Att umgås med folk som har barn är lite att flyttas till en fjärde dimension. Där ingen höjer på ögonbrynen om till exempel en av dvärgarna vid matbordet plötsligt ställer sig upp och ylande försöker peta ut sin kusins vänsteröga med en ätpinne. Där man inte förväntas bli upprörd om någon i sällskapet dreglar på ens sidentopp. Förutom vi som inte har barn alltså. Vi stirrar förbluffade när en av våra bekanta efter middagen plockar nudlar ur öronen på sin son som dessutom ser ut att ha rullat sig i serveringsfaten.Nu i helgen åt vi middag med en samling belevade vuxna samt ett gäng kids, varav en var fem månader, såg ut som ett gigantiskt päron och dreglade floder. Hennes föräldrar bar oavbrutet runt henne för att man skulle säga att hon var söt och förtjusande och vacker. Trots att hon såg ut som en överviktig guldhamster. Jag såg mig omkring på alla dessa kladdiga små barn och utvecklade akut och allvarlig babyfobi. Kommer ni nära mig med ungen en gång till skriker jag.
Och gissa vad? Flera gånger fick jag värja mig för frågan "När är det dags för er då?". Argh.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar