Savoir-vivre. Lektion 1.

Jag klarar av finare middagar med allt från dessertsked till ostronkniv, aperitif och dessertvin. Regeln är att man börjar utifrån och arbetar sig inåt vad gäller besticken. Med tallrikarna börjar man från toppen och arbetar sig nedåt, och tanken med glasen är att man ska dricka mest ur det största, det vill säga vattenglaset.
Ikväll var det nio olika rätter att hantera med ätpinnarna, och det innebar även att inte blanda ihop sina egna ätpinnar med ätpinnarna som man ska ta från faten med. Och att inte blanda ihop alla små skålar och koppar. Jag gjorde misstaget att lägga min teinkokta svan i min tékopp, men det var nog i ren chock över att bli serverad svan.
Sedan tappade jag förargligt nog ett halt knippe sötpotatisblast i min bordkavaljers tékopp, så resten av måltiden tillbringades utan dryck. Dessutom sprätte jag iväg ett bambuskott till bordet bredvid, men när de förvånat vände sig om log jag ljuvt och låtsades som ingenting. Hade jag inte haft ett svanbröst i min tekopp är det möjligt att jag skålat mot dem. Men det mest kritiska ögonblicket var när C fick äran att skära upp den helstekta fisken. Med ätpinnar.
Det är bara improvisera.