås.
Stuvad spenat. Eh... ett glas mjölk, kanske?
Identifierbart kött med tuggmotstånd. Som man behöver kniv för att äta.
Yoghurt. Okej, inte ens jag tycker att det skulle vara gott med ett glas vin till yoghurt.
Sallad.
Kallskuret.
Bröd. Gott bröd. Baguette. Grovt bröd.

Om ni bjuder på något av nedanstående så kommer jag att hitta på en ursäkt för att slippa:

Nudlar.
Ris.
Kinakål.
Bönpasta.

台湾, 中華民國 - Taiwan, republic of China

Min vän T som befinner sig i Beijing mailade mig och sade att hon tyckte att det var så märkligt att vi befann oss i Kina bägge två, när vi aldrig någonsin hade pratat om det innan. Och jag blev häpen, eftersom jag trodde att hon befann sig på Sveriges radio i Göteborg och inte att hon smög runt i gränderna i Beijings hutonger.

Men. Bor man på Taiwan säger man aldrig, aldrig att man befinner sig i Kina och jag har aldrig mött någon som tycker sig höra till fastlandskina. Visst, man kallar sig zhong-guo-ren (människor från mittens rike), men det slutar där.

Vi på Taiwan är ilskna över att inte få vara med i FN, vi är irriterade över att inte få delta i de olympiska spelen under namnet Taiwan och vi tittar snett på Kina som anser att Sun Yat-Sen är son av Kina, när alla vet att han är son av Taiwan...
Många längtar efter att få kliva ur Kinas skugga och återfå diplomatisk status, och mellan snack om baseball och hollywood så pratas det idag fritt om självständighet, oavsett vad president Hu och grabbarna i Beijing säger, och trots att Kina för ett par år sedan antog en lag om att de tar sig rätten att attackera om så sker. (Men å andra sidan har vi dabbel-jo som håller oss om ryggen, så vi fruktar intet ont. ;))

Okej, det blev kort och ytligt om ett omfattande och oerhört intressant ämne. Je m'excuse. Men plikten kallar.

Dubbelrum med frukost

Vi har bokat hotell i Hong Kong... Ett som heter Harbourview, och nu hoppas vi att det faktiskt innebär att vi har utsikt över hamnen. Men man kan aldrig veta.

Jag har ingen vidare koll på Hong Kong. Jag vet bara att man inte bör åka till Xiang Gang, som vi säger over here, utan att beundra kvällsutsikten från the Peak, och förflytta sig med hjälp av legendariska starferries. Men det löser sig säkert när vi kommer dit.

Jag är inte döv

Det är faktiskt så att kineser låter otroligt ilskna när de pratar. Så uppretade och ettriga att man liksom hoppar till och tror att man precis fått världens utskällning, när det bara är någon som frågar efter vägen (Varför frågar folk mig efter vägen i Taiwan? Det övergår mitt förstånd. Taiwanesisk logik?), eller undrar om man vill ha ananasen i en påse.

Men det är bara att skrika tillbaka.

Surfing Taiwan

Ordlös onsdags-bilder finns här.

Ni fattar, va?

Nej, nu blev jag ju sentimental och öste ur mig en massa naturromantiskt dravel. Det här skulle ju handla om rysaren Kenting.
Nämnde jag öldrickande holländare i fotbollströjor med rödsvedda näsor? Eller att vitlöksbrödet kostade lika mycket som en middag här i Jhong-Li?
Eller busslaster med utlokaliserade amerikaner i khakishorts (alltså, är det lag på att människor med amerikanskt pass ska ha armyshorts i olika nyanser av beige? Är det en äventyrligt?) som kom till Kenting för att... ja, jag vet inte riktigt? Äta nachos och dricka öl?
Eller den tropiska storm som drog in över södra Taiwan på lördagskvällen? För givetvis regnade det, det behöver ni väl inte ens fråga om?! Men titta vad fina alla är i sina plastic ponchos och flip-flops! Stylish.

Stranden i Kenting

Stranden var ljuvlig och havet var magnifikt. Jag kunde inte slita ögonen från vattnet och himlen som konkurrerade med varandra i overkligt vackra färgskalor i blått, grönt och grått. Ingen konstnär har någonsin kommit i närheten av att kopiera vad naturen kan åstadkomma i skönhet. Och det bästa var givetvis att borsett från ett par, tre övervintrade surfdudes och ett par hyfsat överviktiga amerikanskor hade vi stranden helt för oss själva. I ett svalkande duggregn, men i allafall. I horisonten tornade åskmolnen upp sig och helt plötsligt slets jag itu av min hemlängtan och den separationsångest som jag vet kommer att drabba mig när jag en dag lämnar Taiwan.

Kenting Schmenting

Vi är tillbaka efter vår katastrofala romantiska get-away. Vi stod ut i det av taiwaneser och expats högt prisade Kenting i ett och ett halvt dygn, sedan tog vi i vild panik en taxi - och den taxifärden lovar jag att jag ska berätta om någon dag, när jag hämtat mig - därifrån.

Men okej, stranden var fantastiskt fin. I'll grant them that. Och mellan två regnskurar och en åskstorm slängde jag min ganska bleka lekamen - ett halvår på en tropisk ö, och jag har aldrig varit vitare- i vågorna, bara för att bli tillsagd av en ohyfsad snubbe på någon sorts skoter att man inte fick bada. Inte fick... ? Nej, det är klart! Så dumt av mig! Att vilja bada! På en strand! Tidigare under dagen hade jag hört en amerikan säga till en annan att Taiwan är så bra, "because you can do anything you want. Anything, man."
Förutom att bada.

Större delen av stränderna är dessutom uppköpta av lyxhotellen som dominerar kustlinjen, de har köpt stranden, havet, ängarna och fälten, för de kan göra det. Allt går att köpa för pengar.
Landskapet är outsägligt, outhärdligt vackert. Men annekterat och koloniserat av Starbucks, 7-11 och en bedrövlig mängd flip-flopbutiker. Mellan havet och bergen leds stadsjeeparna och skyttelturistbussarna in på Kentings enda gata där discomusiken pumpas ut från barer där man dricker tequila och dansar i glittrig bikiniöverdel och där ett stort gult jävla M skymmer utsikten över stranden.

Varför sade ingen nej? Varför sade man inte stopp, kanske när Ilha Formosa fortfarande kunde kallas Ilha Formosa, den vackra ön? Och hon kan det fortfarande. Men frågan är hur länge. Det är det som är så outhärdligt.

Well, well. Jag ska krypa ner i sängen och njuta av att vara hemma igen. Jag tänker underhålla er med lite highlights från Kenting i morgon.

Tills dess; ett tips. Planerar ni en romantisk weekend; försäkra er om att hotellet inte har stopp i avloppen eller är överbefolkat av barnfamiljer med skrikande kids. Som skriker nätterna igenom. Och att ni på andra sidan väggen inte har en taiwanes med svår pollenallergi som snyter sig så väggarna vibrerar från klockan tre på morgonen. Bara ett par smågrejer, sådär. Att tänka på.

Förbereder långhelg

Kom hem sent, sent... Och inser att det är bara sju timmar tills tåget till Kenting går... Men nu har jag packat, och något som aldrig slår fel är att ju mindre tid jag har på mig, desto mer kläder slänger jag ner.

Idag har jag överdoserat på C-vitamin, typ fyrahundra gånger den rekommenderade dosen, och till lunch åt jag kyckling med chili och vitlök - mirakelmat mot förkylningar - och tog dubbla portioner ris. Maken ställer fram glas med brus-alvedon så att jag kommer ihåg att ta, och nu känner jag mig bättre.

Dessutom har jag ätit mooncakes som jag nog skulle vilja beskriva som mördegsbullar med rödbönsmet och ett helt kokt gåsägg som överraskning i mitten. En räcker fint. Till fyra personer. Dessuom fick jag flera kartonger med italienska mandelkakor och ett rött kuvert med pengar av min chef.

Nu ska jag äta lite kvällsfika, dricka te, shotta c-vitamin och treo, betala räkningar, kolla packningen och väderleksrapporten. Skönhetssömnen får jag ta en annan dag...

Härlig månfestival på er alla!

Moonfestival

Den här helgen är en långhelg i Taiwan, eftersom det är månfestival, vilket innebär fyra lediga dagar! Månfestivalen äger rum den femtonde dagen i den åttonde månaden, enligt den gregorianska kalendern är det i år den 25e september.
Festen, som idag mest handlar om att äta mooncakes, var ursprungligen en skördefest, som ägnades åt att beundra fullmånen och fira sommarens rikliga skörd.
Vi tänker inte fira någon som helst skörd, utan vi ska förhoppningsvis kunna beundra månen från en strand någonstans mellan Stilla havet och the Taiwan strait, på vår romantiska get-away.

Det mindre romantiska i den här historien är att jag har dragit på mig årets kanonförkylning (efter min tyfonpromenad, förmodligen). Nu ska jag gå till apoteket och köpa allt de har i febernedsättande- och antiförkylningsväg, så att jag ska vara frisk till i morgon.

Let me be your teddybear

Taiwaneserna är besatta av mjukdjur. Till exempel så har vuxna och normalt sett sansade människor nallebjörnar och gosekaniner som trängs på instrumentbrädan i bilen, och gosedjuren piffar upp det taiwanesiska stadslandskapet på ett, vi måste vara ärliga nu, ganska oestetiskt sätt. Och att locka besökare till en restaurang med en jättestor björn på vespa... Nej, hörni, vad var det för fel på feng shui? Och avskalad minimalism?
Men det är en nationell besatthet. Som ingen slipper undan. På vårt café har vi fått stämpelkort, ni vet i stil med att "efter tio kaffe får du en gratis brownie". Killen som manövrerade espressomaskinen stämplade i våra kort för glatta livet (sex oförtjänta stämplar eftersom vi bara beställt en kaffe var).
- Efter tjugo stämplar får ni välja en teddybjörn i montern därborta!

Wow. Tack. Nu ska det drickas kaffe, jag säger bara det.

På andra sidan Wipha

Tyfonen Wipha har dragit förbi, men det regnar fortfarande, på posttyfonskt vis. Vi börjar bli ganska tyfonrutinerade nu, det här var vår fjärde, förutom ett par tropiska stormar. Och vi har lärt oss att man tar in växter och tvätt från balkongen, och att man bunkrar upp med vatten utifall att vattenförsörjningen skulle bli lidande (vilket vi ju gör ändå eftersom man inte kan dricka kranvattnet på Taiwan).
Sedan kurar man i hop sig och myser. Jag har alltid gillat oväder, i alla fall när man får vara inomhus.

Hungrig?

Ordlös onsdag hos Nejma

Dagens outfit

Tyfon-chic. The plastic poncho är säsongens absoluta måste i garderoben (eller förresten, lägg den inte i garderoben, häng den i duschen) och till priset av 30 dollar hos 7-11 är den ett riktigt fynd som du inte vill bli sedd utan! Finns bara i gult, men gult är ju en färg som alla klär i. Och plast är ett material som är osedvanligt smickrande när det smetar över kroppen. Extra härligt är det när den prassliga plasten klistrar fast sig över kinderna. Vid kraftig blåst förvandlas man till en badboll. Jag lämnar inte huset utan min.
Som ni ser var det inte många som bevittnade min stilfulla uppenbarelse idag på grund av tyfonvarningen, men jag kan inte undanhålla er detta fashion statement.

Sökes: Bikini

Jag behöver en bikini till helgen, och jag har finkammat hela norra Taiwan efter något som faktiskt kan definieras som en sådan. Mission impossible. Här är badmode små klänningar, linnen och kjolar i baddräktsyg. I omöjliga hawaiimönster. Eller leopard. Alltså, absolut. Jag kommer kanske tycka att det är okej. När jag är sjuttio och ska till stranden med mina barnbarn kanske jag kommer tycka att det är passande med något mer... heltäckande.
Men nu vill jag inte ha en tantig BADKLÄNNING. Hellre sätter jag på mig dykardräkt. Och crocs.
Jag vill ha en bikini. En vanlig bikini.

Facebook

Det märkliga med facebook är att människor man inte hört av sedan tidernas begynnelse dyker upp. Jag fick ett mail av en tjej som undrar om jag möjligtvis hette si och så förut och gick på Slättaskolan i Falun. Hon och jag gick i samma klass i lågstadiet. Och nu hade hon sett mitt foto på facebook och känt igen mig. Förändras man verkligen så lite under mer än tjugo års tid?
Jag funderade på det en stund och kom fram till att vi nog gör det. I mina äldsta vänners ansikten, som nu tillhör unga kvinnor på väg mot trettio, ser jag fortfarande fjortonåringarna från Västra skolans cabaret, eller sjuåringarna som sparkade höstlöv och lekte djuraffär (där vi bland annat sålde stenkaniner, stenhamstrar och stenmarsvin) i någon skogsdunge.
Och jag bär kanske fortfarande runt på den där lilla tjejen som var jag, med tjocka rosa plastglasögon och tusen drömmar?

Tyfonledig

Ah, tyfonen kommer närmare än vad vi trodde... vilket innebär att vissa lyckligt lottade (läs: yours truly) får tyfonledigt. Och kan stanna i sängen med en god bok, några glossies och te och kakor.
Trevligt. Så länge taket ligger kvar, vill säga.
C däremot jobbar. Tough luck.

Snyggingar

Det visade sig att min nästan-svåger hade talang för foto. Och att Ume-katten Molly (i förgrunden) är lika fotogenique som syrran.

Argh

Måndag morgon och det var tungt att trassla sig upp ur lakanen för att titta ut på en himmel som har en märklig nyans någonstans mellan grått och gult. Tyfon på väg, ryktas det om, vilket gör att vi kommer att få, excuse my french, riktigt skitväder lagom till vår sol och bad-tripp till Kenting. Det är bara att inse, det är inte i år jag kommer att sporta en tjusig solbränna.

Sedan gör jag det fatala misstaget att beställa kaffe, jag minns inte exakt hur jag uttryckte mig, om jag sade vanligt kaffe, eller normalt kaffe, något som i min sinnesvärld är svart, möjligtvis med en gnutta mjölk i. Men till min stora bedrövelse blev jag serverad en mycket ljusbeige kaffe latte med sugrör. Iskallt och med så mycket socker att det knastrade mellan tänderna. Attans.

Två repliker som är bra att kunna om ni någonsin beställer kaffe på Taiwan: Re de (hett) och wo bu yao tang (inget socker). Sätt utropstecken efter båda så kanske det går vägen. Eller gå till Starbucks, men då får ni hosta upp minst trippla priset.

Söndag

Ibland vill man inte ha mera ris. Eller nudlar. Eller te. Ibland vill man ha en clubsandwich, tonfisksallad och svart kaffe. Och då går man till Einkorn Path. Och gömmer sig bakom sina stora solglasögon eftersom man skäms lite över att hänga på ett hak där ingen förutom expatamerikaner i khakishorts äter.

Facialparalysi - fallstudie

Den här mannen har i princip återhämtat sig från sin facialparalysi. Vi vet inte vilken den bästa behandlingen är, men om ni någon gång skulle drabbas, pröva något av följande:

Vila, siesta och sovmorgon
Stora doser b-vitamin
Akupunktur tre gånger i veckan
Romantiska weekends på hotell
Skicka ett foto och exakt födelsetid till slaktaren/handpåläggaren Monsieur Michel, Rue des Acacias, Montpellier. (Gör ni det så hälsa från oss, han försåg oss även med delikat gåsleverpaté för 60 personer när vi gifte oss. Ni kan ju tänka er vilken tacksamhetsskuld vi står i.)

Luftombyte

Om Antonio på Antonio's travel fått allting rätt så ska vi åka till Hong Kong om två veckor...
Och om vi lyckas få ihop det med logistiken så sticker vi till Kenting redan nästa helg. Vi räknar med årets första sol-session. Men man vet dessvärre aldrig med vädret på Taiwan. Eller, det är fel, man vet nästan alltid med vädret. Att det regnar.

Den här morgonen har jag för övrigt ägnat åt att flitigt doppa croissanter i kaffe, läsa ut en bok och städa badrummet.

Sweet. Men inte så mycket att skriva hem om.

På tal om croissanter

Jag hade tagit fyra stycken stora croissanter, lagt dem i en påse och gick till kassan för att betala. Tjejen i kassan tittade på min påse, räknade croissanterna och sade:

-Priset är för åtta.
- Nej, tack. Fyra blir bra!
- Men priset är för åtta.
- Då blir det väl halva priset för fyra, då?
- Du måste köpa åtta.
- Men jag vill bara ha fyra? Får jag inte köpa fyra då?
- Du får ta fyra till.
- Men vi är ju bara två, vi kan ju inte äta åtta stora croissanter, det går ju inte. Och croissanter kan man ju inte spara, de blir ju gamla, de måste ju ätas på en gång.

Tjejen säger ingenting. höjer långsamt och utstuderat på axlarna, för att sedan släppa ner dem i en gest som visade med all önskvärd tydlighet hur mycket hon brydde sig. Sedan nickar hon mot skylten där det står att åtta croissanter kostar 49 NT$.

Jag tar ett djupt andetag och säger med plånboken i högsta hugg:
-Okej. Jag tar de här fyra, och betalar för åtta.
- Det går inte. Du måste köpa åtta.
Jag tror att jag hallucinerar. Här erbjuder jag henne att betala för åtta och ta fyra vilket innebär att hon tjänar fyra croissanter. Och hon nekar.
- Skämtar du heller?

Jag belönas än en gång med den utstuderade axelryckningen. Och jag ger upp. Resignerar.
Och trycker ner fyra croissanter till i min redan fulla påse.

Inte ens en svacka

Jag har smygit upp, väckt av ljuden utanför, och av solen som leker med dammkornen över golvets vita stenplattor. Nu sitter jag och filosoferar och njuter av sol och morgon med en stor skål kaffe på armslängds avstånd.

Jag har varit, som man säger, lite nere ett tag. Under isen. En aning. Men jag kan inte ens kalla det en svacka. För svackor känner jag till sedan tidigare. Det här var mer en ... rubbning av mina cirklar. Men varje gång det händer blir jag lite rädd. Rädd för att falla djupare, rädd för att hamna i en riktig svacka. Rädd för att slå i botten.
Jag gjorde det en gång, när jag föll ner i en ravin. Jag minns inte hur jag föll och jag minns inte när jag slog i marken och kanske vet jag inte ens varför, men fallet var tungt och jag blev liggande. Utan att orka, utan att vilja. Jag var helt förlamad av en sorts sorg och ett mörker som kom inifrån.
Det, mina vänner, var en svacka.

Det här är det inte.

Men som sagt, det verkar vara över. Och jag njuter av morgonen och kaffet och det faktum att vi har croissanter i en papperspåse på bordet. C får sova max tio minuter till, sedan ska jag skoningslöst väcka honom. Men lindra chocken med kaffe och croissanter.

Cassoulet och collagen

En grej jag saknar: naturell yoghurt. Eller den behöver inte vara naturell, men i alla fall utan dessa olikfärgade gelatinkuber som man hittar i taiwanesisk yoghurt, glass och te.

Sedan undrar jag bara om det verkligen kan vara nyttigt att äta collagenberikad yoghurt (mot rynkor)?

C däremot yrar längtansfullt om cassoulet. Denna franska paradrätt till vilkens ära brödraskap upprättats över världen och som fransoser får gnistrande stjärnor i ögonen när man nämner. En nationalskatt som består av stora vita bönor kokta i gåsfett, fläskkorv och ankbröst och ännu mer gåsflott.

När jag tänker efter... collagenyoghurten kanske inte är så dum ändå?

Wai guo ren

Som icke-taiwanes rör man sig definitivt inte inkognito på gatorna i Zhong-Li. Det pekas och viskas, och emellanåt blir man stående öga mot öga med gråtande barn.
Något som senast hände igår när jag hälsade på lilla Suli, en sjuårig, råttsvansad, helt rosaklädd uppenbarelse som var helt skräckslagen. Av att möta mig.

Hon är rädd för utlänningar, sade hennes mamma, mer förklarande än ursäktande.

Jaha. Kanon.
Men okej, är det så vi ska ha det: Two can play that game, petite. Så jag spände ögonen i den lilla rosa och sade på kinesiska "Oroa dig inte, jag är mer rädd för kinesiska barn".
Vilket resulterade i att hennes storgråtande övergick i ett förskrämt hickande. Sedan sprang hon iväg.

Jag har så fin hand med barn. Verkligen.

Huvudsaken är att det matchar

Ordlös Onsdag hos Nejma

Lika som bär

Efter att ha studerat våra Alien Resident Certificates, och med rynkad panna begrundat det faktum att jag och C har samma efternamn lyser Antonio på resebyrån upp:
- Jaha! Ni måste vara syskon! Brother and sister?!
- Nej, alltså, vi är gifta... Det är därför vi har samma namn.

Antonio skakade misstroget på huvudet och ändrade i datorn, eftersom han redan bestämt sig för att jag var en Miss och inte ens Mrs. Och för att jag och C är så pass lika att vi måste vara släkt. Not.

Någonting som är heligt

Du vet, den här världen
Skrämmer mej bortom all sans
Men regnet som faller
Är nånting vi kan förstå
Tungt, som en människas längtan
Utan mål, men det faller ändå

Om ni kommer hem till mig och jag öppnar dörren och ser gråtmild och rödögd ut så är det förmodligen bara så att jag lyssnar på Peter LeMarc. Ni vet, han vet hur det känns. För han har vart där.
Och kanske är det så att regnet faller utanför. Och att jag har ett nystan av oro och längtan och rädsla i magen. Det är nog bara så.

Det går över, drar förbi.

Disposable Taiwan

Jobba jobba jobba till klockan nio, sedan date med mannen i mitt liv. Vi köpte med oss stekt ris med räkor och ananas i pappkartonger med drakmönster och disposable chopsticks (kan inte för mitt liv komma på vad det heter på svenska; slängbara ätpinnar?), och skänker en tanke till alla träd som offras för att hålla taiwan med alla dessa slängbara kartonger, flaskor, muggar, tallrikar... På caféet som vi envisas med att frekventera eftersom de hävdar att de har äkta italienskt kaffe fick vi häromdagen kaffet serverat i porslinskoppar , för första gången på flera månader, och det väger nästan, men bara nästan, upp det faktum att caféet i fråga säljer kaffe med hjälp av halvnakna kvinnokroppar. Kaffe, muffins, och lite naket. Var är kopplingen, liksom?
Hursomhelst, den här damen orkar inte med vare sig feministiska utspel eller environmental actions. Inte ikväll. Hon ska hoppa i säng.

Engrish

Skyltar skrivna på engelska i Taiwan är en outtömlig källa till skratt, även om man ibland frågar sig om det inte är bättre att låta bli att skriva på engelska när det verkar så urbota omöjligt att få det rätt.
Men det är roligt, även om det tog ett tag innan vi kunde orientera oss i vår supermarknad.
Nu vet vi att rengöringsmedel hittas under skylten Mousecleaning, blomjord under Carbening products, och schampoo under Shower liquido.

Ytterligare en punkt på listan "märklig mat i Taiwan".

Kondenserad mjölk på tub. Att ha på mackan. Hittas bredvid jordnötssmöret i en butik nära dig.

Mardrömmar

Jag måste sluta läsa deckare. C väckte mig i natt när jag skrek i sömnen. Jag befann mig mitt i Arne Dahls Mörkertal. I går kväll kunde jag inte lägga ifrån mig boken, utan läste nästan till midnatt.
Människor med livlig fantasi och känsliga nerver ska läsa trevligheter som Peter Mayle och Marian Keyes om de vill sova gott.
Idag är jag toktrött, och har druckit så starkt kaffe att jag grimaserade vid varje klunk. Men vad gör man inte för morgonens koffeinkick?

Kulturlördag

Vi har haft en superhärlig lördag! Och dessutom varit kulturella så det förslår. Vi tog tåget in till Taipei och besökte MOCA, the Museum of Contemporary Art, och the Taipei's Fine Arts Museum.
Utställningen på MOCA var ett potpurri i informationsteknologi, elektronik, robotar och mer eller mindre vansinniga konspirationsteorier, och på snygga Fine Arts Museum fastnade vi för en omfattande fotoutställning och en lika omfattande explorativ expo med mängder av installationer. Att gå på museum i Taipei kostar 30 NT dollars, ungefär åtta kronor; vilket innebär att man kan springa på museer så gott som hela tiden. Om man undviker cappucinon i caféet, som gick loss på nästan 200 dollar koppen.
Dessutom hann vi med en fika och lite strövtåg i Taipeis förnämligt flotta gallerior innan vi åkte tillbaka och sjönk ihop med ömmande fötter hos favoritkoreanen där vi åt stekt ris och kött i upphettade stenskålar.
Eh, damen i shorts, gympadojor och guidebok i undre bilden är yours truly. Måste snabbt göra något åt min image. Folk börjar ju missta mig för en amerikansk turist. Bevare mig väl.

A City of Sadness

Jag: Här är det alltså. Det här är platsen.
C: Är du säker?
Jag: Jo, det måste vara här de filmade A city if Sadness. Det stod så i guideboken. Och skylten pekade ju hitåt. Kan det där vara frisersalongen, tror du?
C: Det där?
Jag: Ta ett kort i alla fall! Så att vi inte missar det utifall att det skulle vara här. Så har vi i alla fall bevis på att vi sett det. Om det nu är det vi ser.
C: Du låter som en japan på semester.
Jag (ignorerar den kommentaren): Min Lonely Planet säger även att it's a photogenic location with a quiet, nostalgic atmosphere. Downstairs there is an interesting craft gallery.
C: Downstairs? Av vadå? Hittade Lonely Planet verkligen hit?
Jag: De säger också att det ska finnas många pittoreska téhus?
C: Jag såg ett 7-11 där vi klev av bussen.
Jag: 7-11 it is. Fick du med allt på bilderna, älskling?

Dyrt

Enligt Le Nouvel Observateur har stegringen av hus- och lägenhetspriser i södra Frankrike äntligen lugnat sig. Och stannat på inte mer än 40 000 kronor per kvadratmeter.
Vilket innebär att vi idag skulle kunna köpa en lägenhet på 3-4 kvadrat. Kanon. Verkligen.
Kanske lika bra att stanna i Taiwan?

Här byggs flotta residens i parti och minut, våning, på våning med concierges bakom snirkliga järngrindar, guldfiskfontäner och fusksekelskiftesstuckaturer. Allt har en air av fausse, men vad sjutton! Har man en sådan blomstrande ekonomi som den här asiatiska lilla tigern, så måste man väl passa på?

Another pair down

Jag drack mitt morgonkaffe och tittade sorgset på mina bruna mockaskor från André. I går kväll hamnade vi mitt i ett monsunregn, och trots att jag ögonblickligen utförde första hjälpen med en sönderriven Canard Enchainé, så blir de nog aldrig vad de en gång var. Det vill säga skitsnygga pumps i färgen marron glacé.

- Du kan ju inte gå runt i mockaskor i ett land där det faller flera tusen millimeter regn om dygnet! Du får ju skaffa plastskor.

Sade min man, högg tag i en skiva taiwanstyle grönt bröd, och viftade på tårna i sina lika militärgröna plastflipflops, som han faktiskt går till jobbet på the center of Research and Development i. Vilket gör att han ser ut mer som en turist på sightseeing än en av forskarna i membranvetenskap, men han offrar inga skor. Han har i alla fall inte anammat den taiwanesiska stilen med stormarknadsflipflops till kostymbyxor. Inte än.

- Plastskor? Croc's eller? Aldrig. Jamais! Never! Jag har väl någon värdighet kvar. Och jag månar om den, sade jag och fyllde på min kaffekopp.

Jag må vara dränkt inifrån och ut, blöt upp till över knäna, med tre deciliter vatten i varje sko. Men ni får aldrig se mig i ett par crocs. Hedersord.

Big city, bright lights.

Ordlös onsdag finns här.

Taiwans märkliga kustlinje

Inte Bora-Bora, precis, men vackert i all sin karga ogästvänlighet... Det här är på Heping Dao, utanför Keelung på norra Taiwan.

Trängsel

Taiwan är, näst efter Bangladesh, världens mest tätbefolkade land. På en ö som är knappt 40 mil lång, och 15 mil bred bor det cirka 23 miljoner människor.
23 miljoner människor som är fullkomligt obenägna att stå i kö.
Vad det än gäller så är det armbågar och tjurrusningar som gäller. Och jag som tillhör ett folk vars förmåga att snällt rada upp sig och invänta sin tur är berömd över hela världen, och väl inrotad i mitt psyke, kommer liksom aldrig fram till kassan.

Vad ni kanske redan visste

Lisa har utmanat mig:

Regler: Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg som innehåller åtta fakta eller vanor om en själv.

1. En av mina absoluta favoriträtter är surkål med saucisses de Strasbourg och ett glas iskallt Gewürtstraminer.

2. Jag har aldrig i hela mitt liv ens funderat på att lösa ett Soduko. Eller Sudoku. Whatever.

3. Min franske man anser att det absolut märkligaste jag gör är att dricka café au lait vid vilken tidpunkt som helst under dagen. Men som sagt, han är fransos.

4. Berätta det inte för någon, men jag har en obotlig faibless för kändisskvaller. I glossigt magasinsformat. Men jag har även kultursnobbiga tendenser så om ni ser mig med en Hola eller Klick i handen kommer jag att hävda att det enbart är för korsordens skull. Eller att det inte är min. Eller att det är i rent studiesyfte. Eller att det inte alls är en Hola.

5. I år ska jag betala 37 000 kronor till CSN, som jag kommer att stå i skuld till resten av mitt liv. Såg att de sökte en pressekreterare, men jag är knappast aktuell för den tjänsten?

6. Min favorityogaposition är barnets position. Eftersom den är den enda som min kropp är något så när gjord för att göra och den enda som inte får mig att frukta för mina knäleders överlevnad.

7. Jag tolkar och analyserar mina drömmar. Och andras drömmar. Till förbannelse.

8. I hemlighet drömmer jag om hus, barn och Ikeasoffan Eketorp. Men som sagt, det är en hemlighet, och ingenting jag någonsin skulle komma ut med.

Good morning, Taiwan

Jag älskar att gå ut och promenera på måndagsmorgnar; när staden vaknar till liv efter helgen och det sjuder av aktivitet på gatorna när handlare och tebarsägare förbereder sig för en ny vecka. I Europa brukar det vara bäst innan nio på morgnarna, men Taiwan är ett mycket morgontrött och sömnigt land, där inga affärer öppnar före elva, så kring tio är en rätt bra tid att gå ut och insupa atmosfären. Fruktmarknaden är ett bra ställe, exempelvis. Men det var med sorg i hjärtat jag insåg att, trots att temperaturen fortfarande är över trettio grader och solen står högt på himlen, så går vi nog mot höst. Ananas hittar man inte längre, och inte röd mango. Papayan bör ätas med njutning och vördnad, för jag misstänker att det är sommarens sista.
Jag följer säsongerna vad gäller frukt, jag vägrar att handla vindruvor influgna från Kalifornien, eller japanska fujiäpplen med ett styckpris på 250 NT dollar. Men drakfrukterna är fortfarande fina, och passionsfrukten kostar nästan ingenting alls, precis som buddas-huvud-frukter.
Dessutom handlade jag färskt bröd med grön sylt, och hos téhandlaren provsmakade jag tre sorters highmountain oolongté, som skördats på ett par tusen meters höjd, i bergen jag kan se från balkongen de dagar det är klart väder.

Taiwan mon amour

Fredag

- You must be superwoman!, sade min chef. Jo, till mig.
Jag bara stirrade tomt på henne. Eftersom min talförmåga vid det laget dessutom inte hade någon som helst kontakt med min hjärna, jag inte hade ätit sedan frukost, och eftersom jag knappt kom ihåg vad hon hette. Därutöver hade jag kommit på mig själv med att prata franska med mina oförstående kollegor som betraktade mig oroligt, och kinesiska med förbluffade studenter. Kortslutning, liksom.

Så jag sade ingenting. Jag stämplade ut och gick hem.

Humor

I en amerikansk lärarmanual för engelskalärare blir man upplyst om följande:

"The plastic hammer should be used to create a fun and challenging learning environment. They should not be used to hit the student's heads with. "

Nota Bene. Jag dör. Jag vill förstora citatet och hänga över mitt skrivbord.

Utilitarian fashion

I Condé Nast Traveler läser jag att Bottega Veneta, YSL och Lanvin har skapat nya kläder som lätt tar dig från din bungalow i Bora Bora till businessmötet i Bryssel. Trevligt.
Men. Jag drabbas av en stark misstanke. Jag tillhör nog inte målgruppen för den här tidningen.
För min del är utilitarian fashion en regnponcho och flipflops i plast. Funktionellt och-yes, indeed- a nod to practical.