skip to main |
skip to sidebar
Och jag minns 11e augusti 1999. Total solförmörkelse över London, där jag bodde då. Vi satt i Green Park, och jag var hejdlöst förälskad i en bartender från Cornwall, som jag nu inte för mitt liv kan komma ihåg namnet på - mitt selektiva minne fungerar alldeles utmärkt- men solförmörkelsen minns jag. Vi drack cabernet sauvignon och åt brieost, samtidigt som månen närmade sig solen. När förmörkelsen skedde stannade allt upp, det var som om fåglarna, vinden, löven i träden, allt stannade upp och blev tyst.
Alla ställde sig upp, trots att det är lättare att se himlen om man ligger med ryggen mot jorden.
Sedan drack vi upp vinet och gick hem.
Det här med Winnerbäck blev ju riktigt engagerande. Jag ska villigt erkänna att jag inte har någon som helst uppfattning om mannen i fråga, och skulle inte kunna citera någon av hans sånger om det så gällde livet.
Men är det så att Guan Yin inte gillar Winnerbäck, då tycker jag att vi ska lyssna på henne.
Jag tycker att vi kanske ska bestämma ett datum när vi bränner samtliga skivor som offer till henne. Kanske tänder vi lite rökelse och slänger ett par turné-tshirts på brasan också? Vad säger ni? Who's in?
Jag älskar Taiwan när hon behagar visa den här sidan av sig själv... Högt uppe i bergen ligger den lilla staden Yin Gua Shi, ett guldbrytarsamhälle som byggdes upp kring gruvdriften. Den gamla guldgruvan är sedan länge stängd, men överallt finns spår som vittnar om det som varit. Yin Gua Shi har en mörk historia; här i bergen dog oräkneliga japanska krigsfångar som tvingades arbeta i gruvorna när Taiwan fortfarande var en japansk koloni. Idag har minnesfältet över dem fått Unescostämpel och magnoliaträd.
Mitt i Yin Gua Shi, med pangutsikt över Jilong och handleless teapot mountains (ja, då förstår ni ungefär hur det ser ut, va?), hade den japanske kronprinsen sitt sommarresidens, som byggdes av det japanska gruvbolaget på 20-talet. Kronprinsens lilla pied-à-terre är för övrigt en väldigt vacker historia i klassisk japansk stil (hade jag en sommarstuga skulle den se ut precis så)
, komplett med bågskyttebana, minigolf, porlande guldfiskdamm och körsbärsträd.
Dessutom kan man besöka platsen där filmen City of Sadness (Någon som minns den? Tur, inte jag heller!) spelades in då det begav sig, eller beundra guldvattenfall där vattnet färgas gyllene av metallerna i marken.
Fast ärligt talat, det bästa är att bara klättra uppåt en bit, där vinden blåser hårt och dimman kommer med svalka. Där man kan se havet. Och horisonten.
Det finns få saker som lugnar en människa så som att få vila ögonen på horisonten en stund. Det har väl med tyngdlagen att göra.
Tyngdlagen håller oss kvar. Vi faller inte.
Vilken barnslig tanke.
Fler bilder fran ordlös onsdag finns här.
När jag var ute och sprang i morse blev jag jagad, rätt in i armarna på en buddistmunk med en pepsicola i handen, av en rakad corgi med pärlhalsband och små hundskor.
Ibland är det så att jag tror att jag börjar tappa förståndet. När det bara är så att jag bor i Taiwan.
Alla hade rekommenderat oss att åka till Jiufen, även kallat Little Shanghai, en, enligt utsago, pittoresk by med storslagna vyer över bergen. Detta skulle vara det bästa norra Taiwan har att erbjuda och våra bekanta har talat sig varma för detta utflyktsmål.
Det tog oss kanske tre sekunder att bilda oss en egen uppfattning om Jiufen. Vi hatade det från första stund.
Vi kunde inte vänta tills bussen kom och tog oss därifrån.
Den vackra utsikten över bergen blockerades av 7-11 och en stor Starbucksskylt. Maten var bedrövlig. Den enda gatan var så full med söndagsutflyktande familjer i stadsjeep, tjocka expat-amerikaner i khakishorts, och tonårsgäng, att jag hastigt utvecklade klaustrofobiska tendenser. Allt var fult, fult, fult. Och jag häpnas över att ingen verkar se hur fult det är. Ingen verkar tycka att man borde ha sagt nej när Starbucks velat annektera Taiwans vackra berg. Taiwaneserna älskar Starbucks. Och 7-11. Mer än livet självt.
Det bästa med Jiufen var den lilla italienska espressobar som en sjungande taiwanes med brylkräm i håret smällt upp med utsikt över bergen. Inte för att kaffet var bra, och jag anser definitivt inte att jordens berg behöver espressobarer. Men den fick mig att tänka att det här är en man som kanske aldrig har varit i Italien. Men som ändå längtar dit. Det fanns något så melankoliskt och längtansfyllt över hela hans uppenbarelse, över hela hans espressobar, faktiskt. Och jag vet hur det känns att längta. Att längta efter någonting som man inte riktigt har kunnat identifiera än. Hans ställe var en kontrast mot resten av Jiufen som bestod av souvenirbutiker med papperslanternor, jadeimitationer, blusar med maokrage i polyester som ingen kan ta för äkta siden och de obegripliga butikerna där någon erbjuder sig att skriva dit namn med kinesiska tecken mot betalning. I Jiufen säljer man ut Kina. Billigt. Därför var espressobaren så befriande i sin absoluta vägran att ge turisterna vad turisterna vill ha.
På väg från Jiufen hände någonting inom mig. Jag tittade ut på bergen, och byarna, och människorna som vi körde förbi. Och mellan fula hus och färglada tempel kände jag en stor glädje över att vara där. Och en sorts kärlek till det här landet som väcker så mycket ilska och frustration hos mig. Kanske håller vi på att vänja oss vid varandra, jag och Taiwan? Det har verkligen inte handlat om en ögonblicklig, passionerad förälskelse för mig och Taiwan. Tvärtom.
I går morse när jag kom till jobbet frågade David hur trippen till Jiufen varit.
- Jo... det var fint, sa jag, utan att nämna att Jiufen fått mig att vilja slänga mig nedför bergssidan, alternativt skära upp handlederna med en av de där fullkomligt meningslösa plaststickorna man får hos Starbucks för att röra om i kaffet med. Kanske börjar jag lägga mig till med det här typiskt taiwanesiska; att inte såra någon, eller få honom att tappa ansiktet genom att säga att deras favoritplats är noll och intet. Och fult. - Tog ni massa fina bilder?
Jag tog en enda.
P
å tal om kinesiska frukostar så var det inte direkt några kontinentala croissanter, skummad mjölk och cornflakes som mötte oss när vi kom ner i hotellets frukostsalong i söndags morse. Det var skålar med flera sorters alger, salta jordnötter, tofuskivor, skivad bambu och ingefära.
C gick, utan att ens fundera på sjögräs, sojabönor eller risgröt, vidare till rostbrödet och jordgubbssylten. Efter att misstänksamt ha granskat porslinsskålar med mer eller mindre oidentifierbart innehåll gav jag mig i kast med den äkta kinesiska frukosten. Jag menar, alger? Och tofu? Det är ju sådan mat som man lever hundra år med perfekta kolesterolvärden och inga rynkor om man äter. Dessutom högkvalitativa proteiner i äggen, och antioxidanter i ingefäran. Kan det bli bättre?
- Älskling, jag är säker på att det är jättehälsosamt! Och gott! Det är jag säker på?
- Sedan när blev salta jordnötter hälsosamt?, frågade C och bredde sylt och smör på sin rostmacka.
Men det var något med algerna och ingefäran som liksom fick det att vända sig i magen på mig. Inte till kaffe. Inte till frukost. Jag sköt ifrån mig min tallrik med jordnötter och ägg och gav mig på min mans rostbröd i stället.
-Låt bli mina mackor! Ät dina alger i stället. - Jag mår illa av att äta alger på morgnarna. Kan inte du hämta ett par rostskivor till mig? Snälla? Med sylt? Och smör!
- Inte förrän du har ätit upp dina alger.
Det finns något så utomordentligt fantastiskt underbart att doppa vitt rostat bröd i morgonkaffet. Alger kan aldrig, aldrig bli samma sak. Rostbrödet uppfanns i princip för att doppas i kaffe på morgnarna. Alger gjorde inte det. I stick with my toast. Skicka smöret, tack.
Vi har bott på hotell i helgen. Med satinlakan, badskum, minibar och plasma-TV. Det borde man göra oftare.
Det är trevligt.
Vi beställde vad de kallar för kinesisk frukost på vårt stamcafé med det lite egendomliga namnet Apple. The Einkorn Path.
Kina-frulle? Risbollar och ångkokta alger? Sojamjölk och papayajuice? Nix. The chinese breakfast bestod av:
Toast med smör
Bacon och ägg
Pommes frites
En nypa groddar
Ketchup och Rhode Islandsås
Kaffe
Kinesisk frukost? Är det jag som missuppfattat allt så totalt? Jag är förvirrad.
Fredag! Och vi håller på att packa weekendbagen för en liten get-away... Bara en liten, kort, men ändå.
Jag har stirrat en hel vecka på våra höga fönster som verkligen behöver putsas efter tyfoner och augustiregn, och tänkt att vi verkligen behöver handla mat. Men, nej.
Vi lämnar röran bakom oss och tar in på hotell. Fönstren finns kvar på måndag.
Vi letar desperat efter flygbiljetter till Hong Kong eller Tokyo (eller indonesien eller Filippinerna, vi är inte besvärliga) eftersom vi tänkte passa på att åka dit under månfestivalen i september.
Precis som hela Taiwans befolkning, som givetvis bokade biljetter redan förra hösten. Månfestivalen är så nära semester man kommer, så givetvis ska hela Kina ut och åka under dessa fyra dagar.
Just nu är vi tacksamma för en tågbiljett till Tao-Yuen.
Taiwaneserna är kända för att vara ett hard-working, hard-playing people. Vilket innebär att även om de inte arbetar så fruktansvärt intensivt alla gånger, så befinner de sig på jobbet större delen av sin tid. Därefter går de inte hem och lägger upp fötterna samtidigt som de smuttar på en irish coffee framför teven. Eller vad man nu vill smutta på, irish coffee går ju bort i Taiwan; grädde funkar inte i det här klimatet. Slutar man jobba klockan 22 så har man ju många timmar på sig att hänga på nattmarknaderna, fånga mjukdjur med gripklor, dansa breakdans i någon park, eller svepa en bubbeltea utanför bion.
Fast jag pallar inte tempot. Hur orkar de? De dricker knappt kaffe!
Jag slutar jobba nio, och då går jag hem (möjligtvis en sväng förbi frukthandlaren), låter mig villigt bli matad med chokladkaka, funderar på när i hela fridens namn jag ska hinna fila fötterna, och stirrar ut i tomma luften ett slag.
När jag kom hem från jobbet igår kväll, trött och stirrig, väntade C med chokladkaka till sin hårt arbetande fru. Världens bästa. Man och tårta.
Jag saknar vårat bageri, Boules de Poilu, ett äkta franskt boulangerie-patisserie där vi alltid inledde våra helgmorgnar med att handla färskt bröd, croissanter och pains au chocolat.
Att det alltid är lång kö gör ingenting eftersom man då kan njuta av dofterna, och anblicken av alla dessa ljuvligheter. Att handla en luftfylld formfranska bakad i förrgår på RT Mart blir aldrig samma sak, hur mycket de än skriver "french bread" på plastförpackningen.
Det kommer inte i närheten.
Ibland. Ibland blir jag less på grå kakelhus i sovjetstil, djupt oestetiska luftkonditioneringsapparater, kabelnätet som ett galler av elkablar över gatorna som kantas av vespor, convenientstores, och restauranger med plaststolar och teveskärmar med dålig bild. Snabbmatsställena med campingbord och rostfria kylskåp på gatan. Bananträd som vissnar under expressvägarna. Hotellen som annonserar tretimmarstaxa i neonskrift mot den grå himlen. Rivningsobjekt och buildingsites sida vid sida.
Men varje gång jag bestämmer mig för att tycka att Taiwan är provocerande fult. Oestetiskt. Varje gång det händer visar hon mig motsatsen.
Neonskyltarna som glimmar som juveler mot den regnvåta asfalten. Bilköerna på expressvägen som pärlband i natten. Dimman i trädkronorna. Bergen, mina blå, dimhöljda berg.
Teplantagerna i Ping-Lin. Dimman över Yang Ming mountain. Stenstoderna i Yeh-Liu. Solnedgång i Dan-Shui. Taiwan kan vara så förbannat fult. Och så vackert att det värker i bröstet.
Jag kan inte undanhålla er detta. Baddräkten Borat säljs i Taiwan. Inte i uptown Taipei, direkt, utan i en, ehum, underklädesbutik som jag PASSERADE, märk väl, på en av mina långa promenader. Hur som helst, ni som alltid undrat var man får tag på badbyxan, nu vet ni. Jag kan ta upp beställningar.
Det här är ju ganska upprörande, men enligt testet jag gjorde på Sveriges Vuxenpoängsstyrelses sida (här) är jag 36 år gammal. Ett påslag på en sisådär sju, åtta år. Enbart det faktum att jag gjorde testet (två gånger, med lite olika svar, för att se om jag kunde få ner åldern något) borde väl tyda på något annat?
En typisk taiwaneisk ung man besitter:
blå flip-flops
en utstuderad japan-style hairdo
alldeles för stora shorts
basketlinne
vita eller gula kraftiga glasögonbågar
en gul plastic poncho
blicken fäst vid en teveskärm med baseball/Nicolas Cage/tecknat
Den typiska unga taiwanesiskans kännetecken:
en rosa vespahjälm med Hellokitty-/hjärt-/NallePuhtryck
en rosa vespa med Hellokitty-/hjärt-/NallePuhtryck
en utstuderad japan-style hairdo
peep-toe skor, gärna Louboutin-kopior
svarta knästrumpor
minishorts
andningsskydd
paraply, vid regn. Och vid sol. Och mulet, ut i fall att.
Man kan även känna igen den unga taiwanesiskan på att hon pratar och skrattar som en amerikanska. Fast på kinesiska. Men med gäll, skrikande röst.
Taiwanesisk man mellan 30 och 40 har:
Beiga byxor
vita joggingskor.
en pikétröja i valfri färg, men gärna off-white. Alltid pikétröja. Taiwan är pikétröjornas kungadöme.
Mobiltelefonen i ett läderetui fäst vid bältet. Alternativt en bluetooth i örat, men i nio fall av tio, i skärpet.
En fickdator med vilken han är ständigt redo att slå upp alla engelska ord han inte kan.
En beige Toyota. Med GPS.
Taiwanesisk kvinna över 40 har:
En osannolikt lång solskärm
Lösärmar som skydd mot solen
Ansiktsskydd i beduinstil, som skydd mot solen
C åkte iväg före klockan sex i morse, för att delta i en forskningskongress i Taipei. Man kunde ana solens allra första, röda strålar bakom bergstopparna. Vad fint det skulle vara att dricka kaffe med blicken mot soluppgången, hann jag tänka innan jag somnade om igen. En annan gång.
När jag klev upp ett par timmar senare var det redan för varmt för att sitta i solen. Himlen är dessutom olycksbådande blå, med ett par vita molntussar som lättsamt flyter fram. En enda blick mot bergen räcker för att inse att det inte kommer att vara. Bakom mina blåa berg tornar åskmolnen upp sig. Svalorna och trollsländorna flyger så lågt att de nästan rör vid marken, löven darrar. Ännu en tyfon på väg.
Det kinesiska ordet för tyfon är Da Feng. Stor vind.
Man kan tro att folk aldrig sett en joggande europé förr.
Okej, people, ni kan skingra er! Här finns inget mer att se. Hon joggar bara.
Ibland är det så att jag tror att jag glömt ta på mig kläder när jag går ut.
Vi tvivlade in i det sista på att vi faktiskt skulle åka till Taiwan. Vi tvivlade så till den milda grad att kvällen innan avresan hade vi fortfarande inte packat våra väskor.
Efter att ha brottats med den franska och taiwanesiska byråkratin för att få våra inresetillstånd i ett par veckors tid ville vi bara ge upp. Problemet var givetvis att jag inte har franskt medborgarskap. Och att Le bureau de representation de Taipei à Paris (Taiwan har ingen ambassad eftersom dess diplomatiska status inte är erkänd) inte godkände svenska papper, om de inte var stämplade och legaliserade av svensk ambassad och konsulat som i sin tur inte har någon befogenhet att legalisera papper som redan är legaliserade av svenska rättsväsendet. Gång på gång slog vi huvudet i väggen, och jag spenderade timmar i telefon med en madame på svenska konsulatet i Paris som bara suckade varje gång hon hörde min röst, och med en iskall monsieur vid franska utrikesministeriet som givetvis förstod problemet, men som inte kunde hjälpa.
Det var jävligt besvärligt. Och dyrt som satan blev det. 12 euro extra per papper, och dubbla priset för att taiwaneserna i Paris skulle stämpla passen på mindre än 48 timmar.
När vi satt på TGV-tåget från Montpellier mot Paris samma dag som våra flygbiljetter var bokade visste vi fortfarande inte om det skulle gå. Vi reste första klass, för att det skulle vara en speciell resa, men vi kunde inte njuta ett ögonblick. Tänk om vi inte skulle få våra visum? Tänk om våra pass inte hade kommit fram?
Men det gick, till slut. Tre kvart innan Air France flight lyfte från Charles de Gaulle, mot London för vidare transfer mot Hong Kong, fick vi våra pass och våra inresetillstånd. Tre kvart är kort tid för den som ska släpa 40 kilo hastigt hopslängd packning från TGV-hallen till gaten, checka in bagage och höra sitt namn ropas ut i högtalaren för att gaten stängs. Men det gick.
Med bultande hjärta tittade jag ut över ett regnigt Roissy när planet taxade ut. Tolv timmar senare var det Hong Kongs skyline vi såg genom flygplansfönstret. Ett par timmar därefter klev vi ut genom dörrarna på Chiang Kai Shek airport utanför Taipei. Det regnade. Med stor sannolikhet kommer det att regna också när vi åker härifrån. Taxichauffören sjöng med i den japanska popmusiken som spelades på radion, en taoistisk gud i guld och rött dinglade i backspegeln och jag och C höll varandra hårt i händerna när vi tittade ut över Taipeis glittrande, glimmande neonskyltslandskap som är hjärtknipande vackert på natten, i synnerhet när regnet rinner i floder nedför taxifönstren och asfalten är blänkande svart. Neonskyltarna ser ut att vara miljoner när de speglar sig i asfalten. Det tog andan ur mig då. Bredvid hotellet låg ett buddisttempel och i gryningen väcktes vi av bönesång. Nästa morgon drack vi kaffe på Starbucks och tittade ut på gator som inte var våra. Där varje meter, varje dag, varje ögonblick var utmattande nytt. Och annorlunda.
Vi har snart varit här ett halvår. Och varje dag är fortfarande utmattande ny.
C, uppretat och hungrigt, med en kartong stekt ris framför sig: - Hur kan man uppfinna ätpinnar för att äta ris?
- Ja! Exakt! Eller små smala nudlar! Eller hala dumplings! En gaffel vore perfekt!
Det är bara på de så kallade italienska restauranterna man får gaffel. Men bara gaffel. Aldrig kniv.
På tal om mat så beställde jag en sallad häromdagen. Serverad med isbitar i. Fråga mig inte varför. Is knastrar mellan tänderna, vattnar ur dressingen och förtar helt smaken av tomaterna. Taiwan style.
De säljer cheddar med chokladsmak på varenda convenient store i Taiwan. I ett land där folk inte äter ost, och inte äter choklad, har chokladcheddar fått taiwaneserna att rusa till närmaste 7-11. Obegripligt.
Det här säger allt om den gastronomiska nivån i det här landet.
För mig är det en gåta att människor frivilligt vill äta det som kallas amerikansk ost, ost som processats till oigenkännlighet och där varje skiva lindats in i plast även om det är svårt att avgöra när man äter osten om man tagit bort plasten eller inte (det här är en av anledningarna till att fransmän och amerikaner har så svårt att förstå varandra). Och nu finns den med chokladsmak.
På tal om det, så är President Sarkozy inbjuden till President Bush idag, på lunch. Vita huset bjuder på varmkorv och hamburgare. Chict. Vad är det med amerikaner och mat?
Äntligen.
Jag har haft så tråkigt på jobbet den här veckan.
Lungröntgen och blodprov finns inte på listan över saker jag gillar att göra en ledig torsdagsförmiddag. Men det krävs för mitt arbetstillstånd. Samt att bli mätt och vägd på ett professionellt vis (Vad spelar det för roll vad jag väger? Ojoj, 52 kilo, nej då vet vi inte om du kan få jobba här i Taiwan. Vi har normer, förstår du.
).
Dessutom genomgick jag en helbesiktning innan jag åkte hit, eftersom det krävdes bland annat hiv-test för att bli inskriven på universitetet (Nej, jag skojar inte).
Men den läkarundersökningen gjordes av en riktigt dyr privatläkare. Och privatläkare ger de inte mycket för här som det verkar. Vem vet, jag kan ju ha betalat henne för att skriva att jag inte lider av dengfeber eller fågelinfluensa?
Ni märker hur indignerad jag är! Men jag anser att det är ett övergrepp på min personliga integritet. I synnerhet som jag inte kan göra det på betald arbetstid. Utan måste offra en ledig förmiddag. Skandal.
När man vaknar och allt känns vemodigt. Dessa dagar när man inte har något försvar alls, mot vare sig otrevliga butiksbiträden, att nästan bli överkörd av en överviktig man med guldklocka i en Buick Rendez-Vous, eller synen av en hemlös hund med ont i ena tassen. Dessa dagar när sköldarna är nere, benen känns tunga och man känner sig skyddslös, oinspirerad och bräcklig.
Dessa dagar vaknar jag alltid tidigt, och kan bli sittande med min kaffekopp länge, länge, tills kaffet kallnar.
Dessa dagar längtar jag till kvällen, då jag kommer hem, stänger dörren bakom mig och låser verkligheten ute.
Undrar vad som hände med tyfonen, förresten? Den drabbade oss aldrig.
C går till RT Mart för att handla proviant inför den annalkande tyfonen, som nu befinner sig strax utanför kusten. Och kommer tillbaka med två kilo grapefrukt och ett paket tandtråd.
- Kanon, säger jag. Nu klarar vi oss nog.
Taiwaneser dricker i princip ingenting utan sugrör. Oavsett om det är te, kaffe, juice, mjölk eller yoghurt så använder de sugrör av olika längd och diameter. Jag är lite kluven till sugrör. Givetvis har jag fantastiska sugrörsminnen som inkluderar saftbubbeltävling på barnkalas eller speciella böjbara födelsedagssugrör. Sugrör var fest.
Men nu vill jag gärna dricka mitt kaffe utan sugrör. För att inte tala om mitt mineralvatten. Så på 7-11 tackade jag idag vänligt men bestämt nej till sugröret som ynglingen bakom kassan insisterade på att jag skulle ta emot. Men det gick han inte med på. Han följde efter mig ut på gatan med sugröret i handen.
Möjligtvis gjorde han det för mitt eget bästa. Det är ofta så i Taiwan. Jag har varit med om att servitriser handgripligen tagit tag i min skål med ris och kött för att röra om den comme il faut. Under mina panikslagna blickar, eftersom anledningen till attt jag inte rört om är jag föredrar den oomrörd.
Jag har köpt ananas av en försäljare som kryddade min ananas. Trots att jag sade nej eftersom jag hatar den där sötsura kryddan de envisas med att förstöra frukt med. Men han trodde förmodligen att jag inte visste att i taiwan brukar man krydda sin frukt. Jo, jag vet. Men jag vill inte.
Och nu får jag sugrör nertryckta i mitt kaffe. Mot min vilja.
De varnar för att en tropisk storm drar in över Taiwan i morgon. En tyfon som redan bildats ute till havs och som styr rakt mot oss med vindstyrka på över 120 kilometer i timmen. Den har inte döpts än, utan den får sitt namn när den når full kraft, tydligen.
Vi har tipsats om att bunkra vatten och konserver, om vattnet stängs av. Jag är lite nervös. Det här låter som något annat än mistralvindarna i Montpellier...
Här handlar jag ekologiska, organiska bio-mandlar, russin och solrosfrön för massor med NT dollars i månaden. Frågan är hur de skulle få affärerna att gå runt utan mig och mitt nöt-beroende?
Butiken ser lite oansenlig ut, men den är fantastisk; man kan handla allt från dödahavs-tvättsvampar till tysk honung. Om man nu skulle vilja ha tysk honung. Eller en tvättsvamp från döda havet? Hur som helst, vad gäller mandlar och frön är de oslagbara.
Så vi går till bästa thairestaurangen i sta'n. Med en enda tanke i huvudet. Att äta deras papayakyckling. Vi har pratat om det hela dagen. Vi väntar snällt på bord. Har överseende med söndagssuperande människor med skrikande barn och ringande mobiltelefoner. För papayakyckligen är värd det. Vi får ett bord längst in i lokalen, bredvid tio tjockisar varav hälften reser sig var femte minut för att besöka damrummet, vilket leder till att vi tvingas resa på oss, och hålla hårt i duken så att de inte sveper med sig den i farten. Men det är okej, vi ska ju äta papayakyckling tillagad av den bästa thai-kocken i Taiwan. Enligt ryktet.
Vi sliter tag i menyn och pekar girigt på papayakycklingen. Vår vackra servitris skakar på huvudet och säger mei you. Finns inte. Inga förklaringar, inga ursäkter.
Det är så man kan gråta.
I helgen är det jag och Henning Mankell p
å balkongen. Ingen får störa. Möjligtvis den som avbryter med en vattenmelonjuice, eller ett fat färsk papaya. Det kan jag ha överseende med. Annars: Njet.
På tal om Mankell så gick pappa i samma klass som Mankells bror, i skolan i Sveg (dagens jag mötte Lassie). Sveg är märkt av Mankell, han har fått en bro döpt efter sig, och den som är bevandrad i trakterna vet även var huset, där dansläraren i Danslärarens återkomst bodde, finns. I slutet av månaden öppnas ett Mankellmuseum.
Ny association: Mankell har fått en bro i Sveg. Zinedine Zidane har fått ett helt torg i en liten stad i Frankrike, något som tidigare var förunnat män från den franska motståndsrörelsen.
Nya tider, nya hjältar.
De cyklande protestanterna.
Var kommer de ifrån? Vilka är de? Vad gör de? Omvandlar de taiwanesiska buddisterna till hederliga östkustprotestanter?
Jag vet bara att de cyklar, i ur och skur, iklädda designade cykelhjälmar, kostymbyxor, slips och vit skjorta. Outtröttliga och välpressade. Och ärligt talat, för att se ren och välstruken ut när man cyklar runt på en subtropisk ö i fyrtio graders värme krävs möjligtvis lite hjälp från ovan.
De hejar alltid glatt när jag möter dem på mina promenader. Ett par uppmuntrande ord till en vilsen själ. Sedan susar de förbi, på väg mot nya utmaningar. Ibland verkar de bytas ut. Det är dock svårt att avgöra eftersom de är förvillande lika varandra.
De cyklande missionärerna är för mig ett litet mysterium. En enda gång har jag sett dem utan sina cyklar. Då tvättade de bilar gratis.
I natt drömde jag på kinesiska. Inte mycket, men ett par ord. Meningar som trängt in i mitt medvetande och som dyker upp i drömmarna.
Det är alltid ett säkert tecken på att man börjar ta till sig ett språk, och att det som tidigare varit obegripligt, ogenomträngligt sorl börjar ta form och bli ord och meningar. Just nu jobbar jag för mycket, och kinesiskaböckerna samlar mest damm, men drömmen motiverade mig till att fortsätta.
Det är lätt att imponera. Ett par ord, eller en mening, och en utlänning belönas i princip med stående ovationer i Taiwan. Kanske är de ovana vid att vi försöker?
- Hur kan du ha så bra uttal?, frågade Sam. Det är omöjligt. Men jag har alltid varit en härmapa. Vad gäller språk är jag som ett barn. Även om jag inte förstår ett ord av vad jag säger så härmar jag ljudmelodin. Och jag tror att kinesiskans fem toner, och allt snack därikring är en bluff för att icke-kinesisktalande ska ge upp innan de ens börjar lära sig. Alla språk har toner. Men det är bara kinesiskan som gör en stor affär av det.
Jag pratar franska hemma, engelska på jobbet och approximativ kinesiska på gatorna. Och jag förfranskar, anglifierar, eller försvenskar, användbara ord från andra språk om jag tycker att det behövs. Engelskan har till exempel oerhört många användbara verb, och franskan å sin sida har många ord för att beskriva känslostämningar.
Jag tror att man blir ödmjuk av att inte kunna använda sig av sitt modersmål, det språk man behärskar allra bäst. Jag blir det. Tror jag.
Och jag minns 11e augusti 1999. Total solförmörkelse över London, där jag bodde då. Vi satt i Green Park, och jag var hejdlöst förälskad i en bartender från Cornwall, som jag nu inte för mitt liv kan komma ihåg namnet på - mitt selektiva minne fungerar alldeles utmärkt- men solförmörkelsen minns jag. Vi drack cabernet sauvignon och åt brieost, samtidigt som månen närmade sig solen. När förmörkelsen skedde stannade allt upp, det var som om fåglarna, vinden, löven i träden, allt stannade upp och blev tyst.
