Feng shui

Grodorna kväker som besatta utanför; vet inte om det är regnet som gör att de är så galna? Ibland håller de oss vakna på nätterna med sitt oväsen. Det måste vara en hel skvadron med frogs som grupperat sig under vår balkong.
Idag köpte jag en jättebukett med rosor på marknaden, det finns ingenting som färska blommor när det gäller heminredning... Förträffligt i feng-shui syfte, för att harmonisera energier. Eller som en ren antidepressiv åtgärd, bara för att det är så vackert. Eftersom jag gärna vill briljera med att mina kinesiskastudier avancerar kan jag upplysa om att feng-shui betyder vind-vatten på kinesiska. Groda heter wa, tror jag att jag läst i YoYo's barnbok. Undrar om anledningen till att jag kände ett nästan tvångsmässigt behov att läsa Cocteau på franska häromdagen finns att hitta i det faktum att jag delar litteratur med en tvååring?

Le pigeonnier

På adressen 9, Lane 97, Sung Chiang Road, en undanskymd gata i Taipeis virrvarr av gränder, lanes och boulevarder hittar man ett franskt librairie: Le Pigeonnier.
Det är en guldgruva för någon (läs: yours truly) som tänkt ägna sig åt att läsa alla de där böckerna som hon så länge tänkt läsa men inte haft tid för. Och som frustrerat blänger på alla kinesiska böcker som är som en oöverstiglig mur. Med taggtråd högst upp. Och ingenting för fingrarna att greppa tag i för att börja klättra. Att jag kan urskilja fyra, fem tecken per sida hjälper inte alls.
Efter en raid bland alla dessa klassiker som fyllde hyllorna (Oh, vet inte om jag har courage nog att sätta tänderna i Zola's gruvarbetare) klev jag ut i duggregnet med en Cocteau, en Beigbeder samt Truman Capotes Petit déjeuner chez Tiffany.

To sit alone in the lamplight with a book spread out before you, and hold intimate converse with men of unseen generations - such is a pleasure beyond compare. Kenko Yoshida

Tea, sex och sun

Härligt med solsken! Både jag och C är riktiga soldyrkare, och vi hade nog trott att Taiwan skulle bjuda på mer sol än det hittills gjort. Men i morse var det så pass klart att vi kunde se bergen i horisonten, så det var solbrillor på idag när vi drack isat oolongté och åt färsk papaya. Me like.
Varje dag förvånas jag över någonting; idag var det en svärm välformade babes iklädda minikjolar och glittriga bikiniöverdelar som promotade bilpolermedel på mataffären. Oh mi god! Finns det inget etiskt råd mot sådant? Snuddar vi inte vid unket sexistisk tänkande här?
Nu ska vi gå ut till favoritstället och äta middag. Dekoren är minst sagt tacky men det stekta riset med räkor är svårslaget!

The american dream

Igår satt vi på ett café mellan Mr Donut och Starbucks, och ägnade oss åt peoplewatching. En grej som omedelbart chockade mig i Taiwan var hur mycket feta människor det finns. Det finns det ju överallt, men jämfört med i synnerhet Frankrike är det skrämmande. Sedan finns det en hel del supersizade expat-amerikaner också (det är en fördomsfull gissning, givetvis, men här tas alla västerlänningar för amerikaner, utan att det alls är en förolämpning). Don't get me wrong, lite trivselkilon har ingen dött av, men det här... I swear, some people are eating themselves to death. Vi såg ett gäng teenagers vagga ut från Pizza-Hut, och häpnade över hur de på sin tämligen korta livstid kunnat samla på sig så mycket extra... energireserver. De liksom bågnade under sin egen tyngd. Taiwan är ett rikt land, vars starka valutareserv och stabila ekonomi samt det faktum att de vill kliva ur fastlandskinas skugga gör att de okritiskt omfamnar alla västliga influenser. Jag vet inte om fetman diskuteras som ett problem här, än, som det görs i Europa? Visst, jag är en förespråkare för personligt ansvar och allt det, men ibland tror jag att amerikansk snabbmat borde förbjudas. Helt enkelt.

Ljusglimtar

Jennifer Lopez nya spanska latinoskiva. Den är bra.
Applåden jag fick av servitrisen på lunchstället när jag hasplade fram en och en halv fras på kinesiska.
Solen skiner. Varmt och mycket.
Taiwanesisk papaya. Jag kan äta två. Själv.

Working 9-5

Killen nere på gatan har ägnat hela dagen åt att tvätta sin vespa. När vi gick ut på en liten morgonpromenad vid niotiden i morse stod han där och gnodde, och nu när jag kom tillbaka nästan åtta timmar senare står han där fortfarande med lödder upp över armbågarna. Ineffektivt, på något sätt. Men ingenting jag förvånas över. Taiwan är hetsigt och hektiskt på ytan, men om man bortser från ljud och ljus och mycket trafik så inser man att tempot på Taiwan är ganska vilsamt. Det är ändå ett ö-folk vi har att göra med.
Vi hade någon föreställning om att på Taiwan jobbar man galet många timmar om dygnet (vilket många gör) men det är inte fråga om någon effektivitet med Toyotastandard.
På vårt favvo-fik (ah, grapefrukttéet är att mörda för) krävs det sex personer för att servera en kopp té. Två personer som tar betalt och fyra personer som brygger téet.
C var till en början imponerad av de långa arbetsdagar som en del doktorander på hans labb har. Men efter ett par månader har han insett att i arbetstiden ingår flitigt msn:ande, filmvisning på laptop ( I går: Babe, pig in the city, vilket fick C att fundera på att inte delegera några som helst arbetsuppgifter till the Ph. D-bunch), nudelätande, kaffedrickande och siestasovande. Det är timmarna som räknas, snarare än vad de fylls med...
Men som sagt; många taiwaneser jobbar mer än vad som borde vara nyttigt. Jag undrar när vår favoritrestaurangägare får en blund i ögonen exempelvis. Hennes ställe ligger längre ner på gatan, och hon är där från morgon till sen kväll. Måndag till söndag. Alltid lika piffig i leopardkeps, guldringar i öronen och stort leende. Imponerande.

The running men

Under mina, ehum, låt oss kalla dem sporadiska besök på löparbanan härintill (löparbanor rankas snäppet under löparband på listan över tråkiga sporter, men ni vet, what with all these doughnuts and birthdayparties...) har jag ett flertal gånger haft tillfälle att studera en märklig företeelse. Springande män. Iklädda kostymbyxor och skjorta. Ibland barfota, ibland kompletta med välputsade skor de ville och guldklocka.
Running businessmen. Är det ett straff, tro? De kanske har förlorat en viktig kund, eller missat en deadline, och chefen säger: "Okej, Wang, 15 varv"?
Eller är det chefen som är ute och springer, som någon sorts försök att ventilera sina frustrationer innan han exploderar i konferensrummet?
Jag är givetvis positiv till energiska aktiviteter och hålligång, min enda invändning är möjligen att pressveck och vita skjortor aldrig gynnats av löpträning i subtropiskt klimat.



Andra bloggar om: Taiwan, träning, business

Bananas made in Taiwan

- Do you know this fruit?, hojtade Sandy samtidigt som hon viftade med en banan framför ansiktet på mig.
- Eh, that's a banana?
Besviket konstaterade hon att vi även i europa har bananer. Och mango. Och papaya.
- But have you got taiwanese bananas?, frågade hon misstänksamt. Nix, det tvivlade jag på. Vi kör med dominikanskt, tror jag, i Sverige. Costa Rica, kanske? Men ibland undrar jag vad de tror om oss europeiska levnadsförhållanden? När Stan följde oss till Carrefour första gången ägnade han stor möda åt att förklara principen med mynt-opererade kundvagnar.
- And then, when you leave the caddy...you'll get the coin back! You see? Vi försökte se imponerade ut samtidigt som vi stirrade på tiodollar-myntet han triumferande höll upp i luften.
Wow. Vad säger man? Att i sverige har vi kommit så långt att vi inte ens använder mynt? Att vi har speciella små plastgrejer som vi kan använda om vi inte råkar ha en femkrona till hands?
En gång i London råkade jag ut för samma företeelse när en amerikansk hyresvärd vid namn Kimberley visade mig en mikrovågsugn. Mmiicroowaaaave. M-i-c-r-o-w-a-v-e.
- Right. Microwave. Wow.


Andra bloggar om: Taiwan, London

Put the smile back on

Skulle helst av allt vilja stanna hemma med C ikväll, och köpa hem dumplings eller sushi, men istället ska jag käka middag med några från kinesiskakursen samt Elaine och hennes "easy-going-cheerleader-gang of girls". Det var hon som sade det, inte jag.

Och jag är inte säker på att cheerleading är vad jag behöver just nu. Möjligen någon studentikos aktivitet i vilken det ingår rödvin. Men alkohol verkar inte vara någon grej alls i Taiwan. Inte som i Sverige där man efter en helkväll kan se folk blanda Bailey's med Shweppes under förevändningen att det ser så äckligt ut, och dansa Macarena på bardiskarna.

Okej, I need to put my big smile on and get ready...

Att tappa ansiktet

Livet är en lång rad av brända broar. Jag har inte tänkt på det så förut, men i morse vände jag mig om och såg askan av alla broar jag bränt innan jag skuttat till nästa. Och tanken fick mina ögon att svämma över när jag gick runt på supermarknaden med min kundkorg över armen. Och trots att jag med all kraft kämpade för att knuffa tillbaka alla dumma tårar så var det en som lyckades ta sig förbi min sammanbitna beslutsamhet. Och fick barriärerna att brista. Det skulle i och för sig inte varit första gången jag gråtit på en offentlig plats. Det har varit ett återkommande tema i mitt liv. Men det var första gången jag grät på en supermarknad i ett land där det är grundläggande att inte tappa ansiktet. Så jag stod och stirrade stint ned i frysdisken och lät tårarna falla medan jag låtsades vara djupt absorberad av påsarna med fryst svamp. Vet inte om det är vädrets fel, men väl ute på gatan kunde jag låtsas att tårarna var regn.
Sedan höll jag på att få vänsterögat utslitet av en taiwanes på vespa, som med uppslaget paraply i handen gjorde en snäv högersväng för att liksom obemärkt smyga förbi det rödljus han inte ansåg sig vara förtjänt av. Jag önskar att jag behärskade fula ord på kinesiska. Men det vore väl också att tappa ansiktet.

När fjärilar dör

Under nattens skyfall bestämde sig mängder av kamikazefjärilar att dö. På vår balkong. Med regntunga vingar kraschade dem en efter en. Jag har aldrig sett något liknande. Som om det regnade fjärilar.

- I know a lot about french culture. I saw the Da Vinci Code. Twice. sade Bon-Bon till mig. På fullaste allvar.

I Paris har myndigheterna känt sig tvungna att sätta upp skyltar utanför Louvren. På förekommen anledning. Där det står att ingen, mais alors, personne, är begravd under glaspyramiden.
I St Germain, i kyrkan Saint-Sulpice följer turister linjen som skär igenom granitgolvet för att se var den är uppbruten. Den nuvarande biskopen i Saint-sulpice har också känt sig nödgad att med plakat korrigera förvirrade turisters vilda fantasier.

Sedan tipsade jag Bon-Bon, som ska intervjuas för en doktorandtjänst i Frankrike, om att inte fnittra. Inte slå händerna för munnen. Inte säga att hon är "moody and sentimental" när de ber henne beskriva sin personlighet. Att andas då och då. Inte säga att hennes starkaste motiv för att forska i Frankrike är att hon vill åka till Louvren för att se monumenten.


Andra bloggar om: Paris, Frankrike, Da vinci code, Saint-Sulpice

En brunetts betraktelser

Okej. Jag har färgat håret, inte varit inblandat i en busskrock eller drabbats av svårartade eksem över hela kroppen. Men det skulle man nästan kunna tro.
Stella skrek rakt ut när hon såg mig i mitt mörka hår. När hon lugnat sig föreslog hon att jag kunde kanske färga det ljust igen? Som om jag var en mindre vetande person som inte förstod mitt eget bästa. Jag har svårt att greppa det här ofinkänsliga karaktärsdraget. Om någon av mina bekanta efter ett frisörbesök utrustats med en helt orimlig frisyr som gör att hon ser fullkomligt förryckt ut, säg att hon har färgat håret limegrönt och rakat in mönster i det, vad skulle jag då säga till henne? Jo, jag skulle säga:
- Wow vad ... häftig du är i håret! Det tar verkligen fram dina ögon! Snyggt. Vem klipper du dig hos?
Men inte på Taiwan. När Elaine fick syn på mig haltade hon så fort hon kunde (hon stukade foten under en hejaklackstävling, när hon glidtacklade en kille för att få bästa platsen) fram till mig, slog handen för munnen och sa:
- Oh. I liked your yellow hair.
I blekta blondiners öron är yellow ett skällsord. Det är när håret börjar bli yellow som man vet att man bör återgå till sitt ursprungliga jag. Back to the roots.
Men på Taiwan färgar man inte håret mörkare. Man peroxiderar istället fram helt galna nyanser av orange och gult. Och tycker att det är snyggt. I just can't fight that.

Politik och morgonkaffe

Vaknade upp till ett mycket väntat franskt valresultat. Glädjande är att fler fransmän än på fyrtio år tagit sig till valurnorna; jag hoppas att det är ett tecken på att Frankrike är på väg att ta sig ur den kollektiva pessimism och fatalism som betecknat landet de senaste åren; där man pratat om la douce France som ett land på väg utför och där en hel generation unga människor kallas den förlorade, eller den prekära, generationen.
Jag kom till Frankrike sommaren 2002, då jag mötte resignerade fransmän, och det pratades om le malaise social et politique, och då i synnerhet socialistpartiet var ett ganska brutet parti efter att ha besegrats av Le Pen i presidentvalet. Igår hamnade veteranen Le Pen långt efter täten, men många av hans forna väljare har troligtvis lockats av Sarkozys (som under sin tid i inrikesministeriet fick titeln le premier flic de France, frankrikes första snut), hårdare invandringspolitik. Royal har oförtrutet kämpat i motvind under senare delen av valkampanjen, hon har kritiserats utifrån, men har även huggits i ryggen av människor från sitt eget parti som anklagat henne för att inte hålla måttet.
Bayrou har vunnit många röster på att många fransmän inte velat se vare sig Sarko eller Ségo som president, men även om ingenting är klart ännu, så vet vi att en av dem kommer att ta plats i Elyséepalatset. Och det är mittenväljarna som väljer vem, eftersom väljarreserven på vänsterkanten är svagare än någonsin, precis som extremhögerns.
Siffrorna väger lite tyngre för Sarkozy, men han skrämmer många, och den senaste veckan har även namnkunniga fransoser, från samtliga politiska läger gett mindre smickrande bilder av Sarko; och hans uttalanden om kriminalitet som en genetisk defekt och en "identité nationale" kan få den mest övertygade konservatist att tveka. Jag vill helst komma tillbaka till ett Frankrike där man drivs av visioner och drömmar, snarare än rädsla och otrygghet. Ska fundera vidare på detta över ytterligare en kaffe...

Andra bloggar om: frankrike, presidentval, Ségolene Royal, Nicolas Sarkozy, François Bayrou

Söndag kväll, valvaka

En lugn och skön söndag, bortsett från den joggingtur jag gav mig ut på i morse. Minst trettio grader varmt, stekande sol. Jag i långärmad sweatshirt. Kom tillbaka till lägenheten, högröd i ansiktet, svettades comme pas possible och trodde allvarligt att jag skulle dö. Resten av dagen sörplade vi isté i skuggan. Och blev angripna av ett gäng unga studentskor som hade till uppgift att intervjua utlänningar om deras liv i Taiwan, och ville veta om vi upplevt kulturchock.
- Ja!, sade jag. Men sedan kunde jag inte ge ett enda konkret exempel på det. Märkligt. Det är väl ganska subtilt; kulturchock? Mer en känsla av att känna sig inadekvat och att inte kunna läsa människors signaler, och att inte behärska de sociala koderna?
Och det var inte rätt tillfälle att ge uttryck för hur destabiliserad jag känner mig när jag är omgiven av unga kvinnor som fnittrar och slår händerna för munnen. Eftersom det var just ett sådant tillfälle.
Det får mig ur balans, förmodligen bundet till något högstadietrauma.
Sedan ville de ta kort med oss; ett kort med varje tjej mellan mig och C. Vi finns vid det här laget i ganska många asiaters fotoalbum, exempelvis tog en kille kort på mig häromdagen för att skicka till sin mamma på Bali. Så på något sätt kanske vi lämnar spår efter oss?

Jag har redan gett upp hoppet om att orka hålla mig vaken till 0200 då CNN livesänder från Paris och presidentvalet, men vi har hittat en kinesisk kanal som istället för att prata politik blandar klipp med båtar på Seine, Eiffeltornet och Champs Elysées med reportage om Napoleon och Bocuse, allt mot en fond av Piafs vibrerande stämma. Klyschigt och stereotypt, måste jag säga. Ska ägna mig åt lite litterär verklighetsflykt istället...

Dantes Inferno

Högst upp på min lista över vackra flygplatser finns Hong Kong international airport som vinner hands down. Dess dämpade belysning, tjusiga blomsterarrangemang och söta personal som håller reda på ens connections kan få en jetlaggad person att bli tårögd.
Längst ner på min lista finns Paris Charles de Gaulle, som alltid lyckas få mig att gråta, men mer av frustration, ilska och stress än att jag grips av någon som helst form av skönhetsupplevelse. För att komma till La ville lumière måste man först ta sig igenom detta inferno, där man känner sig som en klaustrofobisk hamster i de där plasttunnlarna som rulltrapporna är omringade av. Möjligtvis var det futuristiskt och innovativt då det begav sig, men idag är det bara fult. Och det finns inte en skylt överhuvudtaget någonstans som visar var man ska. Jag har varit där så många gånger, men går vilse varje gång, och går runt runt runt tillsammans med fullastade saudiaraber på familjetripp och japaner som liksom sviktar under tyngden av sina påsar fran Vuitton. Ett besök på CDG brukar också inkludera hissåkning tillsammans med fyra, fem holländare som inte heller vet var de ska och efter ett tiotal turer upp och ned, kliver vi ut och inser att vi befinner oss på samma våningsplan där vi började. Infernaliskt. Oh, och alla som någon gång turistat i Frankrike vet hur serviceminded fransmän är? Jag kan säga detta eftersom jag älskar La France men varför har de gjort det till sin nationalsport att vara så otrevliga de bara kan? Och en sista grej; Christian Lacroix spenderade tre år, tjugo miljoner euro och en miljon meter tyg för att designa air frances kostymer. Som Ryan Air's uniformer undantagna måste vara det fulaste och mest osmickrande som någonsin drabbat en flygvärdinna.


Andra bloggar om: flygplatser, Hong Kong, Paris

Familjen Hairstylists känsla för hår

Idag gjorde vi taiwanesisk frisördebut, och det var en upplevelse utöver det vanliga. Bara schamponeringen var extraordinär, med en massage som förvandlade mig till vax i frisörskans händer. Men tjejen som klippte mig var rätt nervös, det var första gången hon skulle sätta saxen i ett hår som mitt (mina tunna testar har inte mycket gemensamt med taiwanesiskornas tjocka, blanka hårsvall) och livrädd för att jag inte skulle bli nöjd. Så det slutade med att the chief hairstylist, och the chief hairstylists bror också stod runt mig för att ge goda råd gällande min nya japanesestyle hair-do. Jag fick inte som jag först ville, men jag fick en frisyr som passade mig och mitt hår perfekt. Brushingen tog lång tid, och kallades "the design". Proffsigt. Jag har aldrig känt mig så ompysslad.
Efter klippningen fick vi träffa the chief hairstylist's föräldrar som bodde i en lägenhet innanför den moderna salongen, samt deras ljuvliga fyramånaders taxvalpar. Mamma chief hairstylist gav oss kinesiskt godis som hon handlat på en resa till Beijing, och vi bytte nummer med lillebror hairstylist, som sade att "behöver ni någonting, eller om ni vill ha hjälp med något..." på det uppriktiga taiwanesiska sätt som får mig som nordeuropé att baxna.
Och när vi sedan åt lunch på Yoshinoya slog en ung taiwanes sig ner bredvid oss.
- Vous êtes français?
Olivier pratade en förträfflig franska efter att ha pluggat i Dijon, och vi bytte telefonnummer för att träffa honom och hans fransktalande vänner i Taipei.
Taiwan är verkligen en fantastisk plats för möten med människor. Jag förvånas, överväldigas och förundras över den enorma vänlighet och människointresse vi möter, som ibland bara får hjärtat att svämma över och som gör att man som utlänning inte känner sig varken ensam eller vilsen.
Vad gäller klippningen så är jag supernöjd med mitt nya ganska korta, mörka. C tyckte att jag såg ut som Catherine Deneuve. En ung Deneuve ändrade han sig till när jag lade ifrån mig ätpinnarna och med armarna i kors och smalnande ögon frågade om han tyckte att jag såg ut som en nylyft sextioåring i mitt nydesignade japanstyle hair.


Andra bloggar om: Taiwan, Asien

Piece of cake

Vaknade vid femtiden i morse,vet inte riktigt varför. Jag kunde inte somna om, så jag smög upp och gjorde i ordning varm mjölk, en gammal beprövad huskur. Som väl egentligen aldrig har fungerat, men det inger en känsla av trygghet. Fast inte för C, som inte tål lukten, men fransmän är ju nästan aggressiva i sin attityd till mjölk. Sedan har jag haft fullspäckat schema (an ordinary day in the life of a housewife), men kinesiskatentan var en kakbit, och jag räknar kallt med full pott. Så har jag lunchat med C, och suttit på en bänk och lapat sol en stund iakttagen av chockade taiwanesiskor (Nu har hon färgat håret mörkt, ska hon inte sola lite också, while she's at it?).
Och nu vilar jag ut efter en rejäl sockerchock efter att ha käkat tårta på Phoebus och Bonapartes (på Filippinerna tar man det här med förnamn på allvar) födelsedagskalas. Pust. Det är uppenbart ingen mungböne- och kinakåldiet jag underkastar mig här på Taiwan. Snarare en ofrivillig munk- och gräddtårtediet. Ska man börja vakta midjemåttet tro?

Den speciella doften...

Regn mot het asfalt.

En doft som förflyttar mig någon annanstans.

Bugatti versus Saving the planet

C börjar se lite resultat av sitt arbete, och han har suttit flera kvällar framför datorn och ritat grafer och spektran. Trodde jag. I går kväll gick jag ditt med kaffe och kakor till denne hårt arbetande man. Samtidigt som jag kysste honom på örat och lade armarna om halsen på honom (ett gammalt beprövat knep i sporten "kika över axeln på någon utan att det märks hur nyfiken du är", jag är framstående i damklassen). Och inser att han tittar på det här:
Jag har inte vågat tala om för vår trogna Fiat än att C drömmer om en Bugatti Veyron som är blankare, yngre och snabbare.
Jag å min sida drömmer om en Prius. Och jag drömmer om att alla taiwaneser tar sitt förnuft till fånga och köper priusar istället för fyrhjulsdrivna monstermercor och provocerande stora BMW:ar som de envisas med att nästla sig in pa trånga marknadsgator med. Inget ställe på jorden skulle passa bättre för priusar än Taiwan; inga långa avstånd, ständiga trafikstockningar och en hårt prövad miljö på gränsen till sammanbrott. Efter min korta tid på taiwanesisk mark har jag insett att "Save the planet" inte ligger högst på deras to-do list.

Möjligtvis märks det på mitt flitiga bloggande att tentapluggande inte ligger högst på min lista. Jag är både odisciplinerad och har dålig karaktär.


Andra bloggar om: Taiwan, Bugatti, prius, miljö

Lost in translation

Det är underbart väder, sol och varmt (det är så märkligt, i går kväll var det femton grader och blåste med 4000 sekundmeter, och idag är det högsommar), och jag har precis tackat nej till en lång fika med Vanessa på min favorittébar till förmån för att ägna mig åt mysterier som Movable adverbs och the Temporal Sequence Principle. Jag vet, det låter som något ur någon taoistmanual men det är kinesisk grammatik. Jag har min första tenta i morgon, och det är just denna gåtfulla princip som håller mig vaken om nätterna.
En fras som i mina öron låter helt riktig, exempelvis: "Jag ska äta på restaurang i kväll" är enligt den kinesiska logiken helt fel. Man kan inte äta innan man är på restaurangen. Och man kan inte vara på restaurangen innan det blivit kväll. Alltså: "(Jag) ikväll ska på restaurang äta". Ganska logiskt kanske, men vem kan undvika att tänka på Master Yoda?


Andra bloggar om: kinesiska, taiwan

Den franska valkampanjen - Royal i Rottweiler News

Det här skrattade vi åt hela morgonen; Le monde skriver om att de fyra största kandidaterna till presidentvalet inte lämnar någonting därhän i sin desperata jakt på väljare. Valkampanjen har hittat till medier som L'Officiel du taxi, So Foot, XV Rugby, och även PlayStation magazine och Généalogie magazine (släktforskning).

Le monde skriver med stor förtjusning om den succé som de upprymda kandidaterna gjort i diverse djurmagasin. Sarkozy pratar politik i Trente millions d'amis, Animaux magazine, Atout chien et La Semaine vétérinaire, Bayrou försvarar sina åsikter i Molosse magazine et La Dépêche vétérinaire samtidigt som Royal har gett en uppmärksammad intervju i Rottweiler News.

"Även om socialistkandidaten inte - i motsats till sina två största rivaler- sett det intressanta i att intervjuas i Echecs Magazine (Schack), så säger François aldrig nej. Han har gett uttryck för sina övertygelser i L'Essor de la conciergerie och Funérarium magazine (portvakts- och begravningstidningar)."

Vad säger de i de här tidskrifterna? Berättar för läsarna vad de ska förbättra för rugbyspelare/rottweilers/playstationspelare? Hursom helst, bara ett par dagar kvar till Frankrikes mest vansinniga presidentval. Suck. Les rottweilers de France méritent mieux.

Andra bloggar om: politik, frankrike, presidentval, Sarkozy, Royal, Bayrou

Death by doughnuts

Efter att jag hjälpt Chia-Hao med ett ansökningsbrev på engelska så fick jag en stor påse doughnuts.
-You like? They japanese doughnuts!
Japanese doughnuts? And do I look like a girl who likes eating doughnuts? (Even though japanese doughnuts may be an interesting concept. What's in them? Raw fish? Wasabi?)
Min ansökan gick hem i alla fall, och på måndag har jag date med Chia-Hao för att drilla honom inför intervjun han ska på. Men den här gången ska jag sätta hårt mot hårt; istället för att betalas med min vikt i doughnuts ska jag kräva att varje minut engelsk konversation återgäldas med konversation på kinesiska. Jag är förlorad i den kinesiska meningsbyggnadslogiken, och behöver all hjälp jag kan få.



Andra bloggar om: Taiwan, kinesiska

Morgonintryck

Walking on broken glass

Idag skar jag upp min ömtåliga fot på en glasskärva. Det blödde som tusan, och inte ens den näsduk jag lindat runt tån kunde hindra mig från att lämna blodspår efter mig när jag haltade hem. Glamouröst.
Mitt universalmedel mot liknande intermezzon är alsolsprit. Men här har jag bara hittat ett antiseptiskt medel i form av hydrogen peroxide. Rätta mig om jag har fel, men är det inte det man bleker håret med? Kan det vara bra att hälla på trasiga fötter?

What a difference a dye makes

Mina hårrötter vann den här matchen. Jag har gjort mig av med mitt slingblekta rufs, som på något mystiskt sätt transformerats från gyllenblont till gulvitt, och som fick mig att se ut som en dokusåpaaspirant, och nu stoltserar jag med en mörkt rödbrun kalufs. Jag var jättenöjd. Det var inte mina kursare. Ceasar rynkade ögonbrynen, och jag svär, Alfonso fick tårar i ögonen när han såg mig. Hur kunde jag? Min blonda hårfärg som var så vacker! Eh, ja, förutom att den inte var min. Men för Alfonso et al. på min kurs kommer jag alltid att vara the blonde from France. Hade inte hjärta att ytterligare tillfoga smärta genom att framhärda att jag varken är blond eller från Frankrike. Krossa illusioner och Bardotmyter får andra ägna sig åt. Jag är ju finkänslig.
Som cappuccinofärgad (det hette så, även om jag skulle hävda att det är mer teak-färgat) är jag mer inkognito på gatorna; inga vespaförare som häpet saktar in när de ser mig, inga pekande barn, och, bäst av allt, ingen närgången granskning av fnittrande, viskande taiwanesiskor när jag går förbi. Taiwanesiskor har en tendens att fnittrande slå händerna för munnen när de ställs inför situationer och fenomen de inte riktigt känner igen. Det är inte elakt, men kan kännas minst sagt sårande. Taiwaneser är inget finkänsligt folk; när man lär känna dem inser man att de är uppriktiga och så ärliga att det går över gränsen till hänslynslös brutalitet.
Till exempel finns en student på C:s labb som har den märkligaste huvudform jag någonsin har sett, och som han förmodligen lider en del av, om jag ska beskriva så ser han ut precis som en banan. Det här skulle ju jag hellre dö än att påpeka för den unge mannen i fråga, men när Peggy presenterade mig för honom sade hon:
- Det här är X men vi kallar honom för Moon eftersom han ser ut som en nymåne i ansiktet.
Hyggligt. En annan dag när vi pratade om det för taiwanesiska kvinnor så väsentliga i att vara "cute", i synnerhet när de fotograferas, så sade Stanley:
- Men det kan inte Sandy eftersom hon inte alls är söt och lite tjock.
Aouch. Högstadiefasoner som kan såra den mest hårdhudade.


Andra bloggar om: Taiwan, skönhet

La cuisine taiwanaise

Taiwan kan asiatisk mat, och här kan man äta underbar mat i princip från vilket asiatiska kök som helst; kryddig thaimat, kantonesisk dim sum, koreansk barbecue, japansk sushi och teppanyaki, indonesiskt, vietnamesiskt... Allt. Och det asiatiska köket i Taiwan är känt för att vara det bästa i hela världen. Men man kan också äta amerikansk fastfood som taiwaneserna begeistrat har tagit till sina hjärtan.
Det nyaste är det europeiska köket. Restauranger med italienskklingande namn slår upp sina portar här och var, och nyligen var vi på en fransk bistrot. A la taiwanaise, givetvis. Den italienska maten här skulle förmodligen få Giovanni i Palermo att gråta blod. Men även om det är gott förstår jag inte riktigt hur de tänker? En klassisk italiano-taiwanesisk rätt består av ris (jo, det är bra, ris äter man i italien), smält ost (Ah, formaggio! Stämmer också), kål, rivna morötter och ett stekt ägg. Sprinklat med svarta frön som jag inte kunnat identifiera. (Oh, och gafflar! Det har man i Italien! Vi serverar maten med forchettas för den äkta europeiska touchen!)
Men europeiskt säljer, och Frankrike är riktigt hett. Taiwaneserna handlar på de franska supermarketgiganterna Carrefour och Auchan, och säljer kläder som är okända för franska fashionistas med hjälp av slogans som: the famous brand from France och Life is beautiful in France. Efter att länge stått och funderat framför en french -style crêpeförsäljares skylt lyckades vi klura ut att Arnor Carepe nog är en taiwanifiering av Arnaud Crêpes. Utanför en annan fransk krog hänger skylten We serve Herbe de Provence, som i och med det olyckliga utelämnandet av ett litet s, berättar att man här serverar provençalskt gräs.
Sverige är också känt. För Worwo och J-O Wardnel, vilket många taiwaneser påpekat för mig. Här bör man återgälda med att droppa några taiwanesiska varumärken som man känner till, och då snarare Acer och BenQ än Calvim Kliem underwear och pikétröjor från crocodile.

Wining and Dining

I Taiwan lever man för att äta, och äter man inte minst tio gånger om dagen förlorar livet på något sätt sin mening. Här har man ständigt något ätbart i handen, och man får ständigt mat i present. Man andas mat, lever mat, pratar mat, men utan ett ord om low-fat, low-carb eller low-cal. Cherry undrade, när jag frågade henne hur det kommer sig att de alltid pratar om mat, vad vi pratar om i Frankrike, eller Sverige, om vi inte pratar om mat.
Ja... politik, kanske? Vädret, helgen, jobbet? Les amours?

Men även om jag värjer mig mot en del av Taiwans gastronomiska utsvävningar så finns här fenomenalt, osannolikt god mat. Här är min best-ever-lista:

Thailändsk papayakyckling med ris på bästa Thai-stället. Sagolikt.
Koreanskt stekt ris med räkor. Livet blir inte vad det varit innan.
Sesambollar. Mmm.
Kinesisk wokad kål och bambu med sesamolja.
Chinese herbal medicine noodles med lamm på vårt favoritnudelhak.
Sushi på sushi express. Dessutom är det roligt att äta.

En dinner for two brukar sluta någonstans på 150 dollar, runt trettio kronor. Bufféerna där vi brukar äta lunch är billigare. Då ingår ju inte linneduk och tända ljus, utan snarare vaxduk och disposable chopsticks, men det är så gott!

Och jag som är frukttokig frossar i jättefin papaya och ananas, guava och melon, som jag handlar på marknaden, eller av försäljare på gatan. Och té! Grönt té med ananas eller grapefrukt, mjölkté med papaya... Ah. Det är inga trista tépåsar som lämnar ännu tristare ränder i trista dussinkoppar, det är som ....cocktails!

Le retour gagnant de Borg

Jag läser mycket roat en exklusiv intervju med Björn Borg i Le Figaro som gjorts med anledningen att Borg ska öppna en boutique i Paris. Enligt reportaget finns det inga tvivel om vilken plats Borg upptar i de svenska folkets hjärtan, och skribenten konstaterar lite häpet att trots konkurrens från Greta Garbo, Alfred Nobel och Ingmar Bergman så är det Borgs porträtt som föräras med en plats intill roi Carl Gustav XVI vid Arlandas utgå ng. Det där har jag alltid förundrats över; när inresande resenärer anländer till den svenska huvudstaden, lämnat i från sig eventuella tårgassprayer och hämtat sitt bagage så möts de av larger than life porträtt av... E-Type. Om jag hade fått välja hade jag hängt dit bilder av fiskebodarna vid Hudiksvallsfjärden, Lilla torg i Malmö, magiskt norrsken över Lappland... men E-type?
I Figaros reportage får vi även veta, förutom att Borg har en golden retriever som heter Lipton och att han prépare le gröt pour toute la famille på morgnarna (fransmännen står så oförstående inför denna delikatess, i synnerhet som de kokade havregrynen äts med kall mjölk, att det inte ens finns ett franskt ord för det) att han kan tänka sig att öppna en tennisskola i Dubai. Tennisstjärnor står inte rådlösa då deras karriär on the court är över. Frankrikes stolthet Yannick Noah gör exempelvis karriär som popsångare, även om det inte lär hjälpa honom att få sitt porträtt upphängt i Charles de Gaulles ankomsthall.

Yummy

Fick en påse kakor av Sandy idag med en postit-lapp som beskrev innehållet:
Taiwanese food - cookies made of fish.

Mmm... yummy.

The beauty and the bleach

Kosmetika är big business i Taiwan, och hudvårdssektorn är den som har tagit över lejonparten av marknaden, med otaliga whitening products. Den växande white beauty- kulten är en stark drivkraft för den Taiwanesiska tillväxten. Whitening products står för mer än hälften av kosmetikamarknaden; märken som Dior, Lancôme och Estée Lauder som i Europa säljer autobronzants marknadsför skickligt produkter som Snow pure whitening lotion och Neurowhite ultimate whitening cream i Asien. Vitt säljer och varudeklarationer som innehåller whitening complex är legio. Till och med deodoranter är "extra whitening for a fairer skin tone".
Jag är lite förundrad över hela fenomenet, och häpen över den minst sagt aggressiva marknadsföring som används för de här produkterna, kampanjer som inte alltid är helt politiskt korrekta och jag sade till Ceasar att i Europa är det snyggast att vara solbränd.
- Va?, sade han, ingen kille vill väl ha en tjej som är solbränd?
Mina taiwanesiska väninnor håller med honom, det är inte snyggt, helt enkelt. Och Vanessa har sagt upp sig från Bulgari för att jobba i familjeföretaget som specialiserar sig på hudblekningsteknik. Och jag som alltid har varit en natural glow selftanner-using kind of a girl känner mig lite förvirrad.





Andra bloggar om: whitening products, taiwan

C'day

Solen skiner för andra dagen i rad och det är så underbart att vakna på morgnarna, slå upp balkongdörrarna och släppa in ljuset... Efter tio dagars tröstlöst regnande känns det som att jag skulle vilja dricka solstrålarna för att tillfredställa saknaden efter dem. Men nu har vi sol i överflöd, och jag och C köpte med oss lunch för att äta på en bänk i solen pa äkta occidentalt vis. Ah.

Dagens mest lukrativa affär gjorde paraplyförsäljaren på gatan utanför campus som i en handvändning bytte ut alla paraplyer mot spetskantade parasoll med UV-filter, något som gjorde att en svärm av unga kvinnor flockades runt honom. Solen kan ju - gud förbjude- åsamka fräknar.

Men dagens egentliga höjdpunkt var givetvis att Costello fyllde år - sextiofem- fast det kan man faktiskt inte tro.
- Not a chance, sade jag, you don't look a day over fifty! (män av Costellos kaliber bör strykas medhårs).
Prick halvtvå var det presentöverlämning och tårtorgie. Sandy hade gett oss rådet att inte äta för mycket innan vilket vi givetvis inte hade lyssnat till eftersom vi, på förekommen anledning, fruktade regionala specialiteter som red bean and dried meat-cake dekorerad med apelsinkryddade alger (yep, seen it, tried it) men istället bjöds det på chokladtårta och cheesecake, grönt té och cokezero (Costellos fetischdryck som på västerländska kallas dietcoke) och stora fat med guava, gul vattenmelon och vaxäpplen.

Costello skulle rätteligen kunna ta sin hatt och lämna laboratoriet efter lång och trogen tjänst, och det är många som tålmodigt väntar på att detta ska ske, och slänger lystna blickar mot hans kontor som är utrustat med lädersoffor, teakbord, minibar och terrass mot solsidan, men det förefaller som att de får vänta. The big boss has no plans to leave the field.