Att leva med en garderobsfascist

Det finns en grej som jag och C möjligtvis en dag kommer att behöva gå i parterapi eller äktenskapsrådgivning för. På ett plan är vi så fundamentalt, diametralt varandras motsatser att det är svårt att tro att vi någonsin kommer att kunna överbrygga den här klyftan. Det handlar om garderober. Och visst, jag kan säga det på en gång. Vi har skilda garderober. Så här ser C:s ut.

Jag häpnas och imponeras varje gång jag får syn på detta. Snörräta rader med skortor och kavajer. En prydlig hög med byxor. En liten tygpåse med lavendel. I lådorna, allt struket och så välvikt att man skulle kunna tro att de vikts med hjälp av linjal, eller att kläderna faktiskt aldrig använts. T-shirts som skjortor. Jag menar, har ni någonsin försökt att vika en skjorta? Till och med i affärerna fuskar dem med en bit pappkartong. C däremot får något plågat över sig när han går förbi min garderob och dörrarna är öppna, vilket de alltid är, eftersom det hänger så mycket kläder som slängts över dörrarna att de faktiskt inte går att stänga. Det här är min garderob.
Min garderob med de enstaka, lättkombinerade plagg jag tog med mig till Taiwan. (Jag hade väl aldrig kunnat ana att British Airways skulle vara så rabiat kompromisslösa med de futtiga 20 kilo man får ha med sig. Jag hävdade, och vill fortfarande hävda, att jag väger kanske hälften av vad många snubbar i businessklass väger, och rent logiskt borde jag väl kunna töja lite på marginalerna? Nope.) Jag vågar inte ens visa er hur det ser ut i lådorna. Men grejen är att jag sorterar in kläderna vikta och strukna, men varje gång jag öppnar skåpet, eller drar ut lådorna ser det ut som om mina kläder har haft party därinne. Som om de lever sitt eget liv och sliter sig ur sina högar och beräknande och illvilligt trillar ner från galgarna.Kanske är det därför jag ibland undviker att lägga kläderna i garderoben? För att jag vet att det som en gång hängts in där kan gå hjälplöst förlorat? Så jag vill hävda min rätt att hänga mina kläder på andra ställen. Då vet jag åtminstone vart de är. Som den vita kjol jag var säker på att jag hängt över ryggen på skrivbordsstolen. Och som jag inte hittade i morse.
- Vet du var min vita kjol är? Jag var säker på att...
Min man garderobsfascisten avbröt mig:
- Den har jag vikt och sorterat in i din garderob. Det jag hittar sorterar jag, sade han belåtet.

Det jag hittar sorterar jag. Ja, ni fattar.

Men om jag skulle närma mig hans garderob med en hög tvätt, för att sortera in den, då skulle han förmodligen bilda en mänsklig sköld framför skåpet för att hindra mig från att ta mig in. Inget som helst förtroende, liksom.
Ibland kan jag möta honom i lägenheten när han går runt med en hög nystruken tvätt. Titta, säger han. Titta på nu när jag utan en skrynkla lägger in den i garderoben. Och han säger det ganska sarkastiskt, med en menande blick mot min garderob.
Nåväl, nu ska jag gå och övertyga honom om att vi visst kan dela resväska när vi ska till Hong Kong. Man måste möta sina fasor. Det är bara nyttigt.