Okej. Jag har färgat håret, inte varit inblandat i en busskrock eller drabbats av svårartade eksem över hela kroppen. Men det skulle man nästan kunna tro.
Stella skrek rakt ut när hon såg mig i mitt mörka hår. När hon lugnat sig föreslog hon att jag kunde kanske färga det ljust igen? Som om jag var en mindre vetande person som inte förstod mitt eget bästa. Jag har svårt att greppa det här ofinkänsliga karaktärsdraget. Om någon av mina bekanta efter ett frisörbesök utrustats med en helt orimlig frisyr som gör att hon ser fullkomligt förryckt ut, säg att hon har färgat håret limegrönt och rakat in mönster i det, vad skulle jag då säga till henne? Jo, jag skulle säga:
- Wow vad ... häftig du är i håret! Det tar verkligen fram dina ögon! Snyggt. Vem klipper du dig hos?
Men inte på Taiwan. När Elaine fick syn på mig haltade hon så fort hon kunde (hon stukade foten under en hejaklackstävling, när hon glidtacklade en kille för att få bästa platsen) fram till mig, slog handen för munnen och sa:
- Oh. I liked your yellow hair.
I blekta blondiners öron är yellow ett skällsord. Det är när håret börjar bli yellow som man vet att man bör återgå till sitt ursprungliga jag. Back to the roots.
Men på Taiwan färgar man inte håret mörkare. Man peroxiderar istället fram helt galna nyanser av orange och gult. Och tycker att det är snyggt. I just can't fight that.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Du är en av de snyggaste jag vet. I det ingår den vackra hjärnan också. För jag vill inte verka helt ytlig.
Skicka en kommentar