Rotlös. Rastlös. Hemlös.

Min favoritplats. Mellan Carnon och La grande Motte.

Jag har alltid tänkt att en dag hittar jag nog hem. Till en plats som är min.

Jag är inte en människa som berömmer sig av att vara utrustad med ett barndomshem. För mig är det ett stort, magiskt, mytiskt koncept, med all säkerhet därför att jag inte har något.
C däremot har ett barndomshem. Han bodde närmare trettio år i samma stad, och gatorna kring hans barndomshem i Montpellier är fyllda av hans minnen. Jag vet var han gick i skolan, var han konfirmerades, har sett butiken dit han gick för att handla serietidningar, videobutiken utanför vilken han hängde med sina polare... Jag har gått under samma körsbärsträd som snöade körsbärsblad över honom när han som liten cyklade runt kvarteret på vårkvällarna. Jag vet till och med vem läkaren som födde fram honom är (hans mamma brukar säga att det är mannen hon fått tre barn med). Jag vet var han pallade mandlar och spelade fotboll. Jag vet var han hade sin hemska olycka bara året innan vi träffades; hans fel, han var på väg hem från en strandfest med för mycket alkohol i blodet. Bilen var som ett dragspel, och det gör mig arg att tänka på att en sådan sak hade kunnat göra att vi aldrig träffats.
Det känns som om jag på det här sättet delar hans minnen. Genom att befinna mig på samma platser är jag också där, med honom.
Vad gäller mig så har jag inga som helst minnen av platsen där jag föddes. Och när vi händelsevis åkt förbi något av husen där jag bott brukar jag vifta lite vagt i den riktningen.
Nu bor jag på Taiwan, men utan att kalla det mitt (vilket i ordningen? Sjuttonde?) hem. Och efter att ha flyttat så många gånger som jag har gjort så är det svårt att slå sig till ro. Jag är redan på väg någon annanstans. Men jag väntar på den dagen då jag ska kliva av på en perrong, eller komma ut ur ankomsthallen på en flygplats, kliva in genom en dörr och ställa ner min resväska och tänka att, här är det. Nu är jag hemma. Och att det ska kännas lika självklart som första gången jag träffade C och bara visste att, just det, där är han.