Svågerpolitik

Jag jobbar på ett äkta familjeföretag. Chefen heter Sherry och hon basar över morbror, en kusin, två söner och en sonhustru. Flagrant nepotism, alltså. Samt ett gäng utsocknes utan blodsband, däribland jag. Även Sherrys man (som är en korsning mellan Richard Gere och Dominique de Villepin, med en touch av Bruce Lee) befinner sig ständigt på plats även om jag inte lyckats lista ut vilken funktion han fyller.
Det gör konspiratorisk konversation kollegor emellan lite delikat, minst sagt. Ärligt talat så känns det som att det finns spioner överallt.

Igår hade jag en ilsken dispyt med den ena av chefens söner, Nick (som är tillförordnad boss när Sherry är i fastlandskina för att sondera terrängen för att öppna filial) vilket inte kändes helt bekvämt, eftersom jag är väl medveten om att jag inte behärskar de taiwanesiska sociala koderna. Jag vet aldrig när jag går för långt, trampar någon på tårna, eller rent av sparkar dem på akilleshälen (metaforiskt talat, alltså).

När Nick senare kom fram till mitt skrivbord trodde jag att det var för att ge mig sparken (bokstavligt talat), så jag förberedde mig på att ta min väska och storma ut, för att förekomma honom, och eftersom det alltid är bättre för ens ego att säga upp sig, än att bli uppsagd.

- Sara? Eh... Jag köpte lite friterade bläckfiskfötter och en påse bläckfiskbullar till dig och din man. I'm sure you'll like it.

Hur ska jag tolka detta? Försoningsgåva eller något sorts varningstecken? Jag tackade och tog snällt emot, utan att ens påpeka för honom att bläckfiskar har armar, inte fötter.