Thai Sallad

Jag älskar att äta sallad. I synnerhet den italienska sallad som man kan äta på Café Riche, på Place de la Comédie i Montpellier. Med rejäla skivor marmorerad parmaskinka som smälter i munnen, solmogna tomater och tjocka mozzarellaklossar som gnistrar av jungfruolivolja och balsamvinäger. Det behövs egentligen inte mer än så för att göra en människa lycklig. Ett par svarta oliver kanske? Olivoljan/vinägern bär lämpligen sugas upp med hjälp av en skiva färsk lantbaguette och sköljas ner med en klunk rödvin.
Hursomhelst, sedan vi kom till Taiwan har jag inte ätit en enda sallad. Tills igår.
Och en taiwanesisk sallad har ingenting att avundas en, säg, en tonfisksallad med gurkskiva, majskorn och ananasring direkt ur konservburken på vilket café i vilken svensk småstad som helst (Ni vet, 59 spänn inkl. kaffe som stått på kokplatta sedan i morse. Har man tur finns småkakor.)
Så exotiskt var det. Torra salladsblad, torr tonfisk, en gurkskiva och Rhode Island i en skål bredvid. Jag hatar Rhode Islanddressing. I synnerhet i en skål bredvid. Men det faktum att jag åt en sallad (jag har tjatat om sallad i flera veckor och till slut tog dem med mig till stadens enda salladsbar) upplevdes tydligen som mycket roande:

C: De driver med dig på jobbet.
Jag: Oh? Så elakt! Vad säger dem?
C: Jag vet inte riktigt, men de drar ordvitsar med ditt namn och sallad.

Jag drabbades av en misstanke. Mitt kinesiska namn Sha-La låter misstänkt likt ordet för sallad: Shala. Jag kollar upp tecknen. Samma. De har döpt mig till Sallad. När det finns kinesiska namn som Vacker Blomma eller Vit Svan, så vad får jag för namn? Sallad. Dessutom heter jag något som låter som Thai i efternamn, så här har jag gått runt i tre månader och presenterat mig som Thai Sallad (efternamnet kommer alltid först).
My name is Salad. Thai Salad.

Andra bloggar om: Mat, Italien, Italiensk mat,