God journalistik

Jag finner CNN sanslöst underhållande, och jag är i synnerhet ett fan av showen Anderson Cooper, 360°. Hr Cooper och medarbetare är ett sagolikt tandblekt och välfönat gäng med stora leenden.
Dagens bästa intervju:

Reporter: What did you feel? (En klassisk journalistfråga, speciellt inom sportjournalistiken, men dåi presens.)
Den intervjuade: I felt...
Reportern: Fear?
Den intervjuade (nickar): Fear.
Reportern: Anger?
Den intervjuade: Anger.
Reportern: Loss of faith?
Den intervjuade: Loss of faith.

Jag ställer mig frågan: Kan vi kräva mer av en journalist än en lyckad brushing?

Rökelse

Ordlös onsdag hos Nejma i Marocko

Onsdag

Okej, då har vi gjort halloween. Nu: papaya, en kopp te och slutet på min deckare.

Oh, fick en present av Polly idag. En burk hudblekningsmedel till ansiktet. Tackar. Den ska vara effektiv, sade hon. Ska jag ta det som kritik mot mitt solpuder?

Halloween schmalloween

- Du glömmer inte kostymen till i morgon kväll, va?
Det är min kollega Jean som höjer blicken från pumpadekorationerna hon har ägnat fjorton dagar åt att tillverka.

Eh... Vad ska jag säga? Att det är precis vad jag tänkt göra; glömma halloweenkostymen. Jag har aldrig haft en tanke på någonting annat än att glömma den.
Men jag hör mig själv säga:
-Nejdå. Jag rotar fram någonting! (Ungefär som att jag skulle ha en pumpadräkt eller häxkostym liggande i garderoben, som jag skulle ha tagit med mig från europa eftersom jag kallt räknat med att tvingas fira Halloween?)
Och precis innan jag går hem kommer Joy (tillförordnad boss och chefens svärdotter) fram och placerar ett orangefärgat spöke på mitt skrivbord.
- Jag tänkte fråga dig om du vill vara domare i kostymtävlingen i morgon?

Givetvis vill jag inte vara domare i kostymtävlingen. Lika lite som jag vill klä ut mig till spöke.

Men högtider är ingenting man kommer undan i Taiwan. De firar till exempel jul. Och nyår. Två gånger. Gregorianskt nyår. Och kinesiskt nyår. Alla hjärtans dag firas tre gånger. Fjortonde februari, plus taiwanesisk och japansk alla hjärtans dag.

Det är bara att bita ihop.

För guds skull

Det går inte en dag utan att jag irriterar mig på detta förbannade släpande med fötterna som taiwaneserna ägnar sig åt.
Och vad är grejen med att släpa fötterna efter sig när man går? Är det något man får lära sig i den taiwanesiska småskolan? Eller har alla för stora skor? Hur som helst så måste slita ut ett par skor i veckan. Minst.
Att ha en taiwanes efter sig när man går på gatan gör att man tror att man medverkar i en zombiefilm. Släp släp släp släp. Släp. Släp släp has has has.
Jag klarar inte mer. Idag var jag millimeter från att vända mig om och väsa "För guds skull, lyft på fötterna när du går!".
(Undrar vem jag fått det i från? Farmor kanske?)

Hm.

Fick ett stort tjockt brev på posten idag, och jag trodde att det var de efterlängtade franska veckotidningar som jag brukar få av min svärmor varannan vecka. Så jag såg fram emot en fika i solen med franska Elle och Paris match. Men istället visade det sig att Jacqueline skickat en tjock lunta platsannonser i form av tidningen Courrier Cadres. Kul. Men jag fattar vinken.
Nu ska jag krypa upp i sängen med rödpenna och fundera över om jag möjligtvis inte skulle kunna söka en tjänst i Cannes. Man kan väl säga att jag har en solid bas i tyska? Och hur svårt är Excel, liksom?
Gute nacht, meine freunde. Sehen wir uns noch einmal? Aber naturlich.

Sushi

Den här sushikillen passerar jag varje dag på väg hem från jobbet. Jag brukar plocka på mig två kartonger, och i princip tömma montern. Men han fyller flitigt på.

Måndag

I Frankrike blev det här blocket en bästsäljare; en pysselbok för vuxna som har tråkigt på jobbet. Jag skulle behöva den nu. Fast det roliga skulle gå mina kollegor förbi.

En god asiat

Eva skriver om asian overload:

"Jag försöker ta det hela som en god asiat och nicka, le och fnittra åt allt hela tiden, men inombords ryter en svensk viking att jag borde segla hit alla mina vänner och göra slarvsylta av dem allihopa.."

Dumplings

Det finns saker som vi definitivt kommer att sakna den dagen vi inte längre befinner oss i Taiwan. Dumplings, exempelvis. Det är någonting sällsamt med att gå längs en gata kantad av hundratals bländande, blänkande, ädelstensfärgade neonskyltar, och där det nästan alltid regnar, och asfalten är regnssvart, och att handla steamed dumplings som man får i en platt pappkartong med ätpinnar och soja. Sedan går man hem med kartongen i en påse, dinglande i handen, och neonskyltarna speglar sig i asfalten, och allt är precis som man hade tänkt sig att Taiwan skulle vara.
Sedan äter man elegant sina dumplings, eftersom man vid det här laget är en baddare med ätpinnar, och man tänker att man måste lära sig att göra egna, eftersom det inte är säkert att det finns äkta hong kong-style dumplings i södra frankrike (och hur ska man hantera det, den dagen man drabbas av dumplingsabstinens?), men inser att det kommer aldrig att kunna bli samma sak. Det kan aldrig bli samma sak.

Censur

Den franska filmen fick oss att undra lite över censursystemet här. I filmen visas en naken rumpa (manlig) i en scen, som definitivt inte var av det caliente slaget.
Denna rumpa var pixlad i bästa efterlyststil.
Nakna mansrumpor kommer inte på fråga, inte ens om filmen börjar efter 22.00. Däremot visas våldsfilmer där folk slår varandra blodiga vid vilken tid som helst på dygnet, och skräckfilmer som gör vem som helst sömnlös.
Våld är okej. Bara bakdelar är det inte. Vilket är märkligt om man någonsin klivit in på en 7-11 butik i Taiwan och spanat in tidningshyllan. Bara bröst och lammkött så långt ögat når. Sidan 3-flickor, men på samtliga sidor liksom.
Men att visa en naken man... i en kvalitetsfilm. Där gick det för långt tyckte taiwaneserna.

Minsann

Oh, fransk film på teven, med både Auteuil och Depardieu, minsann! Trevligt, men alldeles för sent. Tror jag. Äsch, jag försöker, det är inte varje dag de visar någonting som inte inbegriper Seagal eller Nicholas Cage.

Over and out.

Vovvar

Alla dessa vilda, luggslitna, haltande hundar som springer omkring i Taiwan krossar mitt hjärta. Jag kan inte ta hand om dem även om jag skulle vilja, men jag har ett par skyddslingar som jag alltid klappar om och matar, en mager unghund med ledsna ögon och kotig rygg, och en svart valp som bor på campus och som inte ser ut att vara mer än två, tre månader gammal.
Men det finns så otroligt många, och det gör mig så ledsen. Jag vet inte var de kommer ifrån? Om folk tröttnar på sina jyckar när de inte är valpar längre, och slänger iväg dem, kanske?
De herrelösa hundarna står i stark kontrast till de små krulliga hundar som är så populära accessoirer här; de bärs runt i väskor och har kläder, skor, kepsar och kontrastfärgade pälsar.
Idag har jag exempelvis sett en helt armyklädd cocker spaniel med stövlar, en vit pudel med rosafärgade tassar och hängseljeans, samt en helrakad golden retriever. Jisses.

Mina vilda drömmar.

Ännu ett av alla dessa likhetstest på facebook. Det här hette your wildest dreams och gick ut på att rangordna tio vilda alternativ från det man mest drömmer om till minst.

Min topp tre var:

1. Vinna miljoner
2. Vara filmstjärna
3. Vara president

Så frågade jag C vad han satte högst.
- Travel in time.

Travel in time? Jag fattar inte hur han tänker! Det hade jag längst ned på min lista. Jag fattar inte hur man kan vilja resa i tiden? När man kan vinna miljoner?

Min idé om en kul kväll

Och nu... Deckare, tekopp och stora duntäcket. Ah.

Nä, va?

Vi behöver sol och värme, efter en tragiskt regnig, tyfonig och stressig sommar, som bara kom och gick utan att vi ens hann märka det. Så vi beklagade oss för Antonio och undrade om han inte kunde erbjuda oss någon kvick solsemester. Vi begär inte mycket. Lite sol, sand och vågskvalp, bara. En bikini och en trave böcker. Så vi nämnde Palawan eller Phuket.
Antonio lade pannan i djupa veck, vi var dessutom besvärliga och pratade om att vara borta en vecka, en taiwanesisk semester ligger på fyra dagar, nämligen. Inklusive restid. Sedan sken han upp.

I know! Kenting! We have roundtrips to Kenting.

Vi sade att vi skulle återkomma. Sedan backade vi skrämt ut från resebyrån.

Kenting. Aldrig mera Kenting.

Trauma

Om ni ser en stor, oidentifierbar insekt krypa omkring på golvet bland ett tiotal oskyldiga barn, vad är då er första impuls?

A) Döda kräket med hjälp av toapapper/skoklacken/dagstidningen

B) Självklart ta för givet att insekten är ett av de oskyldiga barnens sällskapsdjur, och försöka locka in den i en plastburk

Ni ser? Hur skulle jag kunna vetat?

Ressugna

Idag ska vi till Antonio på resebyrån och boka om våra biljetter. Vi köpte tur och retur-biljett när vi åkte hit, men utan att alls veta när vi skulle åka tillbaka. Det vet vi fortfarande inte. Men vi måste boka om dem. Och vi vill gärna ha en resa till Paris, via Manilla och Tokyo. Med sju dagars transit på vardera ställe. Kanske ett litet nedslag i Bangkok? Vi ska se vad Antonio kan göra för oss.

Mera Hong Kong

Vad säger man?

Hon tittar på mig och säger:
- Are you having a baby?
Jag fattade inte. Och hon slängde en menande blick på min mage, och möjligtvis var det så att jag såg lite rundare ut eftersom jag satt på mig en av C:s lite för stora tenniströjor. Och istället för att replikera med något välformulerat och vuxet, i stil med "You saying I look fat, bitch?", ursäktar jag mig och säger att nej, alltså, jag har bara gått upp lite i vikt.
Att säga en sådan sak till vem som helst är fruktansvärt korkat. Att säga det till en före detta anorektiker är inget annat än ren och skär sadism.
Flera år av framsteg och kämpande reducerades till ingenting inom loppet av fem sekunder, väggarna kröp närmare, luften tog slut och jag befann mig utan att hinna tänka i ett tillstånd av självförakt och vanmakt. Tusen gamla, välkända mekanismer slog till och hela eftermiddagen var jag skrämmande tunnelseende och irrationell.
Jag letade upp en gammal karta cipramil och en med Imovane som jag sparat eftersom jag tänkt att jag kanske en dag skulle behöva dem. Jag köpte tre kilo morötter. Jag gjorde hundra situps framför teven samtidigt som jag kämpade mot trycket över bröstet och klumpen i halsen. Jag gav mig själv ultimatum. Jag svor över och förbannade mig själv, hur kunde jag tro att jag skulle kunna frossa i choklad och god mat? Det är inte för mig.

Allt kom tillbaka. Panikångest och paranoida tankar. Ätstörda människor kan bli ganska galna. När jag var som sjukast vågade jag inte dricka mjölk i kaffet eftersom jag var helt säker på att mjölkproducenterna lurades genom att skriva lättmjölk på förpackningen när de egentligen hällde i standardmjölk, för att sedan skratta bakom min rygg. Nu kan jag skratta åt det. Men då var det verklighet och mörker. Anorektiker är dumma. Och jag säger det helt utan ironi. Svälten gör en dum eftersom kroppen anser det vara viktigare att lägga energi på att hjärtat ska slå, om så bara trettio slag i minuten, än att man ska kunna prata, läsa, eller vara resonlig.

Det skrämde mig att se hur lätt det tog över mig. Hur bräcklig jag är.

Men. Jag har kommit längre. Jag är inte längre på den plats där ett steg fram kostar alldeles för mycket. Jag väger inte 34 kilo längre. Och jag vill inte tillbaka. Och efter att ha diskuterat länge med mig själv kom jag fram till att det är inte värt det. Det kan aldrig vara värt det. Jag har kommit för långt. Så nu har jag istället ändrat taktik.
Jag ångrar allt jag inte sade till den här kvinnan i går, jag menar 52 kilo ska man väl kunna väga utan att bli anklagad över att vara knocked up? Och en mage är väl per definition mer putande än inåtbuktande?

Jag ångrar att jag inte helt enkelt roundhousekickade henne. Men jag gör det mentalt, och det är skönt.
Idiot.

Utsikt från Victoria Peak

Besinna er, gott folk!

Croc's, som sitter på var mans fot världen över - ett folk, en sko- har intagit någon sorts oumbärlig status och blivit en gullig familje- eller pargrej ( nyförälskade par köper likfärgade foppatofflor för att befästa sin union och deklarera sin kärlek, och familjer åker på söndagsutflykt i multikolorerade plastskor).
Men när ska vi besinna oss?
Först croc'sballerinan.
Och nu. Jag har med egna ögon bevittnat hur människor köper små croc'sprydnader som sätts fast i skon. En eller femton, som sticks ned i hålen på ovansidan. Sluta genast.

Manglat

I Hong Kong bodde vi på Novotel, och vi gjorde precis allt man ska göra när man bor på hotell; vi dricksade vår pillerburkshattbeprydde portier, förmodligen alldeles för lite, men vi har ingen koll på Hong Kong-dollars, vi drack drinkar i baren på kvällen, och vi åt frukost - ägg och bacon, croissanter och muffins, yoghurt och färsk frukt, kaffe och juice - i flera timmar efter att först ha läst South China Morning Post, som vi fick hängd på rumsdörren varje morgon.
Men det bästa med hotell är utan tvekan att varje kväll få lägga sig i nymanglade satinlakan. Ingenting kan matcha det. Jag måste skaffa en mangel.

Lagerfeld confidentiel

Vi såg dokumentären om Karl Lagerfeld, directeur artistique chez Chanel, ett artistiskt snarare än journalistiskt epos, och olyckligtvis dubbad till spanska, vilket innebar att vi nog missade en del nyanser i historien. Minst sagt. Men det väsentliga, att mannen är en knasboll, gick oss inte förbi. En knasboll för vilken människor är beredda att göra precis vad som helst, vilket kan ha att göra med att mannen är miljardär men helt utan blodsarvingar...
Jag kan inte låta bli att häpnas över det faktum att folk i vårat moderna samhälle lever med tjänstefolk! (Kan man bli det, liksom? "Vad jobbar du med? Jag är butler, själv då?" ) Men, rackarns, vilken tjusig våning han har i Paris! Den ska jag drömma om i natt.

Alltså

Alltså. Redan det faktum att det inte var en trevlig lunchdate med enbart vuxna personer, som vi trodde att det skulle vara, var ett dåligt tecken. Och att ett av paren dök upp iklädda matchande orangefärgade croc's, filmkamera, och med sin dreglande jättebebis på armen. Bebisen ska man lämpligen vilja hålla i och klappa på, och man ska inte se äcklad ut när föräldrarna kollar blöjan, sittande vid matbordet.
De övriga i sällskapet hade också tagit med sig sin avkomma, och vi som hade sett fram emot lite trevlig vuxenkonversation och god mat var mer än lovligt besvikna. Man kan nog inte förstå tjusningen med barn, om man inte har några, tror jag. Om det finns någon tjusning. Det var väl inte mer än fyra, fem stycken, men som det skriks. Och kladdas. Och slåss. På en hyfsat chic restaurang, måste jag säga. Hade jag varit ägare till stället hade jag kastat ut oss. Eller aldrig släppt in oss.
Och det är helt omöjligt att föra samtal med någon som avbryter sig mitt i en mening (eftersom hans son har nyst, och mer snor än jag någonsin trodde att en liten människa skulle kunna åstadkomma rinner nedför barnets ansikte, och barnet gör ingenting för att hindra detta, med hjälp av en servett eller något, utan liksom bara väntar på att snoret ska rinna vidare), för att förhindra att allt detta slem hamnar i desserttallriken. Då ska man gärna le och skratta lite och klappa den snorige på kinden.
Som sagt, har man inga barn har man svårt att uppskatta den här sortens lunchdater. Och efter varje gång vi räddat oss ifrån dylika evenemang med förståndet i behåll så tittar jag panikslaget på C och utbrister: Vi ska aldrig ha barn, va?

Bakslaget

Så här trevligt somrigt var det i Hong Kong förra veckan. Men nu har hösten slängt sitt mörka täcke över oss... Vi har tagit fram duntäcket och stänger balkongdörrarna på kvällen. I kväll har jag frossat i choklad och valnötter för att få i mig magnesium. Mycket viktigt när höstdeppigheten hotar att slå till. Kom ihåg det, choklad och nötter är knökfullt med magnesium! Zink också, möjligtvis. Och vitamin E, mot rynkor. Jag borde ha blivit nutritionist.

Hoppsan

Visst är det trevligt att man kan vara avslappnad och naturlig på sin arbetsplats, men att gå förbi herrarnas två gånger samma dag när min chefs man uträttar sina behov med vidöppen dörr... får mig att känna mig aningens generad. Även om inte han är det.

Matsedel

Onsdag lunch: Koreanskt stone pot rice
Onsdag middag: Japansk sushi
Torsdag lunch: Thailändsk kyckling med papaya
Torsdag middag: Taiwanesiska beef noodles

Undrar vad vi ska äta i morgon? Kantonesisk dim sum? Japanska bläckfiskbollar? Jag kan ägna en hel förmiddag till att fundera över sådana här väsentligheter. Så många restauranger, så lite tid.

Macau

Kasinoparadiset Macau (ännu en av Asiens små tigrar) ligger en knapp timme från Hong Kong med turbojet, och närmare än så med helikopter. Båtar lämnar Hong Kong var femte minut eller så med spelsugna människor med tjocka sedelbuntar. Men om vi glömmer de glittrande, glänsande speltemplen som gör att det första man möts av när man stiger av båten är en sorts Disneyland/Las Vegas-kuliss, så är det faktiskt så att Macau är ett ganska trevligt ställe. Macau var portugisiskt ända till 1999, och de katolska sydeuropéerna har satt sina spår. Skyltar är dubbelspråkiga, skoluniformerna katolskt flickskoleaktiga, och gatorna är kantade av byggnader i europeisk stil. Jag svär, om någon hade satt ned mig på Largo do Senado eller Avenida de Praya Grande och bett mig öppna ögonen och gissa var jag befann mig så hade jag gissat på någonstans mellan Ventimiglia och Lissabon. Det är en spännande stad, där man - trots ivrigt byggande av horribla byggnader helt sans goût, bland annat världens största kasino, Le venetien, som ligger på gatan som tydligen har gjort the Las Vegas strip i Nevada helt daterad, och ni vet, så förra seklet - ändå har bevarat sitt historiska arv.
Översta bilden visar las ruinas de Sao Paulo, katedralen av vilken det enda som återstår är fasaden och mosaiken på golvet, och från vilken man ser ut över hela Macau.

The place to be

Sedan i går kväll is har jag blivit virtuellt petad på, kramad, pussad och high-fived. Jag is har dessutom bjudits på en lättöl och en cosmopolitan och fått veta att jag är most likely att get out of trouble by smiling, save the world from global warming och att överdosera på sushi.
Därutöver is har jag fått intressanta meddelanden från människor jag inte känner. I stil med: Hello, my name is Stan Wu, are you from Sweden?

Jag is undrar vad vi gjorde innan vi hade facebook?

Med utsikt över Causeway Bay

Ordlös onsdag finns hos Nejma i Marocko

Höst

Hösten är är och vi har inte mer än 23 grader... Vilket innebär att taiwaneserna skrudar sig i dunjackor och vinterstövlar. Framför mig i kön på RT Mart stod en kille i yllemössa. Och flipflops.
Det finns en taiwanesisk logik som jag inte förstår.

Briljanta George

Söndagskvällen ägnade jag åt att läsa fyrahundra sidor i Elizabeth George's nyaste tegelsten; What came before he shot her. Den är fantastisk. George är helt briljant, jag är stum av beundran inför hennes sätt att förflytta mig till North Kensington. Hon kommer att få mig att gråta floder innan sista kapitlet, det är jag säker på, och hon gör det helt utan att bli sentimental eller blödig. She is simply marvellous. The best.

Mellan drömmar och planer

Det har blivit mycket Hong Kong nu ett tag, men som sagt, jag blev förälskad i staden. Nu är vi brutalt inkastade i vardagen igen, med chefer som inte har någon som helst förståelse för att man lyckats gå in i vacationmode.
Jag har slutat prata om Bologna och sade drömskt till C i morse, över den gigantiska café au lait som jag häller i mig varje morgon:
- Tänk om vi skulle flytta till Hong Kong? Ingen människa skulle någonsin kunna vara olycklig i Hong Kong... Det är någonting med ljuset?
C tittade upp från senaste numret av Paris Match och gav mig en skeptisk blick.
- Föredrar du ändå inte Paris? Det ljuset är väl ändå något helt annat?
- Ja, kanske... Vi skulle kunna bo i trettonde arrondissementet, och äta kinesiskt och prata kinesiska med våra grannar och gå på asiatiska marknader varje helg... Och dricka kaffe på Place d'Italie varje morgon.
Nu lade C ifrån sig tidningen och granskade mig med stigande skepsis.
- Jag trodde inte att du gillade trettonde? Du tyckte ju att det kändes otäckt?
- Jo, sade jag lite skamset. Men jag har ändrat mig. Och vi kommer nog att sakna en del av det asiatiska, tror du inte?

Nu sitter vi framför varsin laptop. Jag borde ägna mig åt att uppdatera mitt mycket ecklektiska CV, och C ägnar sig åt att söka intressanta forskartjänster i Quebec. Uppbrottsstämning, helt klart.

Hong Kongs Star Walk

Det första man möts av när man stiger av Star Ferry på Kowloon, eller Tsim Sha Tsui, som det heter på kantonesiska, är en väldigt stor folkmängd, försäljare av polyesterkostymer sur mesure och mörkögda män som hävdar att de kan läsa din framtid i ditt ansikte. Men lyckas man ta sig förbi denna mänskliga mur, och tar till höger så fort man klivit av båten står man på en av Hong Kongs trevligaste flanörstråk, The Star Walk, en bugning till Hong Kongs filmindustri. Här har Jackie Chan, Maggie Cheung, Jet Li och en lång rad av aktörer lämnat sina handavtryck. Den största av dem alla, Bruce Lee, en kultfigur i Hong Kong, har fått en staty och en souvenirshop. Här kan man dricka kaffe och betrakta fotograferande turister och förälskade par mot bakgrund av denna vackra stads berömda skyline.

Starferries

Hong Kong Island är slående vackert sett från havet. Det är något med diset, som gör att skyskraporna ser nästan drömlika ut.
Legendariska starferries länkar the island till Kowloon på andra sidan sundet, och är en av de bästa sätten att se Hong Kong. På väg norrut ser man Kowloons alléer och byggnader; Arts and Cultural center och lyxhotellen närmast vattnet. Är vädret klart kan man se bergen i Hong Kongs norra New Territories avteckna sig mot himlen. I söder erbjuds man Hong Kongs mest kända arkitekturiska panorama. När solen går ned och speglar sig i glastornens väggar kan man svära på att de byggdes just för detta ändamål.

Hong Kong; Central och Wan Chai

Det här är de futuristiska kvarteren där skyskraporna och glastornen stolt tornar upp sig. Från Statue Square reser sig HSBC, en 52 våningar hög glaskropp, omspunnet av ett yttre stålskelett, en märklig byggnad som fått feng-shuispecialister att jubla, då den sägs vara lyckobringande. Kommer ni en dag till Hong Kong, se till att ni klappar tassarna på de stiliga lejon som vaktar ingången, det ger tur!
Inte långt därifrån finns imponerande Bank of China tower, signerad Pei, arkitekten bakom Louvrens glaspyramider. En stilig byggnad, men enligt feng-shuikunniga avger den dåliga vibrationer som drabbar omgivningen.
I spegeltornens skugga finns the legaslative council, en europeisk byggnad som tagen från Londons Westminsterkvarter, som vittnar om det tidigare brittiska väldet, och vid heltimme hör man klockorna från vackra St. John's Cathedral ringa ut över centrala Hong Kong.
Strax bakom Statue Square, på Queen's road, hittar man både lyxiga Harvey Nichols, och mindre lyxiga, men ack så brittiska Marks & Spencers. Det är utanför Harvey Nick's och Marks'n'Sparks man kan spana in de mest vidunderliga fenomen, engelskmän och amerikaner, så stereotypa att man har svårt att tro det...

Hong Kong: SoHo och Mid-Levels

Söder om Hollywood road ligger ett av Hong Kongs mest kosmopolitiska och charmiga områden; SoHo. Gatorna är abrupt branta och med hjälp av branta stentrappor, eller en kilometer lång rulltrappa (trappan går uppför fram till 22.00, då byter den håll och rullar nedåt istället) kan man ta sig upp till chica, exklusiva Mid-Levels, där kostymklädda affärsmän äter lunch på någon av de många innerestauranter eller trendiga vinbarer som blandas med konstgallerier och butiker där man kan handla kinesiska örter, torkade sköldpaddsskal eller italienska läderskor. SoHo är doftande, pulserande, levande och jag tror att Hong Kongs hjärta finns just här, under skyskrapornas vakande skugga, i blandningen mellan gammalt och nytt, i den utsuddade gränsen mellan öst och väst.
Hollywood road, som avgränsar SoHo i norr, är ett paradis för antikintresserade, butik efter butik säljer keramik, snidat elfenben, jadefigurer och antika möbler. Här kan man flanera länge, länge.