Alltså

Alltså. Redan det faktum att det inte var en trevlig lunchdate med enbart vuxna personer, som vi trodde att det skulle vara, var ett dåligt tecken. Och att ett av paren dök upp iklädda matchande orangefärgade croc's, filmkamera, och med sin dreglande jättebebis på armen. Bebisen ska man lämpligen vilja hålla i och klappa på, och man ska inte se äcklad ut när föräldrarna kollar blöjan, sittande vid matbordet.
De övriga i sällskapet hade också tagit med sig sin avkomma, och vi som hade sett fram emot lite trevlig vuxenkonversation och god mat var mer än lovligt besvikna. Man kan nog inte förstå tjusningen med barn, om man inte har några, tror jag. Om det finns någon tjusning. Det var väl inte mer än fyra, fem stycken, men som det skriks. Och kladdas. Och slåss. På en hyfsat chic restaurang, måste jag säga. Hade jag varit ägare till stället hade jag kastat ut oss. Eller aldrig släppt in oss.
Och det är helt omöjligt att föra samtal med någon som avbryter sig mitt i en mening (eftersom hans son har nyst, och mer snor än jag någonsin trodde att en liten människa skulle kunna åstadkomma rinner nedför barnets ansikte, och barnet gör ingenting för att hindra detta, med hjälp av en servett eller något, utan liksom bara väntar på att snoret ska rinna vidare), för att förhindra att allt detta slem hamnar i desserttallriken. Då ska man gärna le och skratta lite och klappa den snorige på kinden.
Som sagt, har man inga barn har man svårt att uppskatta den här sortens lunchdater. Och efter varje gång vi räddat oss ifrån dylika evenemang med förståndet i behåll så tittar jag panikslaget på C och utbrister: Vi ska aldrig ha barn, va?