Hobby

Vi blev återigen intervjuade av unga studentskor som hade i uppdrag att intervjua utlänningar. De var lite andfådda, de hade tydligen sett oss på långt hall och sprungit för att hinna ikapp oss, som medgörligt ställde upp på intervju.
De ställde de vanliga frågorna, och vi börjar bli ganska rutinerade, och svarar kort och koncist:
Gillar ni den Taiwanesiska maten? Ja. Och nej. Kycklingfötter och stinky tofu gör mig grön i ansiktet.
Har ni besökt några monument? Ja. Första veckan besökte vi trehundratolv tempel och memorials.
Vad gillar ni inte? Avgaserna, soporna på trottoarerna, människor utan avståndsbedömning i stadsjeepar (jag har aldrig förstått vitsen med terrängfordon i snårig stadstrafik? Växthuseffekten, någon som har hört talas om den?).
Sedan kom frågan som gjorde oss svarslösa:
Vad har ni för hobbies? Jag och C stirrade på varandra. Hobb... Hobby? Har folk verkligen hobbies? Jag tror inte att jag har haft en hobby sedan jag var tolv och dansade balett. Och gick på keramikkurs (var tog alla mina alster vägen förresten? Jag tror att de tappades bort i mamma och pappas skilsmässa: "Om jag tar soffan, så kan du få den här lådan med oidentifierbara djur i grålera. Inklusive det jättestora buffelhuvudet som väger tolv kilo. "Nej, ta den du." "Nej du!" "Nej du!").
Att vi släpar oss till gymet ett par gånger i veckan kan väl knappast kallas en hobby? Eller att sitta på caféer och betrakta folk? En hobby kräver liksom mer än så.

Sedan undrar jag också vad de här studentskorna ska göra med materialet de samlar in? Skriva uppsats? Presentera resultaten på något seminarium på universitetet? Enligt vår fallstudie av utlänningar (obundet, slumpmässigt urval) i Taiwan har vi kunnat se att de är mycket avogt inställda till friterade kycklingfötter. Vidare finns en aversion mot att känna sig som levande måltavlor för stadsjeepar. Dessutom besöker de många monument. De har svårt att uttala sig om hobbies. Några frågor på det?