Sömnlös

Jag dör. Vi har inte sovit en blund på hela helgen. Av olika anledningar.

Jag börjar kunna stänga ute grodjävlarnas kväkande från mitt medvetande när jag ska sova, förutom när de bestämmer sig för att kväka i kör. Jag börjar förstå vitsen med att äta grodor; släng ett par i fonduen, eller grilla lite grodlår på barbecuen så blir det något färre av de kväkande eländena under min balkong.
Dessutom byggs det hus ett par hundra meter från oss. Och byggjobbarna låter sig inte hindras av att det är söndagsmorgon. Och de pratar med varandra i megafon. Däremot, en måndagsmorgon hörs det inte ett ljud från den jävla byggplatsen.
Men det värsta är hundskallen. Efter många timmars vridande och vändande och huvudet under kudden, händerna för öronen, lakanet runt huvudet, lakanet kring halsen - jag står inte ut- är det C som kastar sig upp ur sängen, drar på sig ett par byxor och stormar ut ut lägenheten.
- MERDE! MERDE! Nu får det fan i mig vara nog! Väggarna vibrerar när min make smäller igen dörren efter sig. Jag slänger på mig en t-shirt och springer efter. Hundskallen kommer från en tomt inte långt från oss, där två vovvar av obestämbar ras sitter på gården och skäller, skäller, skäller. Ingen verkar vara hemma. Vi försöker bryta oss igenom grinden för att släppa ut dem - vi hoppas att de springer långt bort, men lyckas inte. När vi går tillbaka hem ser vi att det lyser i samtliga fönster i vårt hus, och samtliga hyresgäster står och gluttar bakom gardinerna. Förmodligen har ingen kunnat sova på flera nätter med hundskallen ekande i öronen, men det märkliga är att ingen gör något. I Taiwan knackar man inte på hos grannar klockan två på natten, halvklädd för att säga att får du inte tyst på dina hundar nu, i det här ögonblicket, bränner jag ner hela ditt hus och alla dina jävla risplantor. I Taiwan ler man möjligen och accepterar sin sömnlöshet. En sydfransos med sömnbrist gör det inte.
Dagen efter går vi i mer presentabelt skick till huset för att ta tag i problemet - vi dör om vi inte får sova.
Jag frågar tre kids i varierande ålder om deras föräldrar är hemma, och det är dem. Men de vägrar komma till dörren för att prata med oss. Det är så löjligt. Jag ser ryggarna på dem där de sitter och spelar kort, men de låtsas inte om mina artiga rop. Till slut tror de att vi har gått, och en man reser på sig. När han möter min blick kan han inte låtsas att han inte längre ser mig så han klistrar på sig ett smörigt leende och kommer fram. Jag börjar förklara - fan vad frustrerande att jag inte kan prata mer kinesiska, det sätter mig i ett sådant underläge - att vi inte kan sova och ingen annan i kvarteret heller, när han lämnar sina hundar ensamma och fastbundna på gården. Han ler och börjar prata jättefort, och jag förstår ingenting. Sedan föser han iväg oss samtidigt som hans fru blänger fientligt på oss. Och vår artighetsvisit hjälpte inte ett dugg. Ytterligare en vaknatt med de där genomträngande hundskallen. C sade i morse att i morgon natt tar vi med oss kniv. Och bensin. Och jag tänkter inte hindra honom. Ingen grannsämja i världen är värd att offra sin skönhetssömn för.