En lugn och skön söndag, bortsett från den joggingtur jag gav mig ut på i morse. Minst trettio grader varmt, stekande sol. Jag i långärmad sweatshirt. Kom tillbaka till lägenheten, högröd i ansiktet, svettades comme pas possible och trodde allvarligt att jag skulle dö. Resten av dagen sörplade vi isté i skuggan. Och blev angripna av ett gäng unga studentskor som hade till uppgift att intervjua utlänningar om deras liv i Taiwan, och ville veta om vi upplevt kulturchock.- Ja!, sade jag. Men sedan kunde jag inte ge ett enda konkret exempel på det. Märkligt. Det är väl ganska subtilt; kulturchock? Mer en känsla av att känna sig inadekvat och att inte kunna läsa människors signaler, och att inte behärska de sociala koderna?
Och det var inte rätt tillfälle att ge uttryck för hur destabiliserad jag känner mig när jag är omgiven av unga kvinnor som fnittrar och slår händerna för munnen. Eftersom det var just ett sådant tillfälle.
Det får mig ur balans, förmodligen bundet till något högstadietrauma.
Sedan ville de ta kort med oss; ett kort med varje tjej mellan mig och C. Vi finns vid det här laget i ganska många asiaters fotoalbum, exempelvis tog en kille kort på mig häromdagen för att skicka till sin mamma på Bali. Så på något sätt kanske vi lämnar spår efter oss?
Jag har redan gett upp hoppet om att orka hålla mig vaken till 0200 då CNN livesänder från Paris och presidentvalet, men vi har hittat en kinesisk kanal som istället för att prata politik blandar klipp med båtar på Seine, Eiffeltornet och Champs Elysées med reportage om Napoleon och Bocuse, allt mot en fond av Piafs vibrerande stämma. Klyschigt och stereotypt, måste jag säga. Ska ägna mig åt lite litterär verklighetsflykt istället...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar