The american dream

Igår satt vi på ett café mellan Mr Donut och Starbucks, och ägnade oss åt peoplewatching. En grej som omedelbart chockade mig i Taiwan var hur mycket feta människor det finns. Det finns det ju överallt, men jämfört med i synnerhet Frankrike är det skrämmande. Sedan finns det en hel del supersizade expat-amerikaner också (det är en fördomsfull gissning, givetvis, men här tas alla västerlänningar för amerikaner, utan att det alls är en förolämpning). Don't get me wrong, lite trivselkilon har ingen dött av, men det här... I swear, some people are eating themselves to death. Vi såg ett gäng teenagers vagga ut från Pizza-Hut, och häpnade över hur de på sin tämligen korta livstid kunnat samla på sig så mycket extra... energireserver. De liksom bågnade under sin egen tyngd. Taiwan är ett rikt land, vars starka valutareserv och stabila ekonomi samt det faktum att de vill kliva ur fastlandskinas skugga gör att de okritiskt omfamnar alla västliga influenser. Jag vet inte om fetman diskuteras som ett problem här, än, som det görs i Europa? Visst, jag är en förespråkare för personligt ansvar och allt det, men ibland tror jag att amerikansk snabbmat borde förbjudas. Helt enkelt.

Bananas made in Taiwan

- Do you know this fruit?, hojtade Sandy samtidigt som hon viftade med en banan framför ansiktet på mig.
- Eh, that's a banana?
Besviket konstaterade hon att vi även i europa har bananer. Och mango. Och papaya.
- But have you got taiwanese bananas?, frågade hon misstänksamt. Nix, det tvivlade jag på. Vi kör med dominikanskt, tror jag, i Sverige. Costa Rica, kanske? Men ibland undrar jag vad de tror om oss europeiska levnadsförhållanden? När Stan följde oss till Carrefour första gången ägnade han stor möda åt att förklara principen med mynt-opererade kundvagnar.
- And then, when you leave the caddy...you'll get the coin back! You see? Vi försökte se imponerade ut samtidigt som vi stirrade på tiodollar-myntet han triumferande höll upp i luften.
Wow. Vad säger man? Att i sverige har vi kommit så långt att vi inte ens använder mynt? Att vi har speciella små plastgrejer som vi kan använda om vi inte råkar ha en femkrona till hands?
En gång i London råkade jag ut för samma företeelse när en amerikansk hyresvärd vid namn Kimberley visade mig en mikrovågsugn. Mmiicroowaaaave. M-i-c-r-o-w-a-v-e.
- Right. Microwave. Wow.


Andra bloggar om: Taiwan, London

Söndagsutflykt till Danshui

Idag har vi för första gången sedan vi kom till taiwan sett havet, närmare bestämt det Taiwanesiska sundets grågröna vatten.
Fiskestaden Danshui var tidigare Taiwans största hamn, idag är det Taipeibornas älsklings-seaside-resort. Danshui skulle jag vilja beskriva som mer Brighton än St Tropez, fast utan måsarna, och med en rejäl touche av Disneyland, komplett med kepsbeklädda familjefäder med ylande telningar beväpnade med sockervadd.
Men som utflyktsmål är det inte dumt; här kan man läppja jasminté under lummiga, skuggande träd, kontemplera vågskvalpet, eller strosa längs kajen med en glass i handen, eller en grillad bläckfisk på pinne, eller vad man nu föredrar.
För den som längtar efter lite västliga influenser (om man mot förmodan inte fått nog av dessa i och med Disneylandskonnotationerna) så finns här Fort San Domingo, som spanjorerna smällde upp i början på 1600-talet, och Oxford College, ett westernstyle universitet, byggt som en katedral, i en stil som en kanadensisk presbyterian vid namn Mackay tyckte skulle passa bra på en subtropisk ö.

Taiwan i nöd och lust

Vi har ägnat dagen åt stadsflanering (och med en temperatur på närmare trettio grader, ohejdad konsumtion av isat oolongté). En ypperlig fönstershoppargata är "bröllopsgatan"; ett helt shoppingstråk fyllt med weddingstores, som erbjuder allt från prinsessklänningar i tyll, till bukettrådgivning och make-oversalonger i vilka de unga paren tillbringar åtskilliga timmar inför bröllopsfotograferingen, som är big business i Taiwan (En plåtning inkluderar ofta flera klädbyten). Det de här bröllopssalongerna egentligen säljer är hela drömmen om ett Hollywoodstyle-wedding, där i synnerhet bruden får vara stjärna för en dag... Det hetaste i klänningsväg är vitt, med lång slöja à l'americaine och bröllopstårtan bör vara skapad av en fransk patissier.

Efter att ha sett oss (C en stund före mig) mätta på konstfulla kreationer i klännings- och tårtväg handlade vi lite på Carrefour, som har italienskt tema den här veckan, vilket innebär att de bjuder på Chianti i pappmugg och mandelbiscotti, samtidigt som de kör en Barilladrive (I Taiwan säger man dessutom inte spagetti, utan man använder uttrycket italienska nudlar), så vi gick runt i supermarketen och dinglade med kundkorgen och smuttade vin som vore vi på vernissage.

Middag: en genomarbetad meny bestående av tomatjuice och räkchips, snabbnudlar i kartong (kinesiska) och färsk papaya. Taiwan är ett paradis för fruktälskare; vi frossar i ananas, guava, drakfrukt och olika sorters meloner. Mmm... yummy. Dessutom var det skönt att äta hemma för en gångs skull, det blir inte så ofta, Taiwan är även ett äta-ute-paradis!

The american dream

Jag frågade Stanley idag om man alltid dricker té till maten i Taiwan. Och häpnade lite när han svarade: "actually, we drink coke with the meals".
Men taiwaneserna, i synnerhet den yngre generationen, likes to do it the american way... De vill ha stora bilar, trots att det i överbefolkade städer är lämpligare med en liten fiat än en fyrhjulsdriven mercedes, har man även big bucks vill man gärna ha mercedesen komplett med chaufför. De vill ha stora shoppingmalls med stoooora förpackningar, och de läppjar grandehalfcafvanillalowfatfrappucinos på något av de hundratals Starbucks som växt upp som svampar i jorden (läste precis att Starbucks vill fördubbla antalet caféer i Taiwan). De gör pilgrimsfärder till Mc Donalds, Burger King och KFC, och flanerar man i Taipei en lördagsförmiddag och ser en lååång kö, så är det förmodligen inte ett biljettsläpp till årets rockkonsert. Det är kön till Mr Donut.