En av mina kursare är galet förälskad. Så upp över öronen att han inte kan höra något av följande ord: hon, vacker, blomma, utan att le stort från öra till öra med stjärnströdda ögon. Och igår när vi skulle översätta en kinesisk sång i vilken orden kärlek och längtan ingick såg han ut att liksom smälta samman inombords. Hans inner posse består av tre tuffa trettio-någonting män med solbrillor och hårvax; Alfonso, Phoebus och Bonaparte, som inte är utrustade med någon form av diskretion, och som vid varje antydan till romantik inte drar sig för att dunka sin polare i ryggen, peta honom mellan revbenen eller bara börja nynna lovesongs till hans ära.
Och det är så oemotståndligt att se. Hela kinesiskakursen är nu djupt involverade i den här historien.
Men det finns ett aber. En detalj, givetvis, men vi ska inte utesluta denna lilla biomständighet. Hon vet inte om det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar