Vad säger man?

Hon tittar på mig och säger:
- Are you having a baby?
Jag fattade inte. Och hon slängde en menande blick på min mage, och möjligtvis var det så att jag såg lite rundare ut eftersom jag satt på mig en av C:s lite för stora tenniströjor. Och istället för att replikera med något välformulerat och vuxet, i stil med "You saying I look fat, bitch?", ursäktar jag mig och säger att nej, alltså, jag har bara gått upp lite i vikt.
Att säga en sådan sak till vem som helst är fruktansvärt korkat. Att säga det till en före detta anorektiker är inget annat än ren och skär sadism.
Flera år av framsteg och kämpande reducerades till ingenting inom loppet av fem sekunder, väggarna kröp närmare, luften tog slut och jag befann mig utan att hinna tänka i ett tillstånd av självförakt och vanmakt. Tusen gamla, välkända mekanismer slog till och hela eftermiddagen var jag skrämmande tunnelseende och irrationell.
Jag letade upp en gammal karta cipramil och en med Imovane som jag sparat eftersom jag tänkt att jag kanske en dag skulle behöva dem. Jag köpte tre kilo morötter. Jag gjorde hundra situps framför teven samtidigt som jag kämpade mot trycket över bröstet och klumpen i halsen. Jag gav mig själv ultimatum. Jag svor över och förbannade mig själv, hur kunde jag tro att jag skulle kunna frossa i choklad och god mat? Det är inte för mig.

Allt kom tillbaka. Panikångest och paranoida tankar. Ätstörda människor kan bli ganska galna. När jag var som sjukast vågade jag inte dricka mjölk i kaffet eftersom jag var helt säker på att mjölkproducenterna lurades genom att skriva lättmjölk på förpackningen när de egentligen hällde i standardmjölk, för att sedan skratta bakom min rygg. Nu kan jag skratta åt det. Men då var det verklighet och mörker. Anorektiker är dumma. Och jag säger det helt utan ironi. Svälten gör en dum eftersom kroppen anser det vara viktigare att lägga energi på att hjärtat ska slå, om så bara trettio slag i minuten, än att man ska kunna prata, läsa, eller vara resonlig.

Det skrämde mig att se hur lätt det tog över mig. Hur bräcklig jag är.

Men. Jag har kommit längre. Jag är inte längre på den plats där ett steg fram kostar alldeles för mycket. Jag väger inte 34 kilo längre. Och jag vill inte tillbaka. Och efter att ha diskuterat länge med mig själv kom jag fram till att det är inte värt det. Det kan aldrig vara värt det. Jag har kommit för långt. Så nu har jag istället ändrat taktik.
Jag ångrar allt jag inte sade till den här kvinnan i går, jag menar 52 kilo ska man väl kunna väga utan att bli anklagad över att vara knocked up? Och en mage är väl per definition mer putande än inåtbuktande?

Jag ångrar att jag inte helt enkelt roundhousekickade henne. Men jag gör det mentalt, och det är skönt.
Idiot.