Som cappuccinofärgad (det hette så, även om jag skulle hävda att det är mer teak-färgat) är jag mer inkognito på gatorna; inga vespaförare som häpet saktar in när de ser mig, inga pekande barn, och, bäst av allt, ingen närgången granskning av fnittrande, viskande taiwanesiskor när jag går förbi. Taiwanesiskor har en tendens att fnittrande slå händerna för munnen när de ställs inför situationer och fenomen de inte riktigt känner igen. Det är inte elakt, men kan kännas minst sagt sårande. Taiwaneser är inget finkänsligt folk; när man lär känna dem inser man att de är uppriktiga och så ärliga att det går över gränsen till hänslynslös brutalitet.
Till exempel finns en student på C:s labb som har den märkligaste huvudform jag någonsin har sett, och som han förmodligen lider en del av, om jag ska beskriva så ser han ut precis som en banan. Det här skulle ju jag hellre dö än att påpeka för den unge mannen i fråga, men när Peggy presenterade mig för honom sade hon:
- Det här är X men vi kallar honom för Moon eftersom han ser ut som en nymåne i ansiktet.
Hyggligt. En annan dag när vi pratade om det för taiwanesiska kvinnor så väsentliga i att vara "cute", i synnerhet när de fotograferas, så sade Stanley:
- Men det kan inte Sandy eftersom hon inte alls är söt och lite tjock.
Aouch. Högstadiefasoner som kan såra den mest hårdhudade.
Andra bloggar om: Taiwan, skönhet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar