skip to main |
skip to sidebar
Natur. Stillhet. Stora städer har en tendens att likna varandra, samma mcdonaldswarnercinematgifridayskenzod>unnelbana. Människor som har bråttom och
snorkiga affärsbiträden. Varuhus med samma märken. Fast i Taiwan är kläderna mer pastellfärgade än i europa. Och brun-utan-sol utbytt mot whitening products. Annars är det samma halfcafhazelnutlattes i London som i Taipei.
Med lite lokalfärg givetvis, annars skulle det inte vara någon som helst idé att resa. Här är lokalfärgen tempel, hemlösa hundar, marknader, kålhuvuden i bananbladskorgar på gatorna och cyklande glassförsäljare i stråhatt och att ingen har barnvagn eftersom det är för trångt på gatorna och förmodligen för riskabelt. Jag nämner inte ens vesporna för det har jag gjort så många gånger.
Varje sommar jag är utomlands längtar jag efter blåbärhallonjordgubbarhundpromenader. Ljusa sommarnätter. Vi exilsvenskar kan yra i timmar om de ljusa sommarnätterna.
Skrattade åt neonskylten som sitter ovanför ingången till the elementary school: Time is money.
Det är inte sant. Tid kan aldrig mätas i pengar. Tid är allt vi har och det enda som betyder något.
Nu är det dags för morgonkaffe innan jag blir alltför obegriplig.
Det verkar som att min korta karriär som hemmafru är över. Lördag morgon och jag klev upp klockan åtta för att gå till det här jobbet som jag är skamligt okvalificerad för. Jag väckte C, lite brutalt, för att tala om att vi inte hade någonting ätbart i huset till frukost, såvida han inte ville äta mjölkpulver och konserverade persikor, och så ställde jag soppåsen bredvid sängen.
- Kan du gå ut med dem?
-Trevligt uppvaknande, sade han.
- Har du förresten sett min vita kjol? Jag hittar den inte?
- Den är i din garderob. Jag tvättade och strök den igår.
(Okej, nu var jag kanske aldrig någon mönstergill, fullkomlig hemmafru. Snarare en totalt degenererad dito. Sedan jag flyttade ihop med C har jag inte rört en tvättmaskin, vilket beror på att han har fullkomligt fascistiska tendenser vad gäller tvätt och strykning. Den mannen stryker handdukar. Och strumpor. Och parar ihop dem. Och vänder på dem om de är ut och in. Jag förstår inte hur han står ut med mig. )
Efter att ha bytt kläder fyra gånger och försäkrat mig om att jag inte såg ut som en fröken sprang jag iväg. Ingenting arbetsamt att göra idag, det var demonstrationsdag (de kallade det party) för att ragga nya föräldrar som vill skriva in sin avkomma på just vår skola. Min uppgift var, jag citerar, att "le och se trevlig ut". Slut citat.
Vilka krav de ställer. Men visst, jag kan se väldigt trevlig ut när jag lägger den sidan till. Jag skrattar dessutom åt tråkiga skämt och anekdoter, och jag ler och säger att folk har trevliga, välartade barn, sedan väser jag "You keep your little icecreamsticky hands of my white skirt you little bugger or I'll microwave you" i örat på lille Nick, när de inte hör. Jag är en hemsk människa.
Men det gick tydligen bra. Chefens son kom fram till mig efteråt för att säga att jag gjort ett suveränt jobb.
- They all liked you. They thought you looked very nice.
Det fick mig att känna mig lite som en utställningskatt. Eller en begonia.
Min tvillingsyrra är galen.
Hon: Du måste också bli på smällen, så kan vi jämföra bristningar och åderbråck!
Jag: Mm. Det låter kul.
Hon: Nu när du är lärare kanske du måste klä dig i fula koftor och långa trähalsband? Och ha jeans med hög midja som liksom stramar över grenen? Så där att man ser konturen... Jag: Du. Är. Inte. Normal.
Fast jag har svårt att klä mig för att känna mig helt genuin och autentisk i lärarrollen. Min garderob känns inte helt rätt. Men trähalsband? Nää, va?
Vi åt en sagolikt god lunch med p och m på en japansk restaurang, som för en gångs skull varken var teppanyaki- eller sushibar. Först åt vi kalla, gröna nudlar som vi doppade i soja blandad med wasabi, vitlök, riven pepparrot och sesamfrön, sedan panerad fisk med alger och ris serverad i en vacker ask i mörkt trä. Japanska lunchboxar är små chef d'oeuvres.
Men vi pratade mest fransk mat. M har köpt en bok om la cuisine française, och har blivit något av en expert inom områden som croissantens historia, le savoir-faire du foie gras och franska AOC-etiketter.
Hon: Visste ni att croissanter ser ut som halvmånar eftersom de skapades av romarna när de besegrat Turkiet?
Vi: Nej? (Vi trodde att croissanter kom från Österrike, som alla viennoiserier.)
Hon: Visste ni att man äter gåsens lever? Hel? Efter att ha tvångsmatat den med majs?
Vi (skamset): Jo...
Hon: Visste ni att det finns 3000 olika sorters ost? Jag trodde bara att det fanns två! Gul ost och orange!
Fick bilder från A:s tripp till Venedig... Kanonfina bilder med det där magiska ljuset som bara finns i bella Venezia.
Jag och C var i Venedig för ett par år sedan, vi var nyförälskade (jag inser precis att det är snart fem år sedan, inte ett par), och det var underbart, oförglömligt.
Vi åt en risotto som vi inte har kunnat glömma sedan dess. Vi skulle kunna åka tillbaka till Venedig enbart för den där risotton. Vi gick hand i hand över Ponti di Rialto. Vi gick vilse i de små gränderna. Vi missade sista vaporetton hem, och fick gå, långt efter midnatt längs mörka gator där råttorna vågat sig fram. Jag hade nya skor och skavsår och gick barfota. Och ljuset när solen går upp över Venedig. Ljuset i Venedig är fantastiskt. Magiskt. Blekt och skimrande.
I mina minnen är vi dessutom helt ensamma i staden. Vilket vi inte kan ha varit, eftersom det ändå är Venedig sent i april vi pratar om. Men det kändes som vi var ensamma. Det är bara jag och C som vibrerar, andas och lever i mina minnesbilder. Alla andra var skuggfigurer som vi inte ens såg. Det var så det kändes, som att Venedig bara tillhörde oss. Och just då var det faktiskt så.
Vi var ensamma i världen och världen tillhörde oss.
Älskling, tu te rappelles de Venise?
Vi betalade sex månaders hyra i förskott idag. Kontant, i tusendollarssedlar. Tusen dollar är drygt 200 kronor, så det krävdes nästan en portfölj för att transportera pengarna.
Så signera hyreskontraktet: en tumme i stämpeldynan, och ett rött tumavtryck på kontraktet. Vi var lite häpna, men okej, vi låtsas som att vi gör sådant hela tiden. Svårare att förfalska ett tumavtryck än en signatur möjligen?
Reflektion 1. Att Taiwan är ett land där det råder strikta hierarkier i yrkeslivet är det ingen tvekan om. Där C jobbar får the big boss Costello kaffet serverat och sin bil tvättad av stackare som är längre ner i näringskedjan och som inte har en tanke på att opponera sig. Att hålla sig väl med Costello betyder allt. Flera av C:s kollegor tar detta på stort allvar, och, håll i er, har chefens foto fastklistrat på skrivbordunderlägget eller som bakgrundsbild på datorn.
Jag har föreslagit C att han kanske kan byta sin bugatti-bakgrundsbild mot en bild där det står stort, svart på vitt: KISS ASS.
Reflektion 2. Taiwan är även ett land av paraplytjuvar. Igår fick jag mitt femte paraply stulet inom loppet av en regnig månad. Ska man tvingas ha larm på sina paraplyer? Eller är det så att det finns en "ditt-paraply-är-mitt-paraply-mentalitet" här? Att man när man lämnar en restaurant tar vilket paraply som helst och lämnar sitt eget när man går? Me not like.
Det är nästan för varmt att dricka kaffe på morgnarna... Och när som helst under dagen i och för sig. Jag har aldrig stått ut med smaken av kallt kaffe så jag har genomgått en kaffeavvänjning. Jag har aldrig druckit mindre kaffe än nu. När jag jobbade hällde jag säkert i mig en fem, sex koppar svart kaffe redan innan eftermiddagsfikat, plus två jättekoppar café au lait på morgonen. Nu dricker jag flera liter vatten istället. Gissar att det är hälsosammare? Fast inte lika gott att doppa croissanter i förstås.
Annars kommer jag alltid att förknippa Taiwan med grönt isté och vattenmelonjuice. Precis som Sverige är té med mjölk. Hos mamma fantasifulla téer på lösvikt. Hos pappa earl grey med standardmjölk. Montpellier är Perrier citron på Café Riche eller café au lait på L'altitude på Place de la Canourge. London var (gulp, det här låter inte så bra) Cabernet Sauvignon. Alldeles för ofta. Belfort är varm choklad, på iskalla vintermorgnar, med tidningarna, på caféet runt hörnet.
Jag ska bara klargöra en grej, även om det här inte kommer som någon överraskning för dem som redan haft äran att färdas motordrivet med mig. Jag har många kvaliteter, men bilkörning är inte en av dem. Jag körde upp ungefär en miljon gånger innan jag fick mitt körkort, och fortfarande tror folk att jag mutade inspektören. Alltså, jag är dålig på att köra bil. Riktigt dålig. Men hey, guess what? Taiwaneserna är sämre. Det är fan i mig otroligt! Att betrakta trafiken här där jag bor är lite som att stå och hänga vid radiobilarna på gröna lund.
Backspeglar används överhuvudtaget inte. Här backar man ut på huvudleder med lilla mercan på ren chans.
Vissa har en teve där backspegeln borde sitta, så att de kan följa baseballmatchen eller kolla på film när de kör. De parkerar som fransmännen, dvs överallt, på trottoarer och framför utfarter, fast helt utan fransosernas och fransyskornas finess, här ryker både staket, parasoller och caféexteriörer. Om de ska fickparkera skickar de oundvikligen ut frugan ur bilen så att hon kan stå och vinka och skrika. Vem behöver backspeglar när man har en fru, liksom?
Men det här förvånar mig mindre än att dessa kamikazepiloter envisas med att köra fyrhjulsdrivna terrängjeepar i storstad. Eller att de tycker att det är praktiskt att ratta en Buick eller Chrysler när de ska snirkla sig in till närmaste 7-11.
På Taiwan verkar framgång och lycka kunna mätas i storleken på bilen. Och priset. Varför köra en liten bil när man kan köra en stor? Och dyr. Ju dyrare desto bättre. C har haft en Bugatti Veyron som bakgrundsbild på sin laptop. Den kostar ungefär lika mycket som tio ferraris. Han har precis insett att alla hans kollegor tror att det är hans bil. Visst, klart vi kör Bugatti. Oh ja. Det chockade dem mindre än det faktum att vi har en Fiat Punto.
En annan grej som chockar dem är att vi gärna promenerar, långt och länge. Som Davy sade: "Nej, inte kan ni gå ända dit! Det tar ju minst tio minuter!"
Som att det var vi som var galna.
Helgen redan slut... Vi stängde av telefonerna och undvek mailen i fredags för att kunna ha en lugn och vilsam helg, det är så länge sedan vi var ensamma en helg, och dessutom tror jag att vi är uppbokade varje helg resten av sommaren... Semester verkar inte vara någon stapelvara i Taiwan så det är helgerna som gäller, något som kan vara ganska utmattande när man ska klämma in utflykt i bergen, drakbåtsfestival, film, restaurangbesök och sightseeing på två futtiga dagar! Så den här helgen har vi passat på att sova länge, läsa, fika och äta hemma, för en gångs skull. Dumplings framför teven är ett underskattat nöje. Enda smolket i bägaren den här helgen: Mr Beans Holiday.
Vi såg filmen av den enda anledningen att vi ville se vackra vyer från vår älskade och saknade sydkust, men Herr Böna behagade inte infinna sig i Cannes förrän efter drygt en och en halv timmes ren tristess. Finns det någon som tycker att Mr Bean är... rolig?
Jag gillar det här jobbet, som M mycket sarkastiskt påpekade att jag var i princip överkvalificerad för, men det var ju tänkt att handla om ett par timmar i veckan. Eller så.
Men nu vill chefen anställa undertecknad heltid, och skriva på kontrakt till årskiftet. Arsskiftet till 2009.
Och jag får fjärilar i magen för jag kan inte riktigt se så långt fram i tiden... Ett och ett halvt år till? Men kanske? Eller inte? Fast jo...? Men å andra sidan?Dessutom känner jag mig lite som en bedragare; jag menar, jag är ju ingen lärare. Fast jag är ganska bra på det. Naturbegåvning förmodligen. ;)
När temperaturen inte har sjunkit under 33° på två veckor, och vi är tillbaka i asfaltsdjungeln så tänker jag ofta på en iskall bäck, strax bortom en fäbodvall i härjedalsskogarna. Solen når nästan inte dit, och vattnet är isande kallt. Vi badade där ibland på somrarna, när jag var barn, och tävlade om vem som kunde ligga kvar i bäckens iskalla vatten längst. När det är som varmast, och hettan, fukten, och den tunga luften liksom aldrig vill gå över i ett rejält åskväder, tänker jag på den där bäcken. Visualisering, kallas det visst.
En annan grej. Insekterna. Jag är rädd för svenska insekter och sniglar. Men jag svär, Taiwans insekter och slemdjur är av en helt annan kaliber. Det är MONSTERINSEKTER. Mon dieu. Jag grät av skräck när jag på väg hem i går kväll ställdes öga mot öga med en decimeterlång skalbagge. Och jag bor inte i en djungel. Jag bor i en storstad. Ska köpa någon spray eller någonting, det är helt klart att det är bäst att vara beväpnad. Vad tror ni om tårgas? Men tydligen överlever vissa av de där kreaturen till och med en atomvinter?
Suck. Vi inser mer och mer att vi betalar alldeles för mycket hyra för vår lilla pied à terre...
I synnerhet eftersom den förtjusande lilla landladyn flera gånger sade att "all is included". Visst. Allt. Förutom el, vatten, internet och kabelteve. Hoppsan! Det glömde hon visst att tala om, på ett ganska typiskt taiwanesiskt vis. Vad som faktiskt var inkluderat i all included vet vi fortfarande inte. Taket? Väggarna? Dörren?
Dessutom betalar vi hyra sex månader i förväg. Det svider, kan jag tala om.
Jag är väl i och för sig ganska blasé vad gäller svindlande hyror, skrattretande deposits och lismande hyresvärdar efter att ha bott i London och Montpellier där bostadsmarknaden är sådan att man bör känna sig tacksam om man får lägga halva lönen på ett hål i väggen.
Vår lägenhet är utrustad med luftkonditionering, men den använder vi inte därför att a) vi försöker vara ekologiska eftersom vi har en planet att rädda b) den torkar ut hy, hår och ögon - terror för en linsbärare c) det är obehagligt, helt enkelt.
Men vi har äntligen köpt en äkta old-school fläkt. Som vi flyttar runt så att den alltid ska blåsa på oss. Lovely. C byggde i hop den (och fick i äkta IKEA-stil fläktdelar över när den var klar) och kände sig lite som Ernst under mina beundrande blickar. Fläkten är fantastisk - den är utrustad med timer och fem olika fläktlägen. Me like.
Att umgås med folk som har barn är lite att flyttas till en fjärde dimension. Där ingen höjer på ögonbrynen om till exempel en av dvärgarna vid matbordet plötsligt ställer sig upp och ylande försöker peta ut sin kusins vänsteröga med en ätpinne. Där man inte förväntas bli upprörd om någon i sällskapet dreglar på ens sidentopp. Förutom vi som inte har barn alltså. Vi stirrar förbluffade när en av våra bekanta efter middagen plockar nudlar ur öronen på sin son som dessutom ser ut att ha rullat sig i serveringsfaten.
Nu i helgen åt vi middag med en samling belevade vuxna samt ett gäng kids, varav en var fem månader, såg ut som ett gigantiskt päron och dreglade floder. Hennes föräldrar bar oavbrutet runt henne för att man skulle säga att hon var söt och förtjusande och vacker. Trots att hon såg ut som en överviktig guldhamster. Jag såg mig omkring på alla dessa kladdiga små barn och utvecklade akut och allvarlig babyfobi. Kommer ni nära mig med ungen en gång till skriker jag. Och gissa vad? Flera gånger fick jag värja mig för frågan "När är det dags för er då?". Argh.
Jag funderar mycket på min plats i tillvaron och jag söker efter en plats jag kan kalla min. Inte aktivt kanske, det är mer som att jag väntar. Väntar på att komma till platsen där jag hör hemma. Men kanske är det inte för mig? Kanske måste jag hitta lugnet inom mig först? Kanske måste jag lära mig att vila i stunden, i nuet, komma till ro i mig själv, med mig själv innan jag kan stanna upp på en plats som jag då kan kalla min? Jag vet att jag är lyckligt lottad som har vad som verkligen betyder något; jag har kärleken alldeles bredvid mig och en familj som skriver mail så att jag blir tårögd. Jag vet att jag alltid har platser och famnar att återvända till.
Det kanske räcker?
Jag fick koreanskt ginsengpuder av Gina som jag gjorde té av i går kväll. Dumt gjort. Ginseng är tydligen uppiggande, men jag som brukar sova gott även efter ett par espresso efter middagen tänkte inte på det. Men jag var klarvaken och hyperenergisk till långt fram på småtimmarna.
Scen 1. Efter midnatt.
C: Ska du inte komma och lägga dig?
Jag: Jo! Alldeles strax!
C: Vad gör du?
Jag: Lite av varje... (Övervägde att plantera om blommor alternativt läsa Cocteau eller städa garderoben. Armhävningar kanske?).
Scen 2. Långt efter midnatt.
Jag: Cheri?
C: Hm.
Jag: Hur säger man kiropraktor på franska? Jag tror inte att jag vet det? Chiropracticien?
Scen 3. Ännu senare.
Snart ljust. C svarar inte längre. Jag kan inte sova. Fan. Snart morgon. Aldrig mer ginsengté.
Vita väggar, vita tak, vita golv. Möbler som är mörkt bruna, på gränsen till svart. Snygg belysning. Något enstaka blomsterarrangemang, och då föredrar vi orkidéer, bambu eller kvistliknande växter framför, säg, pelargoner. Jag älskar taiwanesisk inredningsstil! De har tagit det bästa från Japan, det bästa från Kina och det bästa från väst, och det är så snyggt!
De taiwanesiska hem jag besökt har ett plus: det är att de är belägna i nybyggda fastigheter (det konstrueras med vansinnig fart, jag svär, varje dag ser jag en ny fastighet som inte stod där förra veckan, eller förra månaden, eller igår), och minst på nionde våningen vilket ger ett fantastiskt ljus in i lägenheterna. Toksnyggt. Och det ser väldigt feng shui ut, även om det är möblerat efter var tevekontakten sitter.
Vi hade lovat M och B att laga något från det franska köket i kväll. Efter utstuderade, detaljerade fantasier om baskisk kyckling, ratatouille, saumon en papillotte och coq au vin skred vi in på vår supermarknad med inköpslistan i högsta hugg.
Tre minuter senare hade vi bestämt oss för att istället överraska med en croque monsieur.
Som vi, istället för att erkänna att i panik leta svarta oliver och basilika på ett proppfullt RT Mart blivit oss övermäktigt, marknadsförde som en totalt legendarisk smörgås, un grand classique parisien som liksom innesluter själva essensen av La douce France mellan sina gyllene brödskivor... Eller något. Fast poängen är att en sån här tidlös macka behöver man inte argumentera så mycket för. I synnerhet inte om den serveras med ett glas rött vin till. Mmm. Inte alls dumt.
Inte ett sjögräs, inte en nudel i sikte. Bara doften av smält ost och rödvin. Jag får gåshud bara jag tänker på det.
I går kväll utsattes vi för en tiorättersbuffé med mystiska rätter. Vad sägs om bläckfiskbullar, friterade grodkroppsdelar, fiskäggsmousse eller ostronpannkaka? Eller stekt haj? Inte det? Nej, inte jag heller.
Mot slutet av denna måltid (under vilken jag i hemlighet fantiserade om skogaholmslimpa med hushållsost) bar de in ett fat fullt med snäckdjur som ställdes över en öppen låga på bordet.
Jag: Så lustigt! När såsen kokar ser det nästan ut som om de rör på sig!
K.P: De rör på sig. De lever.
Jag: Oh. Oh? Oh-oh.
K.P: Vi brukar vänta med att äta tills de är välstekta.
Igår blev vi bjudna på Zong-Zi, en kinesisk specialitet. De små knytena inlindade i bananblad ser ganska harmlösa ut, men därinne döljer sig riktigt klibbigt ris, fläsk, ägg och vita bönor. En enda Zong-Zi skulle förmodligen kunna föda en flerbarnsfamilj. Eller användas som dörrstopp. Det är ingen fjäderviktsrätt, detta.
Mer som... palt. Kinesisk palt. Och mycket riktigt, paltkoma-tillståndet lät inte vänta på sig.
Sedan fick vi en låda té av Miranda; Gen Mei Cha, japanskt risté. Taiwaneserna gillar ju functional food, och Gen Mei Cha är synnerligen bra efter ett par, tre zong-zi.
- Det absorberar och löser upp fettet, berättade hon. Dessutom gör det underverk för trött och glåmig hy. Det låter väl som en fantastisk quick fix till sommaren? Jag gjorde risté till mig och C i går kväll att njuta av, enligt devisen allt nyttigt är gott. Téet luktade faktiskt som ris. Och smakade gröt. En droppe mjölk och lite kanel bara, så har vi en sorts lättgröt. Fantastiskt. Men inte så somrigt kanske. Geisharistéet får nog vänta till vintern.
Idag fick vi inte bara rabatt på téet, utan även en stor skål lychees på terrassen utanför vår tébar. Skalade lychees. Jag som har vant mig vid fransk service (där kunden alltid har fel, mais oui, evidemment!) nästan skäms över att bli så uppassad.
Sedan fick C en stor påse lychees av sin chef. Så vi börjar tro att det är allmän lycheedag. Eller om det bara är säsong?
På tal om service så har jag svårt att vänja mig vid att bli mött av servila bugningar när jag kliver in på Sogo departmentstore (vanligtvis enbart för att nyttja damrummet). Vid öppningsdags står hela styrkan av välpolerade kosmetika- och modebiträden uppradade på bägge sidorna av ingången och bugar. Jag vet inte riktigt vad som är comme-il-faut i sammanhanget, så jag brukar buga lite tillbaka, lite snabbt åt bägge hållen.
Fast det är svårt att motstå impulsen att höja handen i en lady-lik vinkning.
Jag vaknade precis, C har låtit bli att väcka mig, och jag har sovit mig igenom att hans klocka ringer fyra, fem gånger innan han går upp, tuppens galande (jo, vi bor i en enorm asfaltsjungel, och vi har en ostämd tupp mittemot), och vespornas oväsen.
Jag har ju ganska brutalt kastats ut i arbetslivet igen, och har genomlevt min tvåveckors expresslärarutbildning. "Vi tycker du är okej nu, du kan börja på måndag. Du är redo! "
Jag känner mig inte redo. Om ni för ett år sedan hade frågat mig vad jag gör nästa år är oddsen att jag sagt "Oh, ni vet, jag jobbar nog som lärare i Taiwan" försvinnande små. Jag hade heller aldrig nedlåtit mig till att förklara ordet gorilla för en församling storögda barn genom att, jo det ÄR sant, imitera en gorilla. Det var effektivare än att försöka förklara. Och det är svårt. Men roligt. Tiden flyger iväg. Min första lektion var jag mer nervös än jag någonsin varit tidigare för ett jobb, men det är för att det känns så främmande att jobba med barn. De är ju inte alls lika väluppfostrade som vuxna. Om jag håller ett urtrist föredrag inför en fullvuxen församling som håller på att dö av leda, så ler de, och nickar, och antecknar i sina block, även om de funderar på semestern, eller restskatten, eller sitt livs stora kärlek, och bara ritar små blommor i sitt block. Barn är inte direkt bundna av konventioner. Om jag inte lyckas intressera dem ser jag dem bokstavligen krypa ur skinnet, börja sparka sina medstudenter på smalbenen och till och med omärkligt glida av sin stol tills de ligger på golvet och låtsas som om de har dött av ren och pur tristess. När ögonvitorna är allt man ser av sina åhörare vet man att det är dags att byta taktik.
Men idag är jag ledig, och solen skiner igen! Jag ska passa på att gå en långpromenad, och läsa tidningarna på café... Den svunna hemmafrulyxen, som blir mer värdefull efter att ha varit fråntagen detta nöje under två veckor.
