The american dream

Igår satt vi på ett café mellan Mr Donut och Starbucks, och ägnade oss åt peoplewatching. En grej som omedelbart chockade mig i Taiwan var hur mycket feta människor det finns. Det finns det ju överallt, men jämfört med i synnerhet Frankrike är det skrämmande. Sedan finns det en hel del supersizade expat-amerikaner också (det är en fördomsfull gissning, givetvis, men här tas alla västerlänningar för amerikaner, utan att det alls är en förolämpning). Don't get me wrong, lite trivselkilon har ingen dött av, men det här... I swear, some people are eating themselves to death. Vi såg ett gäng teenagers vagga ut från Pizza-Hut, och häpnade över hur de på sin tämligen korta livstid kunnat samla på sig så mycket extra... energireserver. De liksom bågnade under sin egen tyngd. Taiwan är ett rikt land, vars starka valutareserv och stabila ekonomi samt det faktum att de vill kliva ur fastlandskinas skugga gör att de okritiskt omfamnar alla västliga influenser. Jag vet inte om fetman diskuteras som ett problem här, än, som det görs i Europa? Visst, jag är en förespråkare för personligt ansvar och allt det, men ibland tror jag att amerikansk snabbmat borde förbjudas. Helt enkelt.