Inte ens en svacka

Jag har smygit upp, väckt av ljuden utanför, och av solen som leker med dammkornen över golvets vita stenplattor. Nu sitter jag och filosoferar och njuter av sol och morgon med en stor skål kaffe på armslängds avstånd.

Jag har varit, som man säger, lite nere ett tag. Under isen. En aning. Men jag kan inte ens kalla det en svacka. För svackor känner jag till sedan tidigare. Det här var mer en ... rubbning av mina cirklar. Men varje gång det händer blir jag lite rädd. Rädd för att falla djupare, rädd för att hamna i en riktig svacka. Rädd för att slå i botten.
Jag gjorde det en gång, när jag föll ner i en ravin. Jag minns inte hur jag föll och jag minns inte när jag slog i marken och kanske vet jag inte ens varför, men fallet var tungt och jag blev liggande. Utan att orka, utan att vilja. Jag var helt förlamad av en sorts sorg och ett mörker som kom inifrån.
Det, mina vänner, var en svacka.

Det här är det inte.

Men som sagt, det verkar vara över. Och jag njuter av morgonen och kaffet och det faktum att vi har croissanter i en papperspåse på bordet. C får sova max tio minuter till, sedan ska jag skoningslöst väcka honom. Men lindra chocken med kaffe och croissanter.