Vi har tillbringat dagen på sjukhuset i Taoyuen; och det finns ingenting som gör en tröttare, eller ödmjukare, eller tacksammare för att det inte var allvarligare...
C har haft fruktansvärt ont i nacken ett par dagar, och i morse vaknade han och var helt förlamad i ansiktet och hade fruktansvärt ont. Livrädd för att det skulle vara hjärnhinneinflammation sade jag att vi borde hitta en doktor. C var tuff och vill inte, men jag såg min egen oro i hans ögon. Att bli sjuk när man är långt borta är ingen hit. Här finns ingen husläkare, ingen vårdcentral eller hälsoupplysning. Inte som vi vet om i alla fall.
Vad skulle vi göra utan Cherry och Radium? De sprang från jobbet för att köra oss till sjukhuset, sedan fylla i papper, lämna upplysningar och vifta med id-kort och alien resident visa vid rätt tillfällen, och slussa vidare till akuten där de tolkade medicinalkinesiska och skällde på långsamma doktorer.
Jag var orolig, men ville inte visa det för C, men Cherry såg och höll mig hårt i handen där vi satt på gröna plaststolar bland bårar och sängar på akutmottagningen.
Det rörde sig om en elakartad virusattack, i kombination med ett immunsystem som är kört i botten på grund av för mycket jobb, för mycket stress och för lite sömn. Min man har en tendens att alltid känna att han underlevererar, även när han inte gör det, och det är en stressfaktor.
Ansiktsförlamningen kanske går över, kanske inte, var beskedet vi fick. Nu har jag bäddat ner honom och ordinerat ledighet, kärlek och vila.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Så hemskt. Hoppas att din man blir bättre snart!
Vi skickar massor med kärlek till C! Se till att han håller sig i sängen också. Använd våld om du måste.
Jag tingade honom att stanna hemma idag och har avbokat rafting, taipeibesök och graduation-dinner till förman för operation bota C.
Ska m£ojligtvis göra lite av det där explosia ginsengtéet, och ta med honom till en kinesisk akupunktör. ;)
Skicka en kommentar