Livet är en lång rad av brända broar. Jag har inte tänkt på det så förut, men i morse vände jag mig om och såg askan av alla broar jag bränt innan jag skuttat till nästa. Och tanken fick mina ögon att svämma över när jag gick runt på supermarknaden med min kundkorg över armen. Och trots att jag med all kraft kämpade för att knuffa tillbaka alla dumma tårar så var det en som lyckades ta sig förbi min sammanbitna beslutsamhet. Och fick barriärerna att brista. Det skulle i och för sig inte varit första gången jag gråtit på en offentlig plats. Det har varit ett återkommande tema i mitt liv. Men det var första gången jag grät på en supermarknad i ett land där det är grundläggande att inte tappa ansiktet. Så jag stod och stirrade stint ned i frysdisken och lät tårarna falla medan jag låtsades vara djupt absorberad av påsarna med fryst svamp. Vet inte om det är vädrets fel, men väl ute på gatan kunde jag låtsas att tårarna var regn.Sedan höll jag på att få vänsterögat utslitet av en taiwanes på vespa, som med uppslaget paraply i handen gjorde en snäv högersväng för att liksom obemärkt smyga förbi det rödljus han inte ansåg sig vara förtjänt av. Jag önskar att jag behärskade fula ord på kinesiska. Men det vore väl också att tappa ansiktet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar