Imelda, Askungens syster och jag

I går handlade jag nya skor. Mjuka guldballerinaskor med rutigt foder. Jättepraktiska, som jag alltid säger när jag handlar skor. Jag vet inte riktigt hur många skor jag äger. Jag hade med mig åtta par till Taiwan. Och när jag räknar räknar jag inte joggingskor eller träningsditon. Och ända lyckas jag komma på anledningar till varför jag bara måste ha ett par till. Eller två.
Jag har en liten Imelda Marcos inom mig.
Min toppnotering vad gäller skoshopping var i Montpellier i somras. C var tio minuter försenad till vår rendez-vous, som lämpligt nog var placerad utanför André. Vad ska jag säga? Det var rea. De turkosa med glittriga broderier var oemotståndliga. Bruna mockapumps kan man ha till allt. Lädersandaler är en investering. Och jag kunde inte bestämma mig. Klev ut på gatan med fem par nya skor. Sedan skyller jag på C, som var sen.
Nu när jag ändå bekänner mina synder kan jag även meddela att jag köper skor även om de inte finns i min storlek. Jag intalar mig själv att jag kommer att gå in dem. Skor töjer sig alltid lite, gör de inte? Skam den som ger sig. Mina ljusa skinnstövlar i storlek trettiofem och en halv passade utmärkt efter en vinters envist, smärtsamt promenerande. Jag kan i och för sig inte ha strumpor i dem, vilket är ett problem på vintern, och jag behöver hjälp för att ta av dem, men jo, absolut, det är precis min storlek.
Vad kan jag säga? Det var sista paret.
En annan grej. Jag har skor jag aldrig använt. De glittriga remsandalerna med decimeterklackar som jag tyckte verkade så användbara när jag köpte dem ligger fortfarande i sin kartong och väntar på sin jungfruresa. Men det blir tillfälle att använda dem. Måste bara bjudas in till lämpligt arrangemang först. Cocktailparty, någon?