Som icke-taiwanes rör man sig definitivt inte inkognito på gatorna i Zhong-Li. Det pekas och viskas, och emellanåt blir man stående öga mot öga med gråtande barn.
Något som senast hände igår när jag hälsade på lilla Suli, en sjuårig, råttsvansad, helt rosaklädd uppenbarelse som var helt skräckslagen. Av att möta mig.
Hon är rädd för utlänningar, sade hennes mamma, mer förklarande än ursäktande.
Jaha. Kanon.
Men okej, är det så vi ska ha det: Two can play that game, petite. Så jag spände ögonen i den lilla rosa och sade på kinesiska "Oroa dig inte, jag är mer rädd för kinesiska barn".
Vilket resulterade i att hennes storgråtande övergick i ett förskrämt hickande. Sedan sprang hon iväg.
Jag har så fin hand med barn. Verkligen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Vilken fin blogg du har! Jättekul att läsa om ditt liv i Taiwan och att få njuta av alla fina bilder.
Oj, jag skrev inte klart. När jag var i Kina ville många fotografera sig tillsammans med oss, speciellt ville de fotografera sina barn med min dotter som då var 5 år. De ville känna på hennes hår och titta när hon t ex provade skor. Vi var verkligen spännande långnäsor!
Haha, roligt skrivet! Blonda ljusa barn kanske du har bättre hand om :)
Hade en liknande händelse i Tokyo en gång. Jag och min kusin (som också är blond) hade gått vilse och av någon anledning hamnat mitt i en grupp med dagisbarn.. Dom hade jätteroligt åt vårat hår, men samtidigt ville dom inte visa att dom brydde sig (vet inte om det är typiskt japanskt?)
Det är ju sa annorlunda, i europa är vi nog mer försiktiga med att uppmärksamma människor som ser sa annorlunda ut som vi gör här. ;)
Skicka en kommentar