Analysera detta

Jag tror att jag närmar mig en trettioårs-kris. Eller snarare är det så att krisen närmar sig mig. Trots att jag försöker springa så fort jag kan med händerna framför ögonen för att den inte ska kasta sig över mig. Jag har fått nog av ångestfyllt krisande. Men ett av symptomen till att jag misstänker att den här gången är krisen åldersrelaterad, är att jag fräser till ganska ilsket om någon antyder att jag närmar mig the big 3-0. Jag är inte ens i närheten; jag har tre, fyra år kvar. Tre åtminstone. Två och ett halvt. Inte ens. Whatever.
Jag åt middag med Elaine, Kimmy och Ivona häromkvällen. Tre snygga ofrivilliga singlar i sina bästa år. Och jag som är en smug married person kan luta mig tillbaka och tänka att jag har lyckats snärja världens bästa man. Som jag håller hårt i här i Taiwan. Elaine's "outgoing cheerleader-girls" hade sett mig med honom på väg ut från 85°, berättade hon. De var alla överens om att jo, han ser ganska mycket ut som David Beckham (vi har redan gått igenom detta, och alla som någon gång har träffat C vet att han ser ganska lite ut som David Beckham). Dessutom är han jättelång. Sade Elaine.
- Eh... nej, han är inte särskilt lång, sa jag och funderade över om jag möjligtvis varit på café med en lång man som ser ut som David Beckham på sistone. Mitt alter ego, kanske?
Med en bit inlagd ingefära mellan ätpinnarna frågade Kimmy mig hur gammal jag var; tjugotre, tjugofyra, trodde hon. Och jag ljög om min ålder. Jag kommer inte över det! Utan att tänka mig för. I am a bad person. Jag har inte ens berättat för C att jag socialiserar under falsk flagg. Vad blir nästa steg? Att jag går på nattklubb under pseudonym?
Jag har sedan i vintras tittat tillbaka på mitt liv och försökt sammanfatta det. Och det enda jag ser är ett virrvarr av händelser, platser och människor som jag lämnat bakom mig. Hela tiden lämnat bakom mig och gått vidare. Don't look back, just keep walking. Och just nu känner jag ett desperat behov av att känna mig förankrad i någonting. Att finna min plats där jag kan pusta ut. Att en dag stuva in min slitna resväska långt inne i en garderob istället för att ständigt ha den stående i hallen. Fast... vi njuter samtidigt lite av tanken på att vi inte vet vad som händer efter Taiwan. Och vi drömmer. Vi vill se Japan. Och jag vill lära mig italienska. Så resväskan har nog inte gjort sitt än.