Jag vaknade precis, C har låtit bli att väcka mig, och jag har sovit mig igenom att hans klocka ringer fyra, fem gånger innan han går upp, tuppens galande (jo, vi bor i en enorm asfaltsjungel, och vi har en ostämd tupp mittemot), och vespornas oväsen.
Jag har ju ganska brutalt kastats ut i arbetslivet igen, och har genomlevt min tvåveckors expresslärarutbildning.
"Vi tycker du är okej nu, du kan börja på måndag. Du är redo! "
Jag känner mig inte redo.
Om ni för ett år sedan hade frågat mig vad jag gör nästa år är oddsen att jag sagt "Oh, ni vet, jag jobbar nog som lärare i Taiwan" försvinnande små. Jag hade heller aldrig nedlåtit mig till att förklara ordet gorilla för en församling storögda barn genom att, jo det ÄR sant, imitera en gorilla. Det var effektivare än att försöka förklara.
Och det är svårt. Men roligt. Tiden flyger iväg. Min första lektion var jag mer nervös än jag någonsin varit tidigare för ett jobb, men det är för att det känns så främmande att jobba med barn. De är ju inte alls lika väluppfostrade som vuxna. Om jag håller ett urtrist föredrag inför en fullvuxen församling som håller på att dö av leda, så ler de, och nickar, och antecknar i sina block, även om de funderar på semestern, eller restskatten, eller sitt livs stora kärlek, och bara ritar små blommor i sitt block. Barn är inte direkt bundna av konventioner. Om jag inte lyckas intressera dem ser jag dem bokstavligen krypa ur skinnet, börja sparka sina medstudenter på smalbenen och till och med omärkligt glida av sin stol tills de ligger på golvet och låtsas som om de har dött av ren och pur tristess. När ögonvitorna är allt man ser av sina åhörare vet man att det är dags att byta taktik.
Men idag är jag ledig, och solen skiner igen! Jag ska passa på att gå en långpromenad, och läsa tidningarna på café... Den svunna hemmafrulyxen, som blir mer värdefull efter att ha varit fråntagen detta nöje under två veckor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar