Vi vaknade av åskan, och ett kraftigt ösregn, och jag måste säga att vi är rejält less på det här satans regnandet.När jag stod med min jättekaffelatte vid balkongdörrarna och tittade ut på regnet som föll och föll så sade jag till C:
- Nästa gång kan vi väl bo i Bologna? Då skulle vi bara kunna kila ner på piazzan för att dricka kaffe på morgnarna... I solen...
- Heller Kansas City? säger C och slår abrupt hål på mitt drömmande samtidigt som han brer persikomarmelad på sin formfranska.
Men Italien har alltid fått mig att drömma hejdlöst (Och jag är övertygad om att det inte var en ren slump att Fellinis filmer äger rum i Italien, och inte i Taiwan). När jag och C känt varandra i ett par månader tog vi bilen och åkte till Italien; Milano-Venedig-Rom och så tillbaka över rivieran, och den resan har blivit nästan mytisk för oss. Kansas City får mig att drömma något mindre.
Egentligen borde vi kanske ha uppnått en ålder då man kanske borde fundera på att rota sig (C har passerat trettio, och jag är 27), men efter att ha bott i fyra länder och tio städer, så känns det som om jag är beyond settling down.
Fast egentligen så vill vi bo på Korsika. Den vackraste platsen på jorden. Korsika får mig att vilja måla akvareller och skriva poesi. Försvarare av de sköna konsterna tycker möjligtvis att det är en lyckträff att jag inte befinner mig där. Taiwan inbjuder inte till sådana ingivelser på samma sätt. Men å andra sidan har Taiwan buddistiska tempel, varma källor och hibiscusträd. Förutom grodfondue, fyrtio miljoner vespor och invånare med en oförklarlig faibless för Hello Kitty.
Nota Bene: Bilden är inte en av våra semesterbilder, utan det är alltså Anita Ekberg som badar i Fontana Di Trevi. Jag hade gärna gjort samma sak, men det stora antalet gelato-ätande turistico americano som flockades runt fontänen gjorde detta impossibile.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar