Italian noodles

Glöm allt jag sagt om att det inte går att äta italiensk italiensk mat i Taiwan. Det går utomordentligt. I går kväll dinerade vi med några vänner på den italienska konceptkrogen Spagetti; komplett med rutiga bordsdukar, pepparkvarnar och vitlöksbröd. Balsamvinägern i eiffeltornsformade flaskor och hötorgstrycken av Colosseum och Pantheon skulle jag avlägsnat omedelbart om jag vore ställets inredare, men det var jag ju inte, så jag kunde helhjärtat ägna mig åt min pasta med lax och färsk sparris. Till förrätt åt vi krämig soppa med bacon och majs; majssoppa är jag inte säker på att Giovanni i Bologna skulle erkänna som italiensk, dessutom har jag ätit det på ganska många taiwanesiska restauranger, men det gör inget, det slår vilken minestrone som helst. Det lite oförutsägbara med att äta i Taiwan är att man inte kan räkna med att få maten samtidigt som sitt sällskap; igår fick C sin musselpasta samtidigt som förrättssoppan, och Polonium fick sin samtidigt som jag fick mitt kaffe. Det charmiga är att det är ingen som får några utbrott eller sitter med armarna i kors och mumlar om att maten blir kall.
Det enda som saknades var ett glas vin. Jag har inte druckit ett enda glas vin sedan flygplansvinet vi drack mellan London och Hong Kong. Måste gå och botanisera i vinhyllorna på Carrefour, tror jag.
Spagetti är alltid full med folk, och till och med en måndagskväll fick vi vänta fjorton minuter på ett bord (i Taiwan sitter man inte fyra timmar och petar i sig sin crème Brulée, det är ganska snabba ryck).
Polonium berättade att när de bodde i USA så saknade de den taiwanesiska maten oerhört, och frågade om vi saknade den franska eller svenska maten. Inte särskilt, måste jag säga. Det enda jag saknar är smaksatt mineralvatten. Och stuvad spenat.