Vackra Kyoto svämmar över av ovärdeliga skatter och att befinna sig mitt i bland hundratals tempel, sanktuarier, trädgårdar och små slingrande bakgator fyllda med japanska restauranger och studentikosa barer är alldeles, alldeles underbart.Det är bara Rom i hela världen som har fler världsarvsklassade platser i Kyoto, och tiden räcker inte till för att besöka en bråkdel, i synnerhet eftersom man på varje gata, i varje gränd upptäcker någonting som lockar en från den väg man tänkt sig. Men det är magin med Kyoto. Det gör att minnena blir levande, och att avresan känns brutal eftersom ett besök på denna fantastiska plats känns...oavslutad. Så man tittar längtansfyllt ut genom tågfönstret på ljusen från städerna som flimrar förbi, och man lovar sig själv att en dag återvända.
Vi förlorade oss redan i Gion, de riktigt traditionella kvarteren där det inte riktigt går att skaka av sig känslan av att befinna sig i en dekor. Gatorna är kantade av trähus med lanternor och skynken för dörrarna, pilträden är kala mot vinterhimlen och allt är väldigt vackert. På de mindre gatorna som inte är upplysta försvinner alla ljud från det Kyoto som är en modern storstad, men man hör tydligt klapprandet av de traditionellt klädda kvinnornas tunga trätofflor mot stenbeläggningen. Magiskt.
En annan stad som jag lämnade oavslutad och med en känsla av att bara ha närmat mig den var Venedig; la città magica per eccellenza. Lika magiskt, lika förtrollande. Jag gav samma löfte om att en dag återvända.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar